Anonym (Mamma)

Fri 11 Mar 2022 16:10

282 svar

Hur skall jag få min snart 30-åriga son att glömma det förflutna?!

Min son som är snart 30 år verkar fortfarande leva i det förflutna. Jag har frågat honom när han hade tänkt glömma det som varit och försöka leva det nuet. Men det är inget som är intressant för honom.

Det har snart gått 4 år sedan min son flyttade hemifrån via socialen. Min sons vänner har också varit här och hämtat grejer. För halvår sedan träffade jag min son för första gången på länge och då hämtade han själv fler saker som tillhörde honom. Han har skyddad identitet och vill varken ha med min eller med min äldsta son att göra.

Sist jag träffade honom, så sa han saker som han har bekräftat förut att han är upprörd över. Bland annat sa han att jag inte har någon respekt för någon annan människa och att jag gav bort hans leksaker när han var barn. Även tycker han inte heller om att ha blivit misshandlad som barn. Det var saker som hände när han var barn och jag undrar när det är dags att han glömmer bort allting och går vidare. Hur skall jag få honom att förstå att det som har varit, har varit och han kan i alla fall ha kontakt med mig?

Min äldsta son kan bli jättearg och min son innan han flyttade hemifrån, valde att stänga in sig i sitt rum när min äldsta son var på besök. Min yngsta son har till och med anmält min äldsta son. Så min son har egentligen tendens till att göra polisanmälningar m.m. Han verkar helt enkelt inte ha något intresse för någonting inom familjen. Han sa ingenting och gjorde knappt någonting. Plötsligt har han avslutat kontakten och till och med införskaffat skyddad identitet. Han är snart 30 år! Men förstår inte saken om att polisanmäla sin egna bror. Han förstår inte alls at man skall glömma det som har varit. När jag pratade med honom sist, så är han fortfarande förtvivlad av att jag gav bort hans leksaker och misshandlade honom. Jag sa: ''Förlåt''. Men han är inte intresserad. Det enda alternativet är ju att han glömmer allt. Mne hur skall jag få honom att glömma och gå vidare? Har någon här samma erfarenhet med sitt vuxna barn, som envisas och inte har något intresse för kontakt med familjen och löst problematiken, så vuxna barnet börjat ha kontakt och så?

Anonym (Mamma 2)

Tue 15 Mar 2022 22:35

#181

Anonym (Mamma) skrev 2022-03-15 21:04:31 följande:

Så att gå runt och älta om vad jag gjort mot honom och ditten och datten. Är hälsosamt? Bättre att glömma och låta allt börja från början.

Anonym (Gea) skrev 2022-03-15 20:17:31 följande:

Nej han kommer inte må bra av att glömma och nej det är inte självklart att må bra qv att umgås med den person som misshandlat en under uppväxten och uppenbarligen inte ens har vett nog att ta ansvar för det. Många mår uppenbart bättre av att bryta med sin familj.
du vet inget om din sons liv just nu. Han kanske mår fantastiskt och fyller sitt liv med sociala kontakter.

Och att din äldsta son ungås med dig betyder inte att han mår bra. Snarare tvärtom med tanke på det sätt ni umgås. Hur kan du tycka att en person med grava aggressionsproblem mår bra?

1) Jo, om han glömmer det som han mår dåligt över, så mår han bra och allt kan börja från början.

2) Precis! Jag vet ingenting om min sons liv och det är därför jag bli tokig. Jag måste veta vad han gör och vad som händer i hans liv. Jag vet ingenting och han har alltid varit hemlighetsfull sedan tonåren. Jag har ju inte enda susning om honom. Han sa ju ingenting när han var hemma hos mig och bodde här!

3) Om min äldsta son umgås med mig, så betyder det att han är frisk. Han kan bli arg, ja. Men det säger ingenting om hans mående. Han pratar med mig och ger inga sken på att han skulle må dåligt.

Däremot såg man klara tecken på min yngsta son att allt var inte som det skulle vara. Tycker du att det var frisk beteende av min yngsta son att hela tiden vara på sitt rum. Säger ingenting om sig själv. Gick inte och prata med honom.

Han gjorde en polisanmälan via 112, så polisen kom och brottade ner min äldre son. Efter den händelsen, fortsatte han med att göra polisanmälningar, som om ett nytt ljusbörjade från honom. Han gjorde väldigt snabba polisanmälningar.

