Hur ska jag kunna acceptera hans barn?

Exakt. Det är ju det TS måste inse. Han är inte intresserad av att flytta ihop med henne. Sen verkar han skylla på sina barn istället för att säga som det är. 

Det var ju konstigt, för i mitt inlägg 108 har jag citerat ts där det står att det hindrar dem från att flytta ihop, dessutom verkar de ha varsin boendekostnad.

Detta var väldigt bra skrivet!

Planen var ju att huset skulle vara sålt senast förra sommaren och att vi då skulle flytta till en 3 rums lägenhet. Därmed hade barnet känt sig mal placé och ivägen, så det hade fallit naturligt att hen hade flyttat ut för att det hade känts för trångt. I dagsläget så har ungen halva huset till eget förfogande, plus att det är DE som styr eftersom det är deras barndomshus och jag är en inkränktare och kommer alltid att vara. De säger ständigt båda två att det är DERAS HUS och inte mitt. Så det känns hopplöst att känna någon slags samhörighet i det huset för min del.

Så länge huset finns kvar så finns ungen kvar! Så är det bara!

Oturligt nog så är det svårt att sälja hus i nuläget och därför står vi där vi står. Samtidigt så ser jag ingen panik i min partner om att få sålt huset asap! Tvärtom så ser jag att han på något sätt vill skjuta på det för ungens skull som får panik av försäljningen och att behöva flytta till mindre. Så han blir påverkad av detta och rädd.
Jag satte en deadline till årsskiftet att om vi inte bodde ihop då, så måste jag gå vidare. Nu när det är dags, så känner han att det inte kan vara äkta kärlek ifrån mitt håll om jag avslutar för att han inte kan få sålt huset!

Han är så rädd för allt. Rädd att förlora mig och rädd att förlora barnen. Men barnen kommer ändå flytta, så varför är han så rädd? kärlek är svårare att hitta igen.

Hur hade ni gjort?

1 ))  Fortsatt ställa ultimatum om att jag VILL bo ihop i något gemensamt och utan hans vuxna barn. Tagit en break helt från honom och att han får  återkomma när han sålt huset eller när ungen flyttat ut? Helt bryta kontakten tills han tänkt till eller tills han hittar något bättre?

2 )) Fortsatt ha kontakt och träffas, men ha ögonen på annat och gå min väg och leva mitt liv som särbo, men ändå har kontakt

3 )) Finnas vid hans sida i vått och torrt och stötta honom i detta. Det är ju inte hans fel att han inte får sålt huset och barnet kan väl få bo kvar sålänge det känns ok för honom?

Detta var väldigt bra skrivet!

Planen var ju att huset skulle vara sålt senast förra sommaren och att vi då skulle flytta till en 3 rums lägenhet. Därmed hade barnet känt sig mal placé och ivägen, så det hade fallit naturligt att hen hade flyttat ut för att det hade känts för trångt. I dagsläget så har ungen halva huset till eget förfogande, plus att det är DE som styr eftersom det är deras barndomshus och jag är en inkränktare och kommer alltid att vara. De säger ständigt båda två att det är DERAS HUS och inte mitt. Så det känns hopplöst att känna någon slags samhörighet i det huset för min del.

Så länge huset finns kvar så finns ungen kvar! Så är det bara!

Oturligt nog så är det svårt att sälja hus i nuläget och därför står vi där vi står. Samtidigt så ser jag ingen panik i min partner om att få sålt huset asap! Tvärtom så ser jag att han på något sätt vill skjuta på det för ungens skull som får panik av försäljningen och att behöva flytta till mindre. Så han blir påverkad av detta och rädd.
Jag satte en deadline till årsskiftet att om vi inte bodde ihop då, så måste jag gå vidare. Nu när det är dags, så känner han att det inte kan vara äkta kärlek ifrån mitt håll om jag avslutar för att han inte kan få sålt huset!

Han är så rädd för allt. Rädd att förlora mig och rädd att förlora barnen. Men barnen kommer ändå flytta, så varför är han så rädd? kärlek är svårare att hitta igen.

Hur hade ni gjort?

1 ))  Fortsatt ställa ultimatum om att jag VILL bo ihop i något gemensamt och utan hans vuxna barn. Tagit en break helt från honom och att han får  återkomma när han sålt huset eller när ungen flyttat ut? Helt bryta kontakten tills han tänkt till eller tills han hittar något bättre?

2 )) Fortsatt ha kontakt och träffas, men ha ögonen på annat och gå min väg och leva mitt liv som särbo, men ändå har kontakt

3 )) Finnas vid hans sida i vått och torrt och stötta honom i detta. Det är ju inte hans fel att han inte får sålt huset och barnet kan väl få bo kvar sålänge det känns ok för honom?

BÄST tips hittills.

Ska nog köra lite på dem alla 3 som du föreslagit. Prata, lyssna och försöka förstå var vi står.

Han kan inte hjälpa att huset ej blir sålt. Men han kan säga till ungen att vara mer trevlig, vilket han iof aldrig kommer att göra igen, för då drar hon.

Ja, jag förstår inte hur ungarna kan bli så deprimerade och nedstämda när de haft två föräldrar som älskar dem över allt annat?! De har fått allt de önskar sig i pengar, saker, kärleksförklaringar och haft mor och farföräldrar som gett dem allt. Ja, helt enkelt ett perfekt lyxliv. Men det verkar som att dagens ungdomar alltid är deprimerade och tycker synd om sig själva. Denne unge gillar mest att sitta hemma utan någon kontakt från omvärlden. Att jobba är bara något som måste göras och så fort dagen är slut så är det chilla hemma och äta och YouTube som gäller. Aldrig någon glädje att träna, umgås med vänner, partner eller något annat. Finns inga mål eller planer i livet och så fort någon frågar om framtidsplaner så får ungen panik och går ifrån. Ungen har svårt för sociala sammanhang och pratar nästa aldrig i grupp, utan tittar bara ner på mobilen.inser nu att det INTE är mitt fel att allt blev så fel. Jag kan ju inte ha en normal konversation eller ens en normal tillvaro i huset när ungen är där.

Hursomhelst så bör det inte spela någon roll mer nu, men tankarna går runt i huvudet hela hela tiden. Han kallar mig barnhatare och att jag är vuxen och borde anstränga mig mer. Men har inte den orken längre. Jag sa taskiga saker om ungen som jag ångrar, men det är av ren frustration, för att det aldrig tar slut. Jag hoppades så länge på att ungen skulle flytta efter gymnasiet, som var meningen och nu har det gått över 1,5 år. Ingenting har hänt, tvärtom så är det värre än någonsin och inga som helst intentioner på att ens vara i närheten av att göra något av sitt liv, som tex att flytta. 

Mitt ex vet att det är slut. Han har sagt att det är jag som valt detta när jag sa att jag inte klarar fler år som särbos pga en unge. Han väljer 21 åringen före mig och vår framtid. Då måste jag ju välja att släppa, istället för att slösa fler år av ovisshet. Dessutom hade ungen flyttat med oss även till nästa boende om vi hade flyttat, så det hade inte gjort någon skillnad. 

Ju mer jag tänker, desto mer tror jag att han omedvetet förskjutit hus försäljningen pga ungen och för att han inte klarar förändringar i livet och allt vad det innebär att släppa taget om sitt gamla familje liv i familje huset. Jag kommer aldrig få plats i hans liv, lika lite som hans ex har haft. Han släpper inte in någon i sitt och barnens liv, hur gamla de än blir.

Bästa tips!!

Har fotat allt du skriver så jag har det i mobilen och kan titta på det och påminna mig. Det värsta är att vi förmodligen kommer att hitta andra partners under 1 år och då lär det vara försent när han väl säljer huset och hon väl flyttat ut.

