Min fru vill aldrig ha sex - måste jag skaffa mig ett förhållande vid sidan av?

Du staplar halmgubbarna på varandra IMHO. 

De allra flesta affärer vid sidan om skapar inga djupa och livslånga trauman såklart. 

Normen har väl inget med TS enskilda förhållande att göra? 

Det finns många separationer som föregås av en eller flera affärer som är ömsesidiga, respektfulla och smidiga. Att påstå att det måste bli en grisig affär är rent larvigt. Det finns hundratals faktorer, framför allt de inblandades självkänsla och personlighet som avgör om en separation blir smidig och respektfull eller inte. Du fortsätter att förutsätta en massa konstiga grejer i linje med din övertygelse. Varför skulle kontakten med barn bli skadad?! För alltid?

Nej, mansplaina, tack. 

Ja, det är ju därför jag använder termen. Du målar upp en bild/ett scenario som du sedan bygger ditt argument på. 

De allra flesta otrohetsaffärer som upptäcks betyder varken separation eller trauman.

De flesta förhållanden överlever. Utan djupa trauman. Det kan ofta vara en väckarklocka och nystart som får parterna att omvärdera, omprioritera och enas mot nya mål. 

Otrohet av olika typer är vanligt förekommande och de flesta mogna människor har råkat ut för det på olika vis. Du vill alltså hävda att samtliga dessa går omkring med djupt traumatiserade sår? 
Och därtill att alla separationer som följer måste bli grisiga. Och on top of that att barn alltid blir lidande och traumatiserade?

Sverige är skilsmässolandet nummer ett. De allra flesta separationer sker väldigt civiliserat och med barnens bästa i åtanke. Jag känner nog inte till någon som drar in barnen i sina otrohetstjafs. 

Att försöka misskreditera andra genom att påstå att de inte lever i verkligheten för att de inte håller med om din världsbild är ju barnslig argumentation. 

Vad tråkigt. 

Och för att du upplevt något på ett visst vis måste det vara likadant för alla andra? Du vill projicera dina känslor, beteenden och agerande på alla andra?  

Är det så argumentationen fungerar. Hur gör vi då med faktumet att jag separerat, bedragit, blivit bedragen och lever lycklig med den senaste som bedrog mig saknar trauman, har ett lyckligt hjärta, fridfullt sinne och fokuserar på det goda och lärdomen från det förflutna. 
Tänker jag att det måste vara likadant för alla andra och känner mig hånad om de haft en annorlunda upplevelse eller ens beskriver den? 

En otrohet måste vara traumatiserande? Eller ska man vara lite försiktig med att slänga sig med den typen av begrepp. På tal om hån alltså. 

Och en otrohet måste leda till separation?

Och separationen måste bli grisig?

Och barnen måste dras in i grisigheterna?

Det är ju inte så. Då skulle hela landets vuxna befolkning ha PTSD och andra symptom efter att ha upplevt separationer. Inga par skulle leva vidare tillsammans efter allt detta trauma. 

Jag förstår att skilsmässor kan vara extremt uppslitande för en del människor. Men man hjälper ingen genom att projicera trauman och katastrofscenarion på andra? 
För liksom jag vet att det kan vara väldigt jobbigt borde andra se att de flesta separationer är helt civiliserade med delat bohag och barn varannan vecka och framåt mot nya livet. 

Ha ha ha. 

Ännu mer mansplaing. Ska du tala om för mig vad jag pratar om? 

Civiliserade skilsmässor är det vanliga, inte tvärtom. 

Att du försöker använda anekdotisk bevisföring för att hävda att något jag aldrig förnekat kan förekomma förstår jag inte vitsen med. Ska jag nämna närstående som gått igenom olika saker utan trauman nu? Eller vad är ditt syfte? Att din mamma är långsint, självsvag och bitter beklagar jag verkligen, men det gör inte heller otrohet, svek, separation eller vad du vill till ett givet trauma. Och även i de fall det verkligen sårar betyder det inte heller att en separation måste bli grisig. 
Och barnen blir inte automatiskt indragna i just en otrohet om inte en av parterna med vilje drar in det, och då ligger ju skammen på den personen.
Argumentationen att en otrohet alltid kommer fram är ju också osann. Folk har olika typer av relationer vid sidan av hela tiden som aldrig upptäcks.

Att försöka skapa någon slags indiciekedja med skakiga och osanna resonemang kommer alltid att leda till en skev, osann slutsats. 

Sarkasm? Han talade uttryckligen om för mig vad jag egentligen pratar om och menar. Hur ska man bemöta det tycker du? 

Eller om någon försöker påstå att man inte lever i verkligheten bara för att man inte delar samma åsikter eller domedagsscenarion. Eller att man rätt och slätt inte förstår något. Det är varken argumentativt eller klädsamt? Bara nedlåtande och självförhärligande. 

Och du fortsätter i samma ullstrumpor. Att fyra personer(eller, nja, olika nick) påstår något i en tråd på ett forum du själv påstår inte är representativt förändrar inte verkligheten. Inte heller anekdotiska exempel. Bägge är kända argumentationsfel. 

