Anonym (FP) skrev 2022-06-08 20:07:16 följande:
Nej, mansplaina, tack.
Ja, det är ju därför jag använder termen. Du målar upp en bild/ett scenario som du sedan bygger ditt argument på.
De allra flesta otrohetsaffärer som upptäcks betyder varken separation eller trauman.
De flesta förhållanden överlever. Utan djupa trauman. Det kan ofta vara en väckarklocka och nystart som får parterna att omvärdera, omprioritera och enas mot nya mål.
Otrohet av olika typer är vanligt förekommande och de flesta mogna människor har råkat ut för det på olika vis. Du vill alltså hävda att samtliga dessa går omkring med djupt traumatiserade sår?
Och därtill att alla separationer som följer måste bli grisiga. Och on top of that att barn alltid blir lidande och traumatiserade?
Sverige är skilsmässolandet nummer ett. De allra flesta separationer sker väldigt civiliserat och med barnens bästa i åtanke. Jag känner nog inte till någon som drar in barnen i sina otrohetstjafs.
Att försöka misskreditera andra genom att påstå att de inte lever i verkligheten för att de inte håller med om din världsbild är ju barnslig argumentation.
Ja, jag tror med bestämdhet att otrohet lämnar djupa, bestående sår i människors liv. Det finns inte många känslor som är värre än att bli sviken och bedragen av den man litat mest på i hela livet. Livbojen som visat sig vara ett cementblock. Fallskärmen som visat sig vara en ryggsäck med tegelstenar i.
Det, blandat med en känsla att ha blivit bortvald, är en av de värsta känslorna jag kan tänka mig. Och jag är inte särskilt annorlunda än de flesta. Jag är ingen samtalsterapeut eller psykolog, men människor jag känner väl och nära som har råkat ut för det, har fått gå i samtalsterapi, långt efteråt för att lära sig att hantera känslorna av hat, förakt, sorg och besvikelse och för att på nytt kunna lära sig att lita på någon över huvud taget.
När det är barn inblandade, så blir det ännu värre. Barn är inte dumma, man kan inte bara "lämna dem utanför". De kommer att se mamma eller pappa gråta, och även höra arga ord. De kommer att tänka att när de trodde att mamma eller pappa var på jobbet istället för att tillbringa tid med dem, så ljög hon eller han, och istället valde att vara med någon annan.
Jag har själv varit med om det som barn och det är något jag fortfarande har inuti mig som ett ärr. Likaså flera av mina väninnor. Ingen som i alla fall jag känner som har varit med om det har kunnat bara gå vidare med händerna i fickorna, glatt visslande.
Jag skriver inget som kunde tydas som fientligt eller attackerande. Men din agressiva ton i ditt försvar tycks mig som en triggad försvarsmekanism som du noggrannt byggt upp inom dig själv. Att det inte är så farligt. Att det är vanligt. Att det är "tjafs", ett ord som jag tolkar som ett förringande.
Varför, kan jag inte veta. Möjligtvis skyddar du dig själv. Kanske någon annan. Det kan bara du och ditt eget samvete svara på.