Men om min son bara ger det en chans till att glömma allt, så kan familjen bli helt normal.

Som barn var han glad och gullig. Men senare i livet, förändrades han. Om det är mitt fel att han blev så, vilken ni förmodligen kommer säga att det är. Varför är min äldsta son frisk och umgås, medan min yngsta totalt annorlunda? Då hade dem två agerat någorlunda likadant, om det nu är ''mitt fel''?

Ni vill bara stämpla mig till att allt hänger på mig. Hela denna tråden har ni hela tiden funnit fel, i allt. Ingenstans har ni skrivit någonting förståelse. T.ex nämner jag om att jag tagit hand om mina barn, med husrum, lagat mat och allt annat. Då skriver ni: ''Det är självklara saker''.

Skriver jag om att min äldsta son får mig att skratta, pratar med mig och umgås. Då är det ''inte frisk'' av människor i hans ålder att göra så.

Min yngsta sons beteende, är också ''mitt fel''. ''Allt är mitt fel''.

Svara på min fråga: Om det var mitt fel att min yngsta sons beteende är p.g.a mig. Varför vart den äldste inte så och istället umgås med mig.

Erkänner ni att era söner inte hälsar på er?

Men herregud. Ta av offerkoftan. Det är din son som är offret här.

Det ÄR självklara saker att ge sina barn mat och husrum. Du verkar vilja ha medalj för att du har gjort det, när det i själva verket handlar om de mest basala uppgifterna man har som förälder. Tror du inte att andra föräldrar ger sina barn mat och husrum?

Dina söner är olika för att de har olika gener. Det är inte bara uppväxtmiljön som formar personligheten. Generna spelar också en stor roll. Båda dina söner har dock fått allvarliga problem i vuxen ålder - den ene har blivit våldsam och den andre mår dåligt och har försökt ta sitt liv. Gener de har ärvt från dig kan ha bidragit till att de utvecklats på det sättet, men eftersom du skriver att du misshandlade dem som barn, så har det sannolikt också haft en påverkan. Och hur du kan tycka att din äldste son är normal när han är aggressiv och våldsam och t.o.m. har fällts för misshandel, är häpnadsväckande. Normal är man tydligen enligt dig om man umgås med dig i soffan. Det är enda kriteriet. Hur man beter sig i övrigt verkar inte ha någon betydelse.

Anonym (Mamma 2)

Tue 15 Mar 2022 22:38

#182

Anonym (Mamma) skrev 2022-03-15 21:59:41 följande:

1) Jag minns inte min senaste slag.

2) Jag steppade upp 500%. Jag gjorde väldigt mycket slitsamt arbete!

3) Jag saboterade anknytningsprocessen, men ändå vill den äldsta sonen ha kontakt? Min äldsta son är social med mig och vi har en god anknytning tillsammans. Min yngsta vart svår i tonåren. Om jag gjorde något fel, varför vart min äldsta fäst i mig men den yngsta annorlunda?

4) Min äldsta klarar sig. Han är social med mig. Han är frisk.

Elin pelin skrev 2022-03-15 21:43:40 följande:

1) Det verkar som du vill att sonen ska vara någon han inte är
2) du verkar ju inte gjort mycket för att han ska må bra...
villkorslös kärlek!

1) När han var ett barn. Var han annorlunda. Han tyckte om djur och brukade ta hem insekter. Han tyckte om naturen. Han var alltid glad och gullig. Tackade för maten och gillade att sitta vid matbordet och äta. Tyckte om det jag lagade och var positiv och allmänt glad lite kille.

När Jurassic Park gick på TV, så var han så glad över det och ville absolut inte missa filmen/filmerna! Om han var på väg hem ifrån skolan och han såg mig ute på gatan, så kunde han vinka glatt åt mig eller komma springandes. Han var en helt annan person som barn. Och det är det jag menar, om han glömmer allt, så kan han bli tillbaks det som han var förut. Så jag är inte en person som vill att han skall vara någon han inte är. Jag vill ha tillbaks L i fysisk form och även hur han var som barn. Han bara ändrades helt, ungefär vid tolv års åldern.

Jag saknar min L.

