Hur skall jag få min snart 30-åriga son att glömma det förflutna?!

Min son som är snart 30 år verkar fortfarande leva i det förflutna. Jag har frågat honom när han hade tänkt glömma det som varit och försöka leva det nuet. Men det är inget som är intressant för honom.

Det har snart gått 4 år sedan min son flyttade hemifrån via socialen. Min sons vänner har också varit här och hämtat grejer. För halvår sedan träffade jag min son för första gången på länge och då hämtade han själv fler saker som tillhörde honom. Han har skyddad identitet och vill varken ha med min eller med min äldsta son att göra.

Sist jag träffade honom, så sa han saker som han har bekräftat förut att han är upprörd över. Bland annat sa han att jag inte har någon respekt för någon annan människa och att jag gav bort hans leksaker när han var barn. Även tycker han inte heller om att ha blivit misshandlad som barn. Det var saker som hände när han var barn och jag undrar när det är dags att han glömmer bort allting och går vidare. Hur skall jag få honom att förstå att det som har varit, har varit och han kan i alla fall ha kontakt med mig?

Min äldsta son kan bli jättearg och min son innan han flyttade hemifrån, valde att stänga in sig i sitt rum när min äldsta son var på besök. Min yngsta son har till och med anmält min äldsta son. Så min son har egentligen tendens till att göra polisanmälningar m.m. Han verkar helt enkelt inte ha något intresse för någonting inom familjen. Han sa ingenting och gjorde knappt någonting. Plötsligt har han avslutat kontakten och till och med införskaffat skyddad identitet. Han är snart 30 år! Men förstår inte saken om att polisanmäla sin egna bror. Han förstår inte alls at man skall glömma det som har varit. När jag pratade med honom sist, så är han fortfarande förtvivlad av att jag gav bort hans leksaker och misshandlade honom. Jag sa: ''Förlåt''. Men han är inte intresserad. Det enda alternativet är ju att han glömmer allt. Mne hur skall jag få honom att glömma och gå vidare? Har någon här samma erfarenhet med sitt vuxna barn, som envisas och inte har något intresse för kontakt med familjen och löst problematiken, så vuxna barnet börjat ha kontakt och så?

Anonym (Hopp)

Fri 18 Mar 2022 23:27

#272

Anonym (Mamma) skrev 2022-03-18 18:40:07 följande:

Hur kand et vara normalt att fortfarande vilja ha tillbaks sina leksaker?

Det är ju uppenbart att du verkar helt trasig själv och helt frånvänd från vad en vettig syn på barnuppfostran är samt hur man förhåller sig till sina egna barn och andras med för den delen. Då dessa bettenden brukar gå i arv så antar jag att du blivit behandlad på liknande sätt bara att du valde att inte ta avstånd ifrån det. För man måste ju älska sina föräldrar bara för de är ens föräldrar, eller hur?

Du har ju gått emot allt som har med en trygg uppväxt att göra. Tilliten till dig som förälder är ju noll pga av allt du har gjort. Även som människa för den delen. bara för att du är "mamm" så betyder inte det ett skit för tillfället och komer säkerligen inte göra det heller. Du va den som skulle vara tryggheten och du gjorde precis tvärtom.

Att du inte ens förstår att denna grejen med leksakerna och symboliken i det är ju skrämmande. DU har ju gjort honom till den han är. DU skapar ju dina barn till större delen.

Om du på någon litet sätt vill ha en chans till någonting med din stackars son så måste du ta itu med dig själv först. Gå och prata med någon proffisionell och va ärlig med allt.

DU är problemet här, hur elakt och hårt det än låter. DU måste bli hel på något sätt själv innan du ens ska tänka tanken på någon typ avförsoning och förståelse.

Anonym (Tyui)

Sat 19 Mar 2022 12:02

#272

Anonym (Mamma) skrev 2022-03-18 18:40:07 följande:

Hur kand et vara normalt att fortfarande vilja ha tillbaks sina leksaker?

Detta är den sjukaste tråden jag läst och det är tydligt för alla att du inte är helt frisk, det är därför ingen idé att tjafsa med dig i tråden, för du har inte kunskapen att förstå vad du gjort.
Kanske om du söker hjälp kan du möjligtvis bli såpass frisk att du kan förstå att du inte är frisk. Det viktiga nu är att du lämnar din yngsta son ifred, det är oerhört viktigt att du låter honom vara. Och vill du försöka förstå, sök hjälp och gå i terapi så kanske du har en chans.

Anonym (Lilla jag)

Sun 20 Mar 2022 23:23

#273

Anonym (Mamma) skrev 2022-03-16 06:32:16 följande:

Du är absolut inte mitt barn. Du är inte min dotter. Jag har däremot önskat att jag fick två flickor. Men fick två söner i alla fall. När jag var gravid med min yngsta son, liksom, var foster i min mage, så hoppades jag på att det skulle vara en flicka. Men det vart en pojke istället.

Med tiden har jag dock lärt mig känna kärlek till mina barn.

Hade varit fin med två döttrar!
Dessutom ropade jag aldrig på min äldste son att hjälpa till med något. Han kom automatiskt och tyckte själv att sin lillebror var dum i huvudet.

Du är inte mitt barn!

Anonym (Mamma 2) skrev 2022-03-16 06:24:24 följande:

Som jag trodde, alltså. DETTA är anledningen till att din son (dotter?) har brutit kontakten med dig. Han (hon?) vet att du inte ångrar sig. Jag gissar att du saknar förmåga att känna ånger och skuld. Har jag rätt?