MEN jag vet ju att jag inte har mer tålamod att vänta på försäljningen eller att hon ska flytta längre. Står inte ut! Blir galen!! Därför måste jag stå på mig och riskera att förlora mannen i mitt liv, som är en jättebra och fin man, MEN han inser inte att han curlar sina ungar och det kommer återigen bli hans stora sorg. Han har gjort samma misstag med sina två senaste ex och han ångrade det bittert när det redan var försent. Med mig ville han göra rätt, men han faller alltid tillbaka i fällan där ungen styr och ställer och vinner. NÄR ska han lära sig??

Jag tror tyvärr att, även om ungen flyttar ut, så kommer ungen aldrig vara för långt ifrån utan kommer ändå vilja ha hjälp av pappan non stop, så han aldrig kommer bli befriad. Jag märker ju att det inte gjorde någon skillnad att ungen har en egen partner sedan ett år. Ungen ska ändå bo kvar hemma och sova hemma, pappan måste köra och ställa upp och fixa och dona. Partnern är bara en bricka i spelet som hen träffar någon enstaka gång i veckan, trots att partnern har en egen fin lägenhet mitt i storstan. Partnern har bett ungen att flytta in flera gånger, men ungen bor hellre hemma hos föräldrarna. Vad är felet??

Jag kommer följa dina råd!

Tror det kallas mini-wife syndrome... Snubben behöver tala med en psykolog!

Håller med alla ovan som sagt att du måste hålla avstånd från den här mannen alternativt ställa extremt tydliga krav- och inte träffa honom förrän det finns bevis på att konkreta steg har tagits. 

Det ÄR ok att klippa navelsträngen när man är 21. Att vara så beroende av sin pappa då är verkligen osunt.

PS: Mannen jag är med var gift när vi träffades. Ushligt äktenskap, men han höll sig kvar länge pga barnen. Jag gjorde misstaget att ha en affär en gång, men han gick tillbaka till sin familj när frun sa att de borde testa familjerådgivning och han skulle då inte ha någon kontakt med mig. Fine. 

När han kom krypandes några månader senare vägrade jag ens träffa honom innan skilsmässopappren var påskrivna och han bodde i en egen lägenhet. Jag var väldigt tydlig. Inom en månad var det fixat! Hade jag träffat honom hade han funnit på anledningar att dra ut på det hela, det vet jag.

Folk agerar bara när de absolut måste! Kom ihåg detta!

Precis så ska man göra som du gjorde!! Inga "jag kommer inte kasta ut ungen pga dig!" och inga "det "går" ju inte att sälja huset!" eller "om du hade älskat mig tillräckligt så hade du haft förståelse för min situation!" No more waiting!!! 

Träffade du andra under den månaden eller väntade du på honom  hela tiden?

MITT I PRICK!!
Har aldrig ens läst om detta tidigare så det var det bästa du skickat!

Mina nära och även min partners nära har alltid sagt att om jag ska bo där (när jag bodde där) så måste jag "ta plats" i huset, för annars styr och ställer ungen över huset. Jag ville inte vara vägen så jag lät hen hållas, men mådde skit hela tiden. Ungen sa jämt och ständigt "Detta är MITT hus!" och min sambo sa till hen, men det hjälpte inte!

Efter skilsmässan från frun så var min partner extremt nerstämd och då agerade ungen som en partner till honom under alla år. Detta har ungen själv erkänt och sagt att hen aldrig har haft en riktig barndom, då hen alltid fick agera vuxen och partner åt min särbo när han var ledsen och ensam. Jag tror att problemen ligger precis där. De har båda själva erkänt detta när de gråter, men sen när man tar upp det och säger att det inte är normalt nu när jag finns där i min partners liv, så förnekar de båda detta. De vill inte se!! Ingen av dem vill förstå att de båda förstört varandra liv. Ingen av dem kan ha en seriös partner där de ger sig hän och visar att partnern betyder allt för dem, utan de är istället varandras partners. Sjukt alltihop men så sant.

För ett år sedan så erkände min partner allting som beskriver mini wife syndrome, men sen tappar han det igen när han inte behöver ta tag i sitt eget liv och problem igen. Istället skyller han på mina diagnoser och att jag har psykiska problem som är så avundsjuk på hans unge. Därför kommer vi ingenvart.

du anar nog inte hur mycket du hjälper mig nu! Jag har skrivit på denna sida i flera år och bara blivit påhoppad av biomammor om att jag är en barnhatare och häxa som vill förstöra barn o pappa relationen! Så är inte fallet. När vi bodde ihop så ville jag ge dem egentid hela veckan för att ubgen inte skulle känna sig åsidosatt. Jag höll mig borta hela veckan så mycket det gick på barnveckan så att hen Fick sin del av pappan. Men det hjälpte inte. Först när jag flyttade var ungen nöjd. Men när det ändå inte tog slut så fick ungen tänka ut en ny plan av rädsla för att jag skulle flytta in igen som pappan önskade så mycket. Så då ändrade ungen planer på att resa efter skolan och hittade på en massa sjukdoms diagnoser för att slippa bli vuxen och ta tag i ditt liv. Detta fortgår än idag ! Jag är chanslös då pappan går i fällan o j tycker synd om ungen!

tro mig; har skickat alla möjliga  texter till honom angående osunt barn fader relation och även visat texter på vad jag skriver här.  men han fortsätter beskylla mig för att vara avundsjuk, missunnsam och oförstående hemsk människa mot hans stackars stackars lilla sjuka  barn på 21 år!!

drt går inte fram!! Jag måste bryta helt, som jag gjorde förra året och gå vidare för att han eventuellt ska fatta?som han gjorde sist!

Gick tillbaka förra året för att han hade insett att jag har rätt. Huset måste säljas så att han och jag kan skapa något gemensamt, samt att han insåg att barnet nu är så pass vuxet och att han och jag måste planera för varandra och inte med hans barn. Han förstod nu att barnet inte kan komma och gå hur hen vill i hemmet när jag är där och när det är mammans vecka och att han och jag behöver egentid utan barnen. Han ville satsa allt denna gång och lade ut sitt hus till försäljning direkt och visade klart och tydligt att det var jag som gällde nu och att han nu var beredd att satsa allt. Vi gjorde allt tillsammans under ca 10 mån tid, men huset blev inte sålt till det priset han ville så han pausade det. Samtidigt så var ungen än mer arg och hatisk mot mig eftersom jag var tillbaka och pappan ändrat sig så mycket. Vad gör ungen då? Ignorerar mig helt och vägrar hälsa och säger rakt ut att hen avskyr mig. Sedan kom all påhitt om att hen är sjuk och mår dåligt för att få uppmärksamhet och bli prioriterad. Jag läser ungen att det är ren påhitt, men pappan går såklart i fällen IGEN och skyddar ungen och tror på allt. Detta eskalerade i höstas och jag misstänker att ungen ligger bakom icke försäljningen av huset, då hen inte vill flytta ifrån barndomshuset. Så sedan i vintras när jag insåg att huset inte kommer säljas på ett bra tag och att ungen vunnit över mig igen, så har det bara gått utför och han har börjat försvara ungen mot mig igen och är helt förblindad. Jag vet att min partner mår fruktansvärt dåligt av krigandet och vems sida han ska stå på, men jag kan inte komma som nr 2 längre. Därför har detta hänt nu. Jag blir irriterad och bitter och avundsjuk, eftersom jag inte känner att detta förhållande går framåt, utan snarare bakåt.

Kan man skriva till dig privat på något sätt istället för här?

Jag har nog inte bemött ungen på ett positivt sätt sista tiden, eftersom jag blir arg och bitter på att hen lyckats IGEN och ser igenom skådespeleriet! Jag vill att pappan ska förstå och se, men när jag säger det så beskyddar han ungen, precis som vilken förälder som helst hade gjort. Man vill ju inte att andra ska kritisera ens käraste, men jag blir frustrerad och vill öppna hans ögon. Då blir det så fel.

Du har rätt. Det är pappan som skapat detta lilla monster, och jag vet inte hur jag ska bemöta det. Jag har försökt så många gånger att föra en kortare konversation men ungen är helt ointresserad och svarar knappt och tittar aldrig bort. Någonting är fel. Det är samma sak om vi är flera stycken kring ett matbord. Någon slags social fobi finns där och jag tror att det är kanske ångesten. På ett sätt tycker jag synd om ungen, men kan inte partnern hjälpa och stötta istället för pappan som blir som en make i alla lägen. Jag vill vara kvinnan i huset där barn alltid är välkomna, på våra premisser. Det ska inte vara tvärtom att de är dem som bor där och bestämmer och jag bara är en besökare.

Har sagt att om vi hittar något gemensamt så kan såklart ungen bo kvar i ett rum, men det kommer bli han och jag som styr i hemmet. Man hjälps åt och betalar lite för sig om man har fast jobb och är 21 år. Har inget emot barn eller vuxna barn, men de måste kunna föra sig, vara trevliga, tillmötesgående och anpassa sig till oss vuxna som faktiskt betalar alla räkningar. Men som sagt, det är hans ansvar att uppfostra sina barn. Försent nu, eftersom han är så rädd att förlora dem.

Hej!
Jag känner precis likadant. Pratar med min sambo om det när situationer uppstår, typ att hans barn varit hemma hela dagen och det är disk överallt. Då tar han upp det med sina barn vid tillfälle. Vi visste båda om innan vi flyttade ihop att våra barn är extremt olika uppfostrade, de är i samma ålder alla fyra (två var) och det märks tydlig skillnad med att mina hjälper till med det mesta i hushållet och hans barn skulle tex aldrig klippa gräsmattan utan att få flera hundra i betalning. Han tycker ju själv också att han barn är extremt ouppfostrade och erkänner mer än gärna att det beror på att han aldrig har orkat säga emot när de ber om pengar eller skriker när han bett dem hjälpa till.
För mig hjälper det massor av att jag vet att han känner lite lika när de beter sig illa. Då kan jag lättare hantera det. Såklart är det inte ständig kaos bara för att de inte hjälper till, de är ju oftast glada och trevliga så vi har roligt ihop, och de vet om att jag ställer samma krav på dem som på mina egna pojkar även om jag inte tillrättavisar dem utan det får min sambo sköta.
Men jag förstår dig till fullo! Man får känna så bara man beter sig snällt mot barnen för de rår ju inte för sin uppfostran. 

Kan du inte acceptera barnen så bara ..lämna-
Ingen kommer att må bra av annat.

Tack för att du förstår min situation. Vissa härinne tror att det bara är så enkelt att lämna. Man har ju väntat på att barnen ska bli vuxna i så många år och hoppet har ju funnits där. Detta vet barnet och stannar därför kvar.

Hursomhelst så har jag nu ställt ultimatum: flytta ihop eller slut. Då låtsas han inte höra vad jag säger utan kör gaslighting och för över det på mig att om han inte får tillbaka "hitta" så att han kan ha koll på var jag är, så behöver vi inte fira min födelsedag imorgon som vi bestämt. Jag säger om och om igen att han ska tänka till och sluta köra maktspel som två barn och där jag vet att han senare kommer att ångra sig som han har gjort så många ggr förut. Han vet och har tom erkänt att han önskar att hans unge var mer normal, men att han ju inte kan kasta ut ungen när den är så ångestfylld och ledsen. Jag vill inte att någon ska kastas ut. Jag vill bara att man sätter fart på situationen och antingen får barnet att betala något i hemmet och hjälpa till med vardagssysslor, eller att börja prata och förbereda på att jag och han faktiskt vill ha ett liv ihop efter så många års väntande och att hen måste börja acceptera det och försöka skapa ett eget liv på ett eller annat sätt. Då min partner är livrädd för ungen, så tror jag att problemet är att han just inte vågar ta den konfrontationen med barnet och därför väljer att ta striden mot mig istället.

Han vill inte ens diskutera ämnet av rädsla för att förlora mig. För.säger han sanningen att han inte kan säga åt ungen nu så vet han att jag går vidare. Men han förlorar ju mig även nu när han ignorerar min fråga och istället för över allt på mig genom att skylla på något helt annat. Att jag är egoist och inte ger honom hitta så han kan se var jag är . Sjuk människa.