Jag befinner mig visst i en sårbar situation, för jag är så ledsen över att han har förändras så mycket. I tonåren vart han bara så otroligt kall, sa ingenting och bara var mest i sitt rum. Han höll sig bara borta ifrån familjen.

Jag gav min son massor av kärlek. Gosade med honom och allt. Han och jag kollade på TV när han var barn. Då hade vi något som vi kallade för ''mystäcke''. Det var en filt och ''mystäcke'' var ett namn, som han själv kom på. Han var så gullig och kärleksfull till allt! Han var så positiv och glad!

Jag saknar honom så mycket!

Så han var glad och kärleksfull som barn. Sedan var du tvungen att förstöra allt genom att misshandla honom? Inte konstigt att han drog sig undan och blev kall mot dig. Skulle du själv vilja vara med någon som slog dig?

Anonym (z)

Tue 15 Mar 2022 22:42

#183

Wolfie13 skrev 2022-03-15 22:31:31 följande:

Du måste ju veta ungefär hur länge du slog dem? Som tonåringar, när de blivit vuxna?
Har du ens slutat slå..?

Var det med tillhyggen eller smisk? Ju grövre våld, desto värre förstås...
Men själva kränkningen/sveket kan sitta i en livstid oavsett.

Gissar att hon slutade i tonåren för att den äldste sonen lärde sig att slå tillbaka och den yngsta lärde sig att anmäla/berätta om misshandeln.

Anonym (Mamma) Trådstartaren

Tue 15 Mar 2022 22:47

#184

Wolfie13 skrev 2022-03-15 22:31:31 följande:

Du måste ju veta ungefär hur länge du slog dem? Som tonåringar, när de blivit vuxna?
Har du ens slutat slå..?

Var det med tillhyggen eller smisk? Ju grövre våld, desto värre förstås...
Men själva kränkningen/sveket kan sitta i en livstid oavsett.

Min äldsta son slutade jag slå innan han blev tonår. Min yngsta vart slagen tills han vart 16~.

Min yngsta vart ganska så konstig i sina senare år, när han vart tonår. Han förändrades oerhört mycket. Från en gullig och snäll pojke. Till en person med bisarrt beteende. T.ex slutade han inte prata om sina leksaker som gavs bort. Som tonåring, tyckte jag att det var konstigt, men som vuxen. Varför drar han upp det, när jag träffade honom senaste?

Men det var inte allt. Den absoluta mest konstiga, var att han började imitera mig över en händelseförlopp som inträffade när han var tolv år. Han ville gå till ett tivoli som kom till stan och åka karuseller. Jag gav honom en hundralapp. När han kom hem, så sa han att han att han åkte karusell tillsammans med sina vänner. Han hade bjudit sina två vänner på varsin biljett och så köpte han en biljett till sig själv. Det gick åt exakt hundralapp.

Jag blev så otroligt arg, för att jag tyckte att han var dum i huvudet som låter sig bli lurad och låter andra köra över honom. Jag blev riktigt, riktigt arg. Jag skrek och bekräftade hur dum i huvudet jag tyckte han var. Innan jag tog till ett fysiskt angrepp så svarade han mig: ''Men jag gjorde det av god ända mål. De är mina vänner''. Jag tappade kontrollen och tog tag i hans hår och slog. Jag skrek och hans äldsta son kom. Vi båda skrek på honom och min äldsta son tyckte också han var dum i huvudet.

Den misshandeln höll på ganska lång tid.

En händelseförlopp som stannade kvar hos honom i många år. Jag vet inte om den händelseförloppet fortfarande är kvar hos honom.

Men i många år har han i alla fall imiterat mig och sa ungefärliga meningar om vad jag sa under den misshandeln.

Som jag sa förut, det går inte prata med honom. Ibland så brukade han imitera mig och titta på mig medan han gjorde imitationen. Som om han ville att jag skulle se hans imitation.

Jag tittade alltid konstigt på honom och försökte analysera om varför han imiterar mig.

När han pratar med mig, så är det oftast konfrontationer om varför jag gav bort hans leksaker.

Jag vet inte alls hur han agerar med sina vänner. Men han kan omöjligt ha en sådan absurt beteende mitt ute på gatan.

Det är därför jag vill bara att han skall glömma allt. Det är bäst för alla!