Att du försvarar misshandeln efter tivolibesöket är vidrigt, bara vidrigt.

Jag har ingen dotter!

Anledningen till att han brutit kontakten med mig, är p.g.a att han inte vet bättre. Kolla hur han betedde sig.

Varför imiterade han mig?
Om han tyckte att händelseförloppet var bedrövligt. Varför då själv upprepa händelseförloppet med imitationen.

Om han en gång var glad, snäll och kärleksfull pojke. Varför väljer han att inte fortsätta med det?

Han imiterade dig just för att det var något han tyckte var så jobbigt och så fel sagt. Han hoppades att när han sade det högt så skulle du inse hur illa det var och fatta det och medge det och kanske till och med be om ursäkt.

Han valde inte aktivt att sluta vara glad. När han började må dåligt så blev det så. Slutade vara kärleksfull när han kände att han ändå inte dög, att storebror är mer omtyckt. Att storebror tycker han är dum i huvudet och mamma inte säger emot eller visar att hon tycker storebror har fel.

Anonym (Mamma) Trådstartaren

Mon 21 Mar 2022 00:18

#274

Anonym (Lilla jag) skrev 2022-03-20 23:23:08 följande:

Han imiterade dig just för att det var något han tyckte var så jobbigt och så fel sagt. Han hoppades att när han sade det högt så skulle du inse hur illa det var och fatta det

att storebror är mer omtyckt. Att storebror tycker han är dum i huvudet och mamma inte säger emot eller visar att hon tycker storebror har fel.

1) I flera års tid imiterade han mig, enbart för att jag skall inse att jag gjort fel och be om ursäkt? I flera års tid, alltså?

2) Äldsta sonen var inte mer omtyckt, när båda var barn. Det var i sådan fall något han missuppfattade så, just för att storebror vart firad, men aldrig han. Dock blev storebror endast firad en gång. Men jag insåg vilket jobb det var och tänkte aldrig utsätta mig för det igen.

3) Att yngsta sonen blev mer och mer slagen av äldsta sonen efter att båda blev stora barn. Så är det svårt för mig att förhindra bråk och slag. Vad skulle jag gjort och hur skulle jag gjort det?

Info: Äldsta sonen vart inte mer omtyckt förs i äldre dar. Den yngsta beteende sig lustigt mer och mer ju mer han kom in i tonåren. Den äldsta började uppskatta mig mer och mer och våran kemi bara växte och blev stabil.

Så visst blev hans och min kontakt mer tightare. Medan den yngsta valde själv att ha mindre kontakt och slutligen försvinna helt ifrån våra liv. Jag försökte dock få honom tillbaks.

Men uppenbarligen vill han inte ge mig en chans till att ge kärlek till honom.

Jag vet inte vad jag skall skriva mer. Jag tycker att vad jag än skriver och hur jag skriver det, så får jag bara massa påhopp och kritik. Allt jag gjort är uppenbarligen fel. Till och med när jag skrev om att jag har varit ensamstående med två barn och gjort allt för dessa två. Jag gjorde aldrig mat till mig själv, utan lagade alltid mat så det räckte till mina barn. Då får jag kritiken: ''Det är självklara saker''. Kläder m.m: ''Det är självklara saker, du har gjort fel och inte varit en mamma''. Och bara massa prat om hur synd det är om min yngsta son. Vissa har skrivit hur synd det är om båda två barnen. När den ena barnen uppenbarligen tycker om mitt umgänge. Men då är det också ''fel''. För att: ''Det är inte frisk att umgås med sin mamma''.

Den yngsta sonen, har självmant valt att stänga in sig i sitt rum och då: ''Är det mitt fel''. Jag försökte få honom att umgås med oss, men det är: ''Mitt fel att hans förtroende försvunnit''. Men ingen snack om att åtminstone han själv kan försöka vara snäll och gå tillbaks till den han var förut.

Ingen verkar förstå min sorg. Jag är djupt ledsen över att den söta lilla barnet, som var så full av kärlek till allt, försvunnit. Det är inte bara hans fysiska form som jag saknar, utan även hela hans f.d personlighet. Allt var så gott för honom och intressant. Han tyckte om allt. Men det är: ''Mitt fel, att den varma lilla killen försvunnit''. Det kan lika gärna vara pappans fel. För att pappan valde att sticka från familjen. Yngsta kanske bara tänkte på pappa i sina äldre dar. Med tanken på att han ville ha mer kontakt med pappan i tonåren. Så han kanske tänkte på pappa och kände avsaknad och därav blev mer inåtvänt. Men nej: ''Allt är mitt fel''.

tycker jag att han kan glömma sitt förflutna som plågar honom, så är det ''ologiskt att tänka så''. Nej, om man plågas av sina minnen, varför inte bara försöka glömma det och försöka starta allt från ruta ett. Men då ''tänker jag fel''.

Nu kommer jag bara få kritik för denna inlägg också. Jag vet inte vad jag skall skriva eller hur jag skall skriva, för att få förståelse över all sitsen. Jag skriver att jag saknar min L och då blir jag också kritiserad. Jag skriver att jag bär sorg och då blir jag kritiserat.

Allt detta har varit jättejobbigt för mig. Sitsen och all kritik och påhopp jag fått.

Anonym (Tyui)

Mon 21 Mar 2022 00:27

#275

Anonym (Mamma) skrev 2022-03-21 00:18:13 följande: