Åka på semester med vuxet barn?

Men det är väl inte så ovanligt att semestra med sin ursprungsfamilj? Vet inte om vi som familj är unika, men vi har umgåtts mycket som familj på olika sätt även efter att vi blev vuxna. Bland annat åkte vi varje år på fjällsemester så länge våra föräldrar orkade.

Min mamma, mitt syskon och jag åkte på en gemensam resa efter att min pappa gått bort. Det är ett särskilt fint minne eftersom både min mamma och mitt syskon är borta nu.

TS problem är kanske mest relaterat till att de är en bonusfamilj och att pappan prioriterar barnen. Det finns massor med liknande trådar. både om resor och annat så situationen är knappast unik.

Vet du prata inte över mitt huvud.

Jag har självständiga barn. De städar sina rum, de tar tvättmaskin sina kläder, de har egna hundar de sköter varje dag. Sommarjobbar, bra betyg., etc etc.

Nej du har väldigt liten bild på människor, ja. 

Jag är en utav de människor som är självständig. 
Jag är tacksam för den självständigheten jag har fått. Den är i gratis har det till mina barn. 

Det förstår nog säkert både du och jag (även om du nu såklart är mer bildad och begåvad än mig så det är väl osäkert för min del) att det inte nödvändigtvis behöver vara så. Men nog ökar oddsen ju senare du klipper navelsträngen, rent anekdotiskt då såklart.

Jag är väldigt icke-italiensk av mig (trots god relation med päronen, det går också ihop konstigt nog). 

Håller skilda föräldrar med vuxna barn verkligen på med fjanteri som att "om exet tar med Kalle på en semester så måste jag också göra det, jag kan ju inte vara sämre än henne"? 

Pappan och den vuxne sonen kan väl ha en bra relation utan att sola och bada tillsammans i Grekland. Det här att välja bort en ny partner för sitt vuxna barn, känns så oattraktivt. Blir nog svårt att få till en långvarig relation med den inställningen.

Inte "pratar" väl jag över ditt huvud, jag citerade ju LaFontaine.

Jag tror inte det finns något generellt rätt eller fel i den här typen av dilemman. I vissa familjer funkar det fint att åka på semestrar tillsammans med vuxna barn. I en halvny bonusrelation kanske det är färre vuxna barn som ensamma vill följa med som femte hjulet men det förekommer uppenbarligen.

I vissa familjer är detta ett tecken på lite märkliga familjerelationer, att man fortsätter att kontrollera och hålla sina barn nära. Barnen fortsätter att leva i symbios med föräldrarna. I andra familjer har barnen frigjort sig tidigt, har egna relationer, inkomst och tar fullt ansvar - men trivs med att umgås i familjen.

Det är lite svårt att veta exakt hur läget är i TS fall med bonussonen, hur nära är relationen där? Hur gammal var sonen när ni blev ihop?

I princip låter situationen oroande för relationen. Ni verkar ganska olika, i alla fall i den här frågan som båda tydligen tycker är väldigt viktig. Det verkar inte vara möjligt att prata om och hitta kompromisser heller.
Jag funderar på om det finns något annat som krånglar från partnerns sida. Kanske tycker han det känns jobbigt att åka på solsemester med dig eftersom det innebär att han 'måste' springa omkring med dig och titta på en massa kultur och annat när han helst vill ligga vid poolen/stranden..?

Hur kompatibla är ni egentligen, för övrigt?

Om allt vore frid och fröjd för övrigt så skulle jag i motsvarande situation som TS välja att stanna hemma och göra något annat på semestern, åka iväg med en kompis tex. eller själv. Då får mannen umgås och rå om sin son ordentligt, de kan sola och göra precis sånt de vill själva samtidigt som jag kan göra annat.

Beroende på ekonomi så kanske mina pengar som jag sparar räcker till att bjuda partnern på en långhelg till hösten.

Min gissning är att det är andra saker som krånglar och felar, intressen och prioriteringar som inte riktigt klickar. Beslutet om bonusen är bara toppen av isberget...

Ni som reser med era barn som inte är en bonusfamilj behöver ju inte svara. Det är ju en helt annan sak att åka med sitt bonusbarn som man lärde känna när han var 13-14 år gammal. 

Normala 19 åringar borde inte vilja resa med sin styvmor och pappa som femte hjulet. Men alla är olika.

Det hänger väldigt mycket på min partner som har svårt att slita sig från sina barn. Har väl dåligt samvete eller Gud vet vad. Men en vuxen person förklarar för sina barn att en partner är en partner och den måste man vårda, liksom man måste vårda sina barn så länge de behöver. När man är 19 så behöver man inte resa med sina föräldrar eller umgås hela tiden.

Men sant, det är jag och min partner som har olika värderingar.

Men normala 19-åringar vill ofta semestra med sina bioföräldrar, och här verkar ju inte pappan ha råd med det om det inte blir tillsammans med dig och sonen samtidigt. Kanske sonen också helst åker med bara pappan.

Ja, ni verkar ha olika syn på en hel del viktiga grundläggande saker i er relation. Resan är kanske bara ett symtom på något större?

Men, visst kan normala 19-åringar vilja resa med en förälder? Särskilt om resan går till All Inclusive med sol och bad. Inte nödvändigtvis vill 19-åringar åka med pappan och hans nya, men det får väl gå tänker nog många. Och du har rätt, när man är 19 år så behöver man inte resa med sina föräldrar, men man kanske vill och föräldern vill. Och då går det hur bra som helst att göra det. Inte heller säkert att han skulle känna sig som 5:e hjulet, det verkar snarare vara du som känner dig som 5:e hjulet och det är väl där det klämmer för dig.

Och den relationen mellan föräldrar och vuxna barn, ja den kan ju vara mycket nära och god utan att det handlar om att föräldern vårdar barnet. De kanske bara har väldigt kul ihop, gillar samma saker, har nöje av att vara tillsammans helt enkelt. Det är inga konstigheter egentligen. Och det låter ju inte som att det är barnet som kräver att få följa med utan att det är pappan som vill att han är med. Så han ser det nog inte som du, att han ska förklara för sin son att han ska vårda relationen med dig och därför inte ta med sonen på resan. Han ser sonen som en av huvudpersonerna på resan.