Hur skall jag få min snart 30-åriga son att glömma det förflutna?!

Det är hemskt att få honom utskriven när det antagligen var psykiatrin han mest behövde då. Nu känns detta som det är skrivet av personen som utsatts, men från tvärtomperspektiv, men jag har också tyvärr gett mina barn en strulig uppväxt. Inte för att jag ville det, utan för att jag själv varit psykiskt sjuk och själv varit utsatt som barn. Jag har verkligen själv försökt få rätt hjälp varje gång det blivit struligt, ibland har jag fått viss hjälp men många gånger inte. Jag har stått i kö till psykolog en gång i 7 års tid. 

Jag har nu ett barn som mår dåligt och är vuxet (men mycket yngre än ditt). jag har bett om ursäkt för allt som varit säkert 100 gånger och verkligen menat det. I tre år kämpade jag med att ens få kontakt med det vuxna barnet. Jag finns där dygnet runt och nu har mitt barn börjat ha kontakt igen, vilket jag är tacksam för, och jag säger det också. Jag försöker hjälpa till så att hen får rätt vård och hjälp på alla sätt jag kan, jag struntar i om det känns jobbigt för mig att alla kontakter redan vet att hen delvis mår dåligt pga mig och sin uppväxt, jag vill bara att hen ska överleva och få någon slags lycka i sitt liv.

Något sådant kanske du kunde försöka göra. Jag tror att det säkert går att reparera relationer till ens barn, men man kan inte tänka och agera som du gör. Man måste helt och hållet försöka stå för sina misstag, det är enda sättet.

Nu kan jag inte citera, men inlägg #13 (där du kallar barnen för l och x) gör mig övertygad om att ingen kan vara dum så du måste trolla!

Mitt tips är att om du har minsta lilla medmänsklighet eller kärlek kvar för din son så försvinner du helt från hans liv och lämnar honom ifred. Förhoppningsvis finns det tillräckligt med hjälp och vänliga människor omkring honom för att han äntligen ska kunna läka från att ha en så hemsk mamma och familjs som han utsattes för. 

Vad exakt är det din andra son har utsatt honom för som var så allvarligt att polisen behövde blandas in?

Varför gjorde du det?

Det är väl rätt naturligt att man inte kan glömma att man blivit misshandlad som barn och att man inte vill ha kontakt med sin familj efter en sådan sak!

Men tycker du verkligen att det är så konstigt att han inte vill sitta och vara social med någon som misshandlat honom i barndomen?

Du fick han till att skriva ut sig från socialen trots att han behövde vård. Enbart för att du inte ville skämmas inför din väninna. Du vet att din väninna har tystnadsplikt och hade inte fått säga ett skvatt till sig eller någon annan om din son. 

Om du vill ha någon chans att få tillbaka din son i ditt liv så får du fråga honom vad du ska göra. Får du inte tag i honom så gå genom hans kompisar, för de har väl inga skyddade adresser, kanske skicka med ett brev.

Säg att du gör vad han än vill för att försöka kompensera ett litet uns av hans lidande, kryp på dina knän och be. 

Jag tänkte också på det med tystnadsplikten. Hur skulle det ens bli på tapeten att TS son ligger på psyk. Väninnan kan ju inte ta upp saken i samtal vare sig med TS eller någon annan då hon inte får berätta om vem som är inlagd så hur skulle TS kunna skämmas? Situation uppstår ju aldrig 

Tror du verkligen det är bra att uppmuntra en gränslös barnmisshandlare att ignorera sitt barns önskan om att få vara ifred och försöka gå genom hans vänner för att hitta honom? Vad sägs om att respektera hans vilja istället, för gissningsvis första gången någonsin.

Tråkigt nog finns det föräldrar som TS. Klart det kan vara hittepå alltihop, men jag som själv växt upp med en förälder som påminner om TS blir naturligtvis illa berörd när jag läser tråden. 

Jag tror faktiskt inte att TS någonsin kommer att inse sin skuld i det hela. Hon är helt enkelt inte mottaglig. Hon tar inte till sig av några kommentarer och vägrar inse att hennes son mår dåligt. Det är bara hon, hon och hon. Det är henne det är synd om. Hon utmålar sig själv som ett offer. Sanningen är att det är många som är ensamstående mammor, men man måste inte misshandla sina barn för det. 

Lägg inte er tid och energi på att försöka få henne att förstå, hon har redan bestämt sig.