Anonym (Mamma)

Fri 11 Mar 2022 16:10

282 svar

Hur skall jag få min snart 30-åriga son att glömma det förflutna?!

Min son som är snart 30 år verkar fortfarande leva i det förflutna. Jag har frågat honom när han hade tänkt glömma det som varit och försöka leva det nuet. Men det är inget som är intressant för honom.

Det har snart gått 4 år sedan min son flyttade hemifrån via socialen. Min sons vänner har också varit här och hämtat grejer. För halvår sedan träffade jag min son för första gången på länge och då hämtade han själv fler saker som tillhörde honom. Han har skyddad identitet och vill varken ha med min eller med min äldsta son att göra.

Sist jag träffade honom, så sa han saker som han har bekräftat förut att han är upprörd över. Bland annat sa han att jag inte har någon respekt för någon annan människa och att jag gav bort hans leksaker när han var barn. Även tycker han inte heller om att ha blivit misshandlad som barn. Det var saker som hände när han var barn och jag undrar när det är dags att han glömmer bort allting och går vidare. Hur skall jag få honom att förstå att det som har varit, har varit och han kan i alla fall ha kontakt med mig?

Min äldsta son kan bli jättearg och min son innan han flyttade hemifrån, valde att stänga in sig i sitt rum när min äldsta son var på besök. Min yngsta son har till och med anmält min äldsta son. Så min son har egentligen tendens till att göra polisanmälningar m.m. Han verkar helt enkelt inte ha något intresse för någonting inom familjen. Han sa ingenting och gjorde knappt någonting. Plötsligt har han avslutat kontakten och till och med införskaffat skyddad identitet. Han är snart 30 år! Men förstår inte saken om att polisanmäla sin egna bror. Han förstår inte alls at man skall glömma det som har varit. När jag pratade med honom sist, så är han fortfarande förtvivlad av att jag gav bort hans leksaker och misshandlade honom. Jag sa: ''Förlåt''. Men han är inte intresserad. Det enda alternativet är ju att han glömmer allt. Mne hur skall jag få honom att glömma och gå vidare? Har någon här samma erfarenhet med sitt vuxna barn, som envisas och inte har något intresse för kontakt med familjen och löst problematiken, så vuxna barnet börjat ha kontakt och så?

Anonym (Mamma) Trådstartaren

Fri 11 Mar 2022 16:36

#5

Anonym (why) skrev 2022-03-11 16:15:35 följande:

Ibland hoppas man att ett inlägg är på skoj, hur galet det än må vara.

Men om det är en beskrivning av din sons uppväxt så kan du väl förstå att han inte vill ha något med varken dig eller din äldsta son att göra. Han har blivit misshandlad av dig som barn. Det kommer man inte över.

Det enda du kan göra är att be om ursäkt om och om igen och hoppas att han någon gång godtar den. Du måste även visa att du har uppnått en viss insikt om hans lidande.

Varför vill du ens ha kontakt med honom? Du har ju inte visat honom någon kärlek?

Så du tror att han aldrig någonsin kommer glömma? Han är snart 30 år och jag tycker att det är konstigt av en tjugoåttaåring att prata om hur han har haft det som barn. Bl.a blivit misshandlad och hans leksaker som gavs bort.

Dessutom har han som sagt polisanmält sin egna storebror. Hur kan man polisanmäla sin egna bror? Jag försökte få honom att dra tillbaks polisanmälan, men han vägrade.

Han har också pratat med mig om att jag inte är en bra mamma. T.ex försökte han begå självmord som nittonåring. Han hade gjort ett adjö-brev på Facebook och polisen hittade honom. Han blev skjutsad till psykiatrin, just där min väninna jobbar. Jag besökte honom flera gånger för att få honom gå med på att skriva ut sig. Slutligen gav han med sig och följde med mig.

Det är också någonting som han kan dra upp, när jag pratar med honom. Han säger att jag gjorde det för min egna skull, för att jag har svårt med skam och tål inte stressiga situationer. Han säger: ''Du ville bara att jag skulle komma bort ifrån psykiatrin för att du inte ville att din kompis skulle se mig vara sjuk på psyket och få hjälp.''. Så han säger massa saker om mig och konfronterar och vill argumentera. Men han måste glömma det förflutna, tycker jag!

Jag vill ha kontakt med min son, för att han är min son. Jag tycker det är konstigt av myndigheten att inte ge mig rätten att veta var han är någonstans, trots att han har skyddad identitet. Det är ju min son! Men ingen förstår mig!

Anonym (Mamma) Trådstartaren

Fri 11 Mar 2022 16:42

#6

Anonym (usch) skrev 2022-03-11 16:22:21 följande:

Man glömmer inte hur ens mamma som skulle vara ens trygghet i livet istället valde att misshandla en. Det glömmer man aldrig.

Att ditt fokus ligger på att försöka övertyga honom att glömma, gå vidare och försöka förminska vad du utsatte honom för istället för att göra allt du kan för att visa att du är ledsen och få honom att må bättre visar att du inte har förändrats eller bättrat dig.