Otrohet är vanligt förekommande. Det leder inte till trauman i de flesta fall. Eller ödeläggelse. Väldigt många par fortsätter att leva tillsammans. Och många av dem stärks av att genomlysa sitt förhållande. 
Det är förstås bättre om man kommer till det stadiet utan otrohet eller andra felsteg, jag argumenterar inte för otrohet, endast att det inte absolut leder till trauma för barn och partner som du hävdar. 

Det leder inte heller ovedersägligen till grisiga skilsmässor. Det vittnar hela omvärlden om. De allra, allra flesta sköts snyggt. 

Hälften av alla äktenskap slutar med skilsmässa. I ett land där det inte ens är gängse samlevnadsform och många äktenskap har religiösa förbehåll att skilsmässa inte är ett val. Att skiljas och hur man hanterar det är integrerat i svensk kultur och struktur med välbeprövade hjulspår. 

Ja? Det förändrar inte frågan om uppsåt.

Och trauma och annat är långt från given utkomst. Om det finns chans till det hos en specifik partner vet ju den otrogne nog det bättre än random anonym på det här forumet? Blir larvigt att måla upp det som uppenbar konsekvens. 

Man kan resonera att hos en person som får trauma av någon typ av otrohet skulle likväl en skilsmässa göra det. De två valen en del råder om i tråden skulle ha samma utfall.
Dynamiken i ett sånt förhållande är trasigt i grund. 
Damned If I do, damned If I don?t.

För att föregå; Jag uppmanar inte till varken bu eller bä, men tycker man borde inse komplexiteten i varje enskilt fall. 

Nej, otrohet är inte traumatiskt per definition, det är nog väldigt sällsynt till och med. 

Nej, du bör kolla upp vad uppsåt betyder. Det blir bara larvigt att försöka omdefiniera ord för att passa in i ditt platta resonemang.

Det är inte detsamma som traumatisk. Varför inte bara kolla uppger innan du börjar bjäfsa? Och SJÄLV rådgöra psykolog om vad som är traumatiskt - terminologiskt, diagnosmässigt och behandlingsmässigt.

?

Inom psykologin är man idag återhållsam med användandet av ordet trauma. Våra reaktioner på kriser är vanligtvis övergående. Ett psykologiskt trauma är något som drabbar de som inte återhämtar sig från en dramatisk händelse av egen kraft. Hos dem fastnar istället händelsen och de hemsöks av minnet av det som hänt.?

Herregud. Varför läser du inte mina poster innan du taggar mig. 

Jag har hela tiden skrivit att otrohet KAN upplevas som ett trauma för vissa. Men det betyder inte att det per definition är ett trauma eller att de flesta upplever det traumatiskt.

Ett getingstick kan döda vissa personer, men sticket anses inte dödligt för det. 

Jag kan nog inte vara tydligare än det jag sammanräknat skrivit i ämnet i mina poster nu. 

Igen då: Jag har inte förnekat förekomsten av svektrauma. Tvärtom. Jag har skrivit det flera gånger.

Men fortfarande är det få människor av de som blir svikna som faktiskt genomgår ett trauma. Då blir det helt felaktigt att benämna skeenden kring upptäckt som traumatiska. 

Och vad jag har sett är de som upplever detta som ett trauma desamma som upplever en skilsmässa som ett trauma. 

Den eventuellt traumatiska upplevelsen handlar inte om antal år tillsammans eller ålder, det handlar om förväntningar på sin partner. Att man målar upp ett ideal ingen människa kan leva upp till och lägger det och andra ansvar på sin partner. 

Så, tvärtemot är svek och break ups enklare att hantera med ålder och erfarenhet. 

Upprepar att det är väldigt få som faktiskt upplever detta som ett trauma och att man ska vara försiktig att slänga termer omkring sig.

"Ett psykiskt trauma uppstår i en situation som är ovanligt uppskakande, hotar något livsviktigt eller är katastrofal. En traumatisk situation kan t. ex. vara en närståendes död, ett självmord i den närmaste kretsen, en allvarlig sjukdom eller skada, en olycka eller våld."

Din argumentationsteknik är förvirrad och mycket bristfällig. 

Att kalla någon som inte tycker som en själv för faktaresistent och liknande är bara lågt. 

Nej, trauma är är en definition och en term och ett tillstånd. Precis som följdtillståndet PTSD.
"Inom psykologin är man idag återhållsam med användandet av ordet trauma. Våra reaktioner på kriser är vanligtvis övergående. Ett psykologiskt trauma är något som drabbar de som inte återhämtar sig från en dramatisk händelse av egen kraft. Hos dem fastnar istället händelsen och de hemsöks av minnet av det som hänt."

Du försöker vända bevisbördan när du blir ifrågasatt. Det är du som påstår att en otrohet alltid upplevs som ett trauma och då är det du som ska backa det. Jag har flera gånger skrivit själva definitionen av trauma och du klistrar in en lista över något som inte har med det att göra utan hur man eventuellt kan reagera vid otrohet. 
Fortsätt klistra, men på ingen av dessa sidor kommer du hitta annat än att otrohet, skilsmässa och mycket annat KAN upplevas som ett trauma.