Hur skall jag få min snart 30-åriga son att glömma det förflutna?!

Ibland hoppas man att ett inlägg är på skoj, hur galet det än må vara. 

Men om det är en beskrivning av din sons uppväxt så kan du väl förstå att han inte vill ha något med varken dig eller din äldsta son att göra. Han har blivit misshandlad av dig som barn. Det kommer man inte över.

Det enda du kan göra är att be om ursäkt om och om igen och hoppas att han någon gång godtar den. Du måste även visa att du har uppnått en viss insikt om hans lidande. 

Varför vill du ens ha kontakt med honom? Du har ju inte visat honom någon kärlek? 

Man glömmer inte hur ens mamma som skulle vara ens trygghet i livet istället valde att misshandla en. Det glömmer man aldrig. 

Att ditt fokus ligger på att försöka övertyga honom att glömma, gå vidare och försöka förminska vad du utsatte honom för istället för att göra allt du kan för att visa att du är ledsen och få honom att må bättre visar att du inte har förändrats eller bättrat dig. 

Den här tråden skulle passa utmärkt under r/insaneparents på reddit

Varför skulle någon kunna få någon annan att glömma saker? Man kan inte styra över någon annans tankar. 

Men TS, jag fattar att du skojar med oss bara. 

Så du tror att han aldrig någonsin kommer glömma? Han är snart 30 år och jag tycker att det är konstigt av en tjugoåttaåring att prata om hur han har haft det som barn. Bl.a blivit misshandlad och hans leksaker som gavs bort.

Dessutom har han som sagt polisanmält sin egna storebror. Hur kan man polisanmäla sin egna bror? Jag försökte få honom att dra tillbaks polisanmälan, men han vägrade.

Han har också pratat med mig om att jag inte är en bra mamma. T.ex försökte han begå självmord som nittonåring. Han hade gjort ett adjö-brev på Facebook och polisen hittade honom. Han blev skjutsad till psykiatrin, just där min väninna jobbar. Jag besökte honom flera gånger för att få honom gå med på att skriva ut sig. Slutligen gav han med sig och följde med mig.

Det är också någonting som han kan dra upp, när jag pratar med honom. Han säger att jag gjorde det för min egna skull, för att jag har svårt med skam och tål inte stressiga situationer. Han säger: ''Du ville bara att jag skulle komma bort ifrån psykiatrin för att du inte ville att din kompis skulle se mig vara sjuk på psyket och få hjälp.''.  Så han säger massa saker om mig och konfronterar och vill argumentera. Men han måste glömma det förflutna, tycker jag!

Jag vill ha kontakt med min son, för att han är min son. Jag tycker det är konstigt av myndigheten att inte ge mig rätten att veta var han är någonstans, trots att han har skyddad identitet. Det är ju min son! Men ingen förstår mig!

Kan man istället få tips vad jag kan göra? Detta är mycket allvarligt och jag är jätteledsen att han är borta!
Nej, jag skojar inte. Jag är både väldigt ledsen och väldigt intresserad av få hjälp med min sits! SOm jag skrev tidigare, så är det ingen som förstår mig. När min sons kompisar var här och hämtade grejer, så frågade jag varför jag inte kunde få veta var min son är. SVaret de sa var: ''Eftersom L är en vuxen människa och valt att vara hemma och vill ha sina ägodelar, så kommer vi och hämtar det''.

Hans kompisar ringde mig och frågade om de kunde komma. Jag accepterade allt och trodde att L skulle också komma.

Varför försökte du få han utskriven från psyket då? 

Och skulle aldrig glömma eller förlåta om min förälder misshandlade mig. Det förflutna har konsekvenser, dina handlingar har konsekvenser 

L verkar inte förstå att han får honom själv att må dåligt. Han  var mycket på sitt rum, speciellt när min äldsta son X var på besök. Om min yngsta son L bara kom och satt med oss, var social m.m. Så skulle L själv må bättre

Jag ville få honom ut ifrån psykiatrin för att jag vet han skulle må bra, så fort han börjar vara mer social i familjen. Men han var inte det.

Jag drog också ut honom för att jag var orolig att min väninna skulle se honom och tro att han är galen. Hur skulle jag någonsin kunna ge en förklaring över sitsen? Eller så skulle min väninna bara prata om mig bakom min rygg inför andra vännerna. Det skulle bara bli massa rykten.

Det är inte lätt att vara ensamstående. Om min väninna såg L så skulle hon bara tänkt att jag inte kan ta hand om mina barn och gör de galna, så att de måste till psykiatrin.

Du måste ha någon slags personlighetsstörning. Sociopat kanske. Känns så. Allt handlar om dig, och du har noll insikt i vad för skador du åsamkat din yngre son. Finns ingen ansvarskänsla där heller, utan skulden lägger du på honom. Du är totalt respektlös inför den yngsta sonens önskan att bli lämnad ifred. 

Nej man glömmer inte TS på det sättet du önskar TS. Enda viset att på riktigt gå vidare, när man har en förälder som dig. Är att skära bort er ur sitt liv. Totalt. Först då kommer man ha chansen till att kunna få ett bra och lyckligt liv. 

Jag är 34 år gammal, och har inte pratat med min far på 7 år nu. Har extremt svårt att se att vi någonsin kommer höras av igen. Mina syskon har en relation med honom. Men jag har valt bort att ha en. Jag vill inte. Han förstörde flera år av min barndom, genom att vara egoistisk och sätta sig själv i främsta rummet. Han har aldrig kunnat förstå att det han gjorde skadade mig, något kopiöst, utan han har alltid skyllt ifrån sig. Eller tyckt att men så farligt var det ju inte. Fine. Ut ur mitt liv då, om det skall vara på det viset. Din son TS, känner nog något snarlikt vad gäller dig och hans äldre bror. 

Om detta är sant behöver du först gå och prata med någon om hans barndom, sen behöver han följa med (om du kan få honom till det) och då ska du bara lyssna och ta till dig. Sedan kan du berätta hur du kan jobba med dig själv. För om det du skriver är sant förtjänar du inte kontakt med honom. Jag hade brutit all kontakt med en förälder som ä behandlat mig så. Leksakerna kanske han behöver lära sig komma över (och du be om ursäkt för), men resten måste du visa honom att du insett var fel och att det kommer han aldrig komma över, men kanske förlåta...