Kan man istället få tips vad jag kan göra? Detta är mycket allvarligt och jag är jätteledsen att han är borta!

Anonym (ööö) skrev 2022-03-11 16:33:49 följande:

Varför skulle någon kunna få någon annan att glömma saker? Man kan inte styra över någon annans tankar.

Men TS, jag fattar att du skojar med oss bara.

Nej, jag skojar inte. Jag är både väldigt ledsen och väldigt intresserad av få hjälp med min sits! SOm jag skrev tidigare, så är det ingen som förstår mig. När min sons kompisar var här och hämtade grejer, så frågade jag varför jag inte kunde få veta var min son är. SVaret de sa var: ''Eftersom L är en vuxen människa och valt att vara hemma och vill ha sina ägodelar, så kommer vi och hämtar det''.

Hans kompisar ringde mig och frågade om de kunde komma. Jag accepterade allt och trodde att L skulle också komma.

Anonym (Mamma) Trådstartaren

Fri 11 Mar 2022 16:56

#8

Ocdmänniska skrev 2022-03-11 16:44:48 följande:

Varför försökte du få han utskriven från psyket då?

Och skulle aldrig glömma eller förlåta om min förälder misshandlade mig. Det förflutna har konsekvenser, dina handlingar har konsekvenser

L verkar inte förstå att han får honom själv att må dåligt. Han var mycket på sitt rum, speciellt när min äldsta son X var på besök. Om min yngsta son L bara kom och satt med oss, var social m.m. Så skulle L själv må bättre

Jag ville få honom ut ifrån psykiatrin för att jag vet han skulle må bra, så fort han börjar vara mer social i familjen. Men han var inte det.

Jag drog också ut honom för att jag var orolig att min väninna skulle se honom och tro att han är galen. Hur skulle jag någonsin kunna ge en förklaring över sitsen? Eller så skulle min väninna bara prata om mig bakom min rygg inför andra vännerna. Det skulle bara bli massa rykten.

Det är inte lätt att vara ensamstående. Om min väninna såg L så skulle hon bara tänkt att jag inte kan ta hand om mina barn och gör de galna, så att de måste till psykiatrin.

Anonym (Mamma) Trådstartaren

Fri 11 Mar 2022 17:12

#13

Elin pelin skrev 2022-03-11 17:01:39 följande:

Leksakerna kanske han behöver lära sig komma över (och du be om ursäkt för),

Precis, han behöver komma över. Innan han flyttade hemifrån, så brukade han dra upp om hur jag gick i in i hans rum och ''snodde'' hans grejer och gav bort. Men han kommer inte över det. Han kommer inte be om ursäkt för sitt tjat, för han tycker säkert inte att han tjatar.

Anonym (Du måste skoja?!) skrev 2022-03-11 16:59:23 följande:

.

Min äldsta son har ju inte blivit som L. Det är bara L som blivit såhär. X är annorlunda. X sitter med mig i vardagsrummet och kollar på TV och får mig att skratta och är social.

Så jag vet ju att om L bara valde att vara social med oss, skulle han må bra. Men han förstod inte det. Han var bara inne i sitt rum och pratade inte med oss. Han sa ingenting. Det gick inte ens att prata med honom.

X = Äldsta sonen.

Anonym (Mamma) Trådstartaren

Fri 11 Mar 2022 17:14

#15

Anonym (Mamma) skrev 2022-03-11 17:12:17 följande:

Han kommer inte be om ursäkt för sitt tjat, för han tycker säkert inte att han tjatar.

Anonym (Du måste skoja?!) skrev 2022-03-11 16:59:23 följande:

.

Jaha, du skrev *DU*

Inte att han behöver be om ursäkt.

Anonym (Mamma) Trådstartaren

Sat 12 Mar 2022 07:52

#41

Anonym (gg) skrev 2022-03-11 17:56:20 följande:

Det är hemskt att få honom utskriven när det antagligen var psykiatrin han mest behövde då.

Varför?
Om han förstår/förstod att han bara kan kliva ut ifrån rummet och vara social med mig och min äldsta son, så slutar han antagligen att må dåligt. Ingen mår bra av att bara sitta i ett rum hela dagarna. Men han förstod inte det.

När min äldsta son var på besök, så sprang han till rummet och låste in sig. Som om det var hans råttbo.

Anonym (usch) skrev 2022-03-11 18:02:13 följande:

Mitt tips är att om du har minsta lilla medmänsklighet eller kärlek.

Jag känner kärlek, det är därför jag vill ha honom. Jag är hans mamma!

Anonym (X) skrev 2022-03-11 21:48:33 följande:

Varför gjorde du det?

Det är ett mycket gammalt händelseförlopp, som han behöver glömma bort. Det känns inte bra att bli konfronterat för saker jag gjorde för länge sedan.

EpicF skrev 2022-03-11 23:00:35 följande:

Men tycker du verkligen att det är så konstigt att han inte vill sitta och vara social med någon som misshandlat honom i barndomen?

Du fick han till att skriva ut sig från socialen trots att han behövde vård. Enbart för att du inte ville skämmas inför din väninna. Du vet att din väninna har tystnadsplikt och hade inte fått säga ett skvatt till sig eller någon annan om din son.

1) Det hände för länge sedan.

2) Jag skrev inte ut honom från socialen, det var ifrån psykiatrin.

3) Oavsett om man skrivit på att man har tystnadsplikt eller inte, så pratar folk säkert med varandra i alla fall. Om min väninna såg min son, så skulle allt bara bli ett missförstådd och sedan skulle ett rykte sprida sig. Det ville inte jag. Men jag vet att min son skulle må bra, om han bara är social med oss.

Anonym (M) skrev 2022-03-12 00:40:04 följande:

. Får du inte tag i honom så gå genom hans kompisar,

Det är det som är ett av många av hans problem. Han säger ingenting och gör ingenting. Han satt mest inne på sitt rum och gick ibland ut. Jag vet ingenting om vilka vänner han har.

Allt som hände, var som så att jag fick telefonsamtal och hans kompisar pratade om att hämta L:s saker. Jag accepterade det, i tron om att L skulle också komma, men det kom bara hans kompisar. Jag vill träffa L, jag är hans mamma, sa jag och hans kompisar bekräftade mig: ''Även om du är hans mamma, så är L en vuxen människa och tar egna beslut''.

Det var inte mer än så i princip och hans kompisar tog hans grejer och försvann. Jag vet ingenting om hans kompisar, mer än att de verkar vara dubbelt så gammal som han själv.

Min son är snart 30 och hans kompisar såg ut att vara 45-50 år.

Anonym (Teddy) skrev 2022-03-12 03:02:23 följande:

Ts, vilken typ av diagnos har du? Jag är genuint intresserad av ditt svar.

Jag har ingen diagnos.

Anonym (Mamma) Trådstartaren

Sat 12 Mar 2022 07:54

#42

Anonym (.) skrev 2022-03-12 07:38:24 följande:

Han lever inte i det förflutna. Han bearbetar det förflutna för att kunna lägga det bakom sig. Du har gjort honom väldigt illa och det är ett stort jobb att läka efter en så trasig uppväxt. Bara låt honom vara! Du äger honom inte.

Om han glömmer det förflutna, så kan han gå vidare. Det var saker som hände för länge sedan, hur kan han fortfarande bära runt det? Han måste glömma!

Jag är hans mamma och vill träffa honom. Om han bara väljer att ha kontakt med mig. Detta är jättejobbigt för mig. Om han förstår mitt lidande, så kanske han kan komma tillbaka. Det är fyra år! Det är en lång tid!

Anonym (Mamma) Trådstartaren

Sat 12 Mar 2022 08:11

#46

Anonym (Diagnos jo) skrev 2022-03-12 08:01:31 följande:

Du har aldrig betett dig som en mamma.

Att vara mamma är inte lätt. Jag var dessutom en ensamstående mamma. Det märkliga och orättvisa är att L började ha en kortare kontakt med sin pappa senare i tonårslivet. Då gav L pappan en massa kärlek och agerade som om pappan alltid varit där för honom. Men L gjorde inte så mot mig.

Anonym (Gea) skrev 2022-03-12 08:02:45 följande:

Ts du har slagit ditt barn. Detta är något du aldrig kan förvänta dig att han skall förlåta dig för. alldeles oavsett hur lång tid som gått sedan dess.

Du är hans mamma genetiskt ja. Men du har inte agerat mamma genom att vara hans trygga punkt i livet.

Att vara ensamstående mamma är inte lätt. Om något hände när han var barn och nu när han är 28 år. Sitter det alltså kvar?

Anonym (Mamma) Trådstartaren

Sat 12 Mar 2022 08:28

#49

Anonym (Gea) skrev 2022-03-12 08:17:54 följande:

Det spelar ingen roll om du var ensamstående utan boende och barnen bodde med dig på gatan.
Du har misshandlat ditt barn fysiskt och med stor sannolikhet även psykiskt med tanke på din brist på insikt i ditt beteende.
Det spelar ingen roll hur svårt det var för dig att vara förälder. du har betett dig som skit och ja det kommer sitta kvar för resten av hans liv.
Han kanske en dag kan få en acceptans över att livet blev som det blev men du kan inte förvänta dig det.

Pappan kanske inte misshandlat honom och bettet sig som skit på annat sätt än att inte vara närvarande? Då är det inte konstigt att sonen ville träffa sin pappa.

Jag har varit ensamstående med två barn. Det har varit väldigt svårt. Men nu är barnen vuxna och kan tänka själva.

Varför är inte L:s storebror på samma sätt då? Min äldsta son (L:s storebror) sitter med mig, är social. Får mig i skratt och berättar olika saker m.m.

Hur skall jag få min snart 30-åriga son att glömma det förflutna?!

INNEHÅLL