Hur skall jag få min snart 30-åriga son att glömma det förflutna?!

Konstigt att försöka hindra andra från att försöka hjälpa TS som ber om hjälp.

Han har rätt att ändra sig om han ser att mamman ändrar sig. 

Jag försöker svara utifrån hur jag själv kanske hade kunnat ta tillbaka föräldern.

Men jag tror inte det finns någon större risk att TS gör mitt förslag ändå.

Om din son har skyddad identitet så måste du gjort något fruktansvärt, det ska mycket till för att man får det. Lämna den stackarn ifred, du verkar inte ha någon självinsikt alls. Blir ledsen av att läsa den här tråden, stackars barn. 

Konstigt att försöka uppmuntra förövare att leta upp sina offer som blivit utsatta så illa att de tvingats skaffa skyddad identitet. Hade du uppmuntrat någon som slog sönder sin flickvän som till slut rymde med skyddad identitet att försöka söka upp henne via vänner också?

När din så kallade "hjälp" skadar det faktiska offret i situationen är det allvarligt. TS son vet var hon finns ifall han någonsin skulle vilja ta upp kontakten igen. Det valet ligger på honom, TS ska absolut inte jaga honom. 

När mamman dessutom visar att hon än idag har noll insikt i vad hon utsatt sin son för och därmed omöjligt kan ha ändrat sig är det ännu värre att uppmuntra monstret att försöka få tag på honom. 

Tråden är för att hjälpa TS, det är så känsliga rummet funkar. Jag utgår ifrån vad hon ber om hjälp med.

Ja, du återkommer till vad han sa, men det är ju för att TS varit som hon varit, du vet ju inte vad han skulle tycka om hon ändrade på sig. Du vet inte vad han innerst inne vill höra och se från sin mamma.

Sen visste jag inte att hans skyddade identitet berodde på TS. Har hon besöksförbud eller liknande så ska hon givetvis inte kontakta honom.

Låter som att du har samma problem med gränser som TS. Om någon skaffar skyddad identitet, vägrar träffa dig och gör det tydligt att det inte vill ha något med dig att göra betyder det NEJ. Inte att det är upp till dig att tolka vad han egentligen innerst inne vill. Respektera folks nej. Personer ska inte ens behöva skaffa skyddat identitet för att få sina nej respekterade. 

Och TS HAR INTE ÄNDRAT SIG. Hon har inte ens kommit till minsta lilla insikt. Så att ge tips till henne om att jaga sin son så att hon kan fortsätta den psykiska misshandeln är hemskt.

Och jag hoppas du förstå att känsliga rummet inte betyder att det är okej att släppa allt vad medmänsklighet och moral är bara för att "hjälpa ts". TS är inte den viktiga att skydda och hjälpa här. Om en våldtäktsman bad om råd i känsliga rummet om hur han bäst kunde få sitt offer att inte anmäla hoppas jag verkligen inte du hade gett honom råd kring det istället för att se till offrets bästa i situationen. 

Jag berättar hur jag tolkar hur forumet ska användas. Tolkar du reglerna på något annat vis eller struntar i reglerna bryr jag mig inte om. Har jag inget som jag vill tillföra frågeställningen så svarar jag inte i tråden om våldtäktsmannen.

Sen har det inte framkommit, vad jag kan se, att den skyddade identiteten är utfärdad på grund av TS eller att hon har kontaktförbud eller så.

TS kanske inte har ändrat sig, men det var det jag försökte få henne att göra. Du vet inte hur sonen skulle reagera på det. Han har rätt att ändra sig om han vill det.   

Han lever inte i det förflutna. Han bearbetar det förflutna för att kunna lägga det bakom sig. Du har gjort honom väldigt illa och det är ett stort jobb att läka efter en så trasig uppväxt. Bara låt honom vara! Du äger honom inte.

Varför?
Om han förstår/förstod att han bara kan kliva ut ifrån rummet och vara social med mig och min äldsta son, så slutar han antagligen att må dåligt. Ingen mår bra av att bara sitta i ett rum hela dagarna. Men han förstod inte det.

När min äldsta son var på besök, så sprang han till rummet och låste in sig. Som om det var hans råttbo.
Jag känner kärlek, det är därför jag vill ha honom. Jag är hans mamma!Det är ett mycket gammalt händelseförlopp, som han behöver glömma bort. Det känns inte bra att bli konfronterat för saker jag gjorde för länge sedan.

1) Det hände för länge sedan.

2) Jag skrev inte ut honom från socialen, det var ifrån psykiatrin.

3) Oavsett om man skrivit på att man har tystnadsplikt eller inte, så pratar folk säkert med varandra i alla fall. Om min väninna såg min son, så skulle allt bara bli ett missförstådd och sedan skulle ett rykte sprida sig. Det ville inte jag. Men jag vet att min son skulle må bra, om han bara är social med oss.

Det är det som är ett av många av hans problem. Han säger ingenting och gör ingenting. Han satt mest inne på sitt rum och gick ibland ut. Jag vet ingenting om vilka vänner han har.

Allt som hände, var som så att jag fick telefonsamtal och hans kompisar pratade om att hämta L:s saker. Jag accepterade det, i tron om att L skulle också komma, men det kom bara hans kompisar. Jag vill träffa L, jag är hans mamma, sa jag och hans kompisar bekräftade mig: ''Även om du är hans mamma, så är L en vuxen människa och tar egna beslut''.

Det var inte mer än så i princip och hans kompisar tog hans grejer och försvann. Jag vet ingenting om hans kompisar, mer än att de verkar vara dubbelt så gammal som han själv.

Min son är snart 30 och hans kompisar såg ut att vara 45-50 år.

Jag har ingen diagnos.

Om han glömmer det förflutna, så kan han gå vidare. Det var saker som hände för länge sedan, hur kan han fortfarande bära runt det? Han måste glömma!

Jag är hans mamma och vill träffa honom. Om han bara väljer att ha kontakt med mig. Detta är jättejobbigt för mig. Om han förstår mitt lidande, så kanske han kan komma tillbaka. Det är fyra år! Det är en lång tid!

Ts du har slagit ditt barn. Detta är något du aldrig kan förvänta dig att han skall förlåta dig för. alldeles oavsett hur lång tid som gått sedan dess.

Du har nekat honom vård när han behövde den. Om han var så pass dålig att blev inlag på psyk så måste även du kunna förstå att han inte hade blivir frisk genom att sitta och glo på teve med en mamma som misshandlar honom och en elak äldre bror?

Du är hans mamma genetiskt ja. Men du har inte agerat mamma genom att vara hans trygga punkt i livet. Du får nu ta konsekvenserna av ditt beteende och respektera att han inte förlåter dig för hur du betett dig. och det är
fullt rimligt att han inte förlåter dig