Det har varit ett hårt samtalsklimat under lång tid. Journalister, politiker, experter, tyckare och andra sitter i TV eller skriver i tidningar med en ibland väldigt nedlåtande och avfärdande ton mot meningsmotståndare. Om man konstant får höra dessa auktoriteter uttala sig nedvärderande om meningsmotståndare, klistra invektiv på dem, mer eller mindre öppet håna dem, är det då så konstigt att man beter sig lika dant själv här på FL?
Jag tror att man gör det lätt för sig genom att kalla allt sådant bemötande av meningsmotstånd som ett behov av att trycka till andra. Ibland är det nog sant, men det är nog ibland mer komplicerat än så.
Det ligger i mänsklighetens natur att gruppera sig, att dela in världen i * vi och dem', och de som inte tillhör 'vi' ses ofta som misstänkta eller till och med farliga. Eller, korkade. Detta är inte exklusivt för en viss politisk färg eller världsåskådning, människor som har den här väldigt starka känslan för 'vi och dem' hittar man överallt. Dock är det väl så, såsom det varit i århundraden, eller kanske i hela mänsklighetens historia, att de som inte följer strömmen, de som vågar sticka ut, de är extra utsatta.
I vår tid behöver det inte ens handla om majoritet mot minoritet, utan om vem eller vilka som hörs mest och/eller får mest utrymme i media.
Jag försöker alltid att hålla mig saklig i diskussioner, men ibland blir jag bara för trött på folk som ägnar sig åt personliga påhopp, invektiv, halmgubbar, inte kan skilja på sak och person, inte förstår statistik, inte förstår skillnaden mellan att jämföra och jämställa, och så vidare. Jag kan då tröttna och bemöta dem med samma mynt.