Hur skall jag få min snart 30-åriga son att glömma det förflutna?!

Går inte att citera men ditt svar på varför du skrev  ut han säger allt.

Jag tycker din son gjort rätt som har banat dig från hans liv och allt du kan göra är att respektera hans önskan.

Vet du hur min föräldrar var efter jag vart inskriven efter jag försökte ta mitt liv som tonåring? Dom var ledsen för mig, allt dom ville, speciellt min mamma  var att jag skulle bli bättre, hon kan prata med folk om att jag mått dåligt utan skam för hon vet att det är inget att skämmas över. Dom var och hälsade på mig varje dag och det var inget annat än kärlek.

Du har något stort fel

Alltså om du inte är ett troll är du definitivt en av de mest egoistiska och mest oempatiska föräldrar jag läst om. Som du beskriver det är det helt självklart att han inte vill ha kontakt med dig. Du misshandlade honom, tvingade honom att vara med hans aggressiv storebror, gav bort hans leksaker och såg till att han inte fick den vård han behövde eftersom du oroade dig vad din kompis skulle tro. Stackars kille, bra att han har lojala vänner. Du borde tänka över din roll i det hela, be om ursäkt förbehållslöst och respektera om han aldrig mer vill ha kontakt. 

Min äldsta son har ju inte blivit som L. Det är bara L som blivit såhär. X är annorlunda. X sitter med mig i vardagsrummet och kollar på TV och får mig att skratta och är social.

Så jag vet ju att om L bara valde att vara social med oss, skulle han må bra. Men han förstod inte det. Han var bara inne i sitt rum och pratade inte med oss. Han sa ingenting. Det gick inte ens att prata med honom.

X = Äldsta sonen.

Det låter som att ni båda har problem som ni behöver ta tag i. Om det är så viktigt för dig att ha en etablerad kontakt med din son så ska du sluta att ställa dig till doms över vad han känner, vad han får känna och inte.
Börja med att ta en kontakt med psykiatrin och börja resonera med dem om er situation. Och utgå från dig själv. Vad du har gjort, varför du gjort så, vad som fått dig att göra så, hur du skulle resonera idag, om det finns saker som fortfarande är ouppklarade.

Ett barn behöver få sina känslor validerade. Ett barns närmaste anknytningspersoner är ofta dess föräldrar. Om du misshandlar ditt barn och kastar leksaker så måste du förstå att det var fel att göra så. Det faktum att din son, även om han är nästan 30, fortfarande nämner detta är ett tecken på att det var viktigt för honom. Det är saker han minns. Det har påverkat honom och så länge du inte kan äga det så kan det vara svårt för honom att gå vidare, hur fjantigt du än tycker att det låter. Det är en viktig punkt för honom.

Om du funderar över den situationen då det hände. Du är den vuxne. Ett barn har inget utvecklat konsekvenstänk och kan inte ta ansvar för det som sker på samma sätt. Oavsett vad barnet gör så behöver den vuxne behålla impulskontrollen och avstyra situationen, bidra med en lösning. 

Jag hoppas att du kan ta tag i din egen psykiska hälsa och framför allt att din son får hjälp. Att förminska hans känslor på det sättet. Det är inte rätt. 

Hade jag haft en förälder som burit sig åt som du skulle jag också valt bort denne ur mitt liv. Att du inte inser vad du gjort är ju direkt skrämmande.

Är du seriös??? Jag kan tala om för dig att jag också gjorde så mot min mamma! Jag frågade varför hon gjorde som hon gjorde för att jag ville ha ett svar! Jag slutade bara så småningom, för min egen skull. Och jag flyttade 130 mil bort ifrån henne, för att slippa henne. Lite kontakt hölls bara för barnbarnens skull. 

Du tror du kan manipulera din son till att glömma vad han har varit med om? Det kommer aldrig att fungera. Och OM det ändå skulle lyckas så skulle det vara förödande för honom. Vill du göra något bra i allt elände som du har skapat: Var ärlig mot honom, erkänn vad du har gjort och säg att du ångrar det djupt. Först då kan han kanske gå vidare. Och gör inte samma sak med dem andra barnen! Och lägg dig inte i i deras liv! 

Du ställer fel frågor. Jag önskar förstås att din son ska kunna kunna gå vidare med sitt liv och hitta ett sätt att må bra i framtiden trots sin barndom, men den stora frågan för dig är snarare: Hur ska du få dig själv att förstå, ta ansvar för och, så småningom, kanske även förlåta dig själv för ditt föräldraskap?

Hjälp din son just nu genom att respektera hans val och hjälp honom att skydda sig själv från sin bror genom att ta avstånd från er.

Det låter som om du och din familj har gått igenom en svår tid. Jag hoppas att allas er framtid är ljusare och lättare, även om den är var för sig.

På allvar, r/insaneparents.....