Hur ska jag kunna acceptera hans barn?

Snart 21 och 19, så ganska gamla barn måste jag säga och de har inga som helst önskemål, vilja eller planer på att flytta hemifrån inom det närmsta. Tidigast vid 23 tycker de.

Så var en bitter mamma igång igen. Du verkar inte förstå hur det är att bo med andras vuxna barn. Menar du att vuxna människor ska få bo hemma hur länge som helst utan att göra rätt för sig? 

Jag missförstod också först när jag läste ditt inlägg. Men jag har läst inlägg från ditt nick tidigare, så jag fattade ändå vad du menade, när jag tänkt lite.

varför tror du att det är personer utan erfarenhet?
kanske vi bara har olika syn på livet med nya partners och är försiktiga med att hoppa in i gemensamt boende när det finns barn med i bilden. Ska det göras så ska det verkligen klicka med barnen och alla parter behöver gilla varandra ordentligt. Tonårsbarn kan vara påfrestande nog i en kärnfamilj, klart att det kan bli ännu jobbigare i en bonusfamilj om inte alla medlemmar redan skapat ordentliga band med varandra.

det är rätt egoistiskt att forcera fram ett samboskap med någon utan omfamna barnen som kommer på köpet.

Jag blir ständigt överraskad över att bonusförälder lätt verkar hamna i att fostran av barnen liksom är barnens ansvar när deras partner har en helt annan stil än de själva har. 

Det finns mängder av människor som jag gillar mer, eller mindre utifrån vilken typ av föräldraskap de har, och hur de hanterar sina egna barn, vänners barn och främlingars barn. 

I min värld blir det rätt märkligt att lägga all skuld för hur en ung vuxen, eller tonåring beter sig i hemmet, med sin förälder och vilka spelregler som gäller på bara barnet. Precis som att barn fostrar sig själv. Spontant tänker jag att man liksom får en ledtråd om hur en människa OCKSÅ är, genom att se på hur de behandlar sina barn.

Det är rätt grundläggande hur en människa väljer att leva och folk gör olika. Människor som behandlar sina vuxna barn, eller tonåringar på ett sätt man inte står ut med, är människor man kanske inte ska ha en djup och nära relation till.... För allas skull.

Fast om en förälder gör det, så är det ju en sak i föräldrar/barnrelationen. Själv tycker jag det inte passar hur jag vill ha mitt liv, men folk har det så ibland och verkar ju trivas med det....

Problemet blir då snarare om en ny person, partner kommer in och vill att barnet och föräldern ska anpassa sig till värderingar de faktiskt inte har och ett sätt att umgås som de ännu inte önskar, eller utvecklat. 

I min värld är det magstarkt. Att just tro att man vet hur folk ska leva sina liv och kräva förändring av något som andra faktiskt inte är missnöjda med. 

Så var en bitter mamma igång igen. Du verkar inte förstå hur det är att bo med andras vuxna barn. Menar du att vuxna människor ska få bo hemma hur länge som helst utan att göra rätt för sig?

Fast det ligger ju i betraktarens ögon, att människor pjoskar. Ibland handlar det snarare om att relationen faktiskt är funktionell utifrån den situation som råder och saker är verkligen inte alltid på det sätt man tror vid första anblicken.

Vissa familjer är mer nära varandra på ett sätt som verkligen inte passar alla, men att komma in och förutsätta att detta behöver ändras är att faktiskt bli besviken som "bonus"-förälder.

Tvärtom tror jag på att konstatera att man faktisk inte passar att bo ihop, eller dejta personer, där man stör sig på föräldraskapet, eller avkomman. Och min poäng är snarast att jag noterar i bonusförälder-problem här på sajten att den förälskade parten oftast lägger problemet på barnet/ungdomen/unga vuxna, när denne faktiskt bara är en del av dynamiken.

Om det är något jag lärt mig genom att hänga här är att föräldraskapet faktiskt ser olika ut, och att man gör klokt i att acceptera hur föräldrarna gjort. För att tro att föräldrar plötsligt ska ändra sin förädrasstil vid dejtande, eller samboskap är att inbjuda frustration och olycka. 

Vissa personer kan man bli förälskad i, utan att det finns faktiska förutsättningar för en relation. Och jag tror faktiskt inte att trådskaparen har det i sig att acceptera den typ av relation som hennes sambo har till sina barn. Jag tror snarare att irritationen fortsatt kommer att växa och att det var en tabbe att bli sambo med hemmavarande barn. 

Det blir rätt märkligt att tro att föräldrar och barn plötsligen kommer byta relation, eller sätt att umgås bara för att de kommer in en annan nyförälskad vuxen.

Vissa av er glömmer att det inte handlar om småbarn eller tonåringar, utan faktiskt 21 åringar! Hur kan man säga att vi vuxna måste anpassa vårt liv efter vuxna individer med fast jobb och partner och allt? Det är endast lathet som gör att dessa vuxna inte orkar flytta, eftersom det är skönt att slippa betala, städa och ta ansvar. Jag har varit med i så många år och är medveten om att man måste anpassa sig om man flyttar in till en familj med tonåringar eller barn. Men detta är väl lite skillnad ändå? 

Fast om han nu är så himla värdelös som förälder som  du beskriver så vad hindrar dig från att flytta?  
Varför lägga ner mer tid på en familj du så uppenbart föraktar och ser ner på? 

Hahahahhaa!!! Helt rätt!
Vad är det för fel på dessa biomammor och pappor som tycker att vuxna barn ska styra och ställa över dem som faktiskt försörjer dem, trots deras höga ålder?!
Låt dessa stackare växa upp och klipp navelsträngen !! inte konstigt att alla ungdomar nuförtiden har diagnoser och skyller på än det ena än det andra för att slippa ta ansvar. Föräldrarna går i fällen. 

Som jag skrev, har all respekt för att man ska anpassa sig när man flyttar ihop med en familj där barnen är under 19 år och går i skolan. Men när de gått ut gymnasiet och är ensamförsörjande så borde de inte fortsätta styra i hemmet. Isåfall kan de ju lika bra bo kvar tills de är 70.

Det är inte ett alternativ att fortsätta vara särbos?  Du är endast hos honom när barnet inte är hemma annars ses ni bara hos dig? Då slipper du ungen. Ta aldrig upp barnet till diskussion.
Och om det är medvetet från ungens sida att den är där för att du är det så tar du bort det roliga och ungen kanske flyttar när det inte finns någon dragkamp längre?
Kliv ur situationen men behåll mannen som särbo