Varför imiterade han mig?
Vad betyder det, när han imiterade mig sådär. Om händelseförloppet.

Äldste sonen imiterade aldrig mig för någon av misshandeln.

Kallemjau

Tue 15 Mar 2022 22:53

#185

alltså vilken sorglig tråd. Detta är en av de sjukaste trådskapare jag läst på FL.

Du upprepar ju samma saker om och om igen. Trots massor med svar, tipps och saker du borde och bör göra för att det ska finnas en minsta chans för din yngsta son att återuppta kontakt med dig, så är du envis som en dåre.

skärp dig för fan!

Om du tror det är så enkelt för din son att glömma, varför glömmer DU inte din son helt Istället?

Fortsätt du sitta där hemma och gunga i fosterställning med din son X och upprepa hur social han är. Herregud kvinna.

Man blir ju förtvivlad och mörkrädd när det på riktigt finns människor som du. SÖK HJÄLP

Anonym (.....)

Tue 15 Mar 2022 22:54

#186

Anonym (Mamma) skrev 2022-03-15 22:47:18 följande:

Min äldsta son slutade jag slå innan han blev tonår. Min yngsta vart slagen tills han vart 16~.

Min yngsta vart ganska så konstig i sina senare år, när han vart tonår. Han förändrades oerhört mycket. Från en gullig och snäll pojke. Till en person med bisarrt beteende. T.ex slutade han inte prata om sina leksaker som gavs bort. Som tonåring, tyckte jag att det var konstigt, men som vuxen. Varför drar han upp det, när jag träffade honom senaste?

Men det var inte allt. Den absoluta mest konstiga, var att han började imitera mig över en händelseförlopp som inträffade när han var tolv år. Han ville gå till ett tivoli som kom till stan och åka karuseller. Jag gav honom en hundralapp. När han kom hem, så sa han att han att han åkte karusell tillsammans med sina vänner. Han hade bjudit sina två vänner på varsin biljett och så köpte han en biljett till sig själv. Det gick åt exakt hundralapp.

Jag blev så otroligt arg, för att jag tyckte att han var dum i huvudet som låter sig bli lurad och låter andra köra över honom. Jag blev riktigt, riktigt arg. Jag skrek och bekräftade hur dum i huvudet jag tyckte han var. Innan jag tog till ett fysiskt angrepp så svarade han mig: ''Men jag gjorde det av god ända mål. De är mina vänner''. Jag tappade kontrollen och tog tag i hans hår och slog. Jag skrek och hans äldsta son kom. Vi båda skrek på honom och min äldsta son tyckte också han var dum i huvudet.

Den misshandeln höll på ganska lång tid.

En händelseförlopp som stannade kvar hos honom i många år. Jag vet inte om den händelseförloppet fortfarande är kvar hos honom.

Men i många år har han i alla fall imiterat mig och sa ungefärliga meningar om vad jag sa under den misshandeln.

Som jag sa förut, det går inte prata med honom. Ibland så brukade han imitera mig och titta på mig medan han gjorde imitationen. Som om han ville att jag skulle se hans imitation.

Jag tittade alltid konstigt på honom och försökte analysera om varför han imiterar mig.

När han pratar med mig, så är det oftast konfrontationer om varför jag gav bort hans leksaker.

Jag vet inte alls hur han agerar med sina vänner. Men han kan omöjligt ha en sådan absurt beteende mitt ute på gatan.

Det är därför jag vill bara att han skall glömma allt. Det är bäst för alla!

Varför imiterade han mig?
Vad betyder det, när han imiterade mig sådär. Om händelseförloppet.

Äldste sonen imiterade aldrig mig för någon av misshandeln.

Fy fan va sjukt....

Anonym (Mamma 2)

Tue 15 Mar 2022 22:57

#187

Anonym (Mamma) skrev 2022-03-15 22:47:18 följande:

Min äldsta son slutade jag slå innan han blev tonår. Min yngsta vart slagen tills han vart 16~.

Min yngsta vart ganska så konstig i sina senare år, när han vart tonår. Han förändrades oerhört mycket. Från en gullig och snäll pojke. Till en person med bisarrt beteende. T.ex slutade han inte prata om sina leksaker som gavs bort. Som tonåring, tyckte jag att det