Hur ska jag kunna acceptera hans barn?

Detta måste vara årets största missförstånd.  Läs det jag skrev en gång till. 

Han har talat med ungen om detta flera gånger, men så fort han tar upp ämnet om att hen eventuellt ska flytta, resa eller göra någonting av sitt liv, så får ungen panik och låser in sig på toaletten och gråter. Och därefter följer en lång process med att ungen är sjuk, har ont i magen, är mentalt instabil och mår dåligt bla bla bla. Det är konstigt att ungen mår hur bra som helst så länge inte ämnet eller frågan om att flytta tas upp? 

Som sagt, ungen kan flytta in till sin partner som jättegärna vill att hen flyttar in. Men det kommer inte på frågan. Samtidigt så vill ungen ändå inte heller ha något eget boende, eftersom hen tycker att man ska bo hemma tills man iallafall är 23 år gammal.

Det känns som sagt inte rättvist mot min partner och mig, som aldrig kan unna oss någonting extra pga hans stora hus som han har kvar pga ungen som vägrar flytta ifrån barndomshemmet. Ungen spenderar massa pengar på lyx, resor och fina middagar, då ingenting behöver betalas i hemmet, medan vi måste snåla, eftersom vi inte kan bo ihop. Han har boendekostnad på 20.000 och jag har 10.000, medan ungen har 0 kr och tjänar mer än vad vi gör. Detta har jag sagt till ungen, men det går inte in. Pappan är rädd och vill inte hamn i konflikt, av rädsla för att ungen då flyttar helt till mamman. Jag hade hoppats på detta. Men de kör veckovis som man gjorde när de var små. Herregud. Dessutom vägrar ungen sova ensam i huset, utan varannan vecka måste pappan sova hemma i huset så att inte ungen är rädd.

Ska hon lägga ut hans hus till försäljning? Kan man ens lägga ut någon annans egendom till försäljning? Låter som egenmäktigt förfarande. 

Gå vidare utan honom låter som en bättre idé. För både henne och honom. 

I inlägg 22 skrev TS att de bodde ihop redan? . Citat:"Blir så trött.

Innan jag flyttade in så sa han att han skulle ta tag i deras sätt"

Men senare verkar hon skriva som om att de inte kan bo ihop, eftersom hans pengar går till att försörja de vuxna barnen?

TS, om jag var du skulle jag haft ett allvarligt samtal med mannen. Säg som det är. 

Säg att du uppfattat att han och barnens mamma verkar vara av åsikten att barnen ska bo hemma så länge som möjligt, och att han är rädd för att om han inte ger lika mycket pengar/frihet som mamman, så kommer barnen välja att bo bara hos henne och bli sura på sin pappa.

Sedan säger du, att du förvisso förstår att det där är en rädsla han bär på, samtidigt som du tycker att det känns jättekonstigt att vuxna personer som har egen lön inte gör rätt för sig. Att du känner att det hindrar dem från att faktiskt bli vuxna, och ta ansvar för sina liv. Samtidigt förstår du att det är såklart otroligt lyxigt för barnen att ha fått uppleva en sådan period, där de kan spendera sina pengar på vad de vill, och ha mycket fritid och få måsten och tråkigt sysslor. 

Slutligen så säg att du funderat mycket på din roll i det hela. Har du något att säga till om gällande barnens uppfostran? Nej, inte direkt. Har du något att säga till om gällande din egen boendesituation, och livet och ekonomin tillsammans med din sambo? Det borde du nog ha! Och i det ljuset så påverkas också du av hans sponsring av de vuxna barnens lyxliv.

Berätta att det anses helt normalt att vuxna barn flyttar till eget, alternativt betalar för sig hemma (hyra, mat), och att det finns tydliga guidelines för detta. Du tycker också att det kan finnas andra alternativ, t..ex. där ni två flyttar till en mindre bostad, och barnen då självständigt får besluta vad de vill göra (men att bo hos er kommer inte fungera eller vara speciellt lockande). 

Om mannen fortfarande inte vill göra ändringar NU, så vill du veta följande: Exakt när planerar maken att  de facto ändra på situationen? För det kommer faktiskt inte komma en naturlig tid där barnen VILL plötsligt växa upp, när de får uppleva sådan lyx som de får just nu.

Du vill veta när barnen börjar betala för sig alternativt flyttar ut. Du vill veta detta för att det påverkar ditt liv, OCH synen på er relation, och hur den kommer vara framgent. 

Om datumet ligger för långt ut i framtiden har du nog svårt att känna enorm respekt för honom (det är lite avtändande med föräldrar som handikappar sina barn...), och du måste fundera på hur du vill göra med ditt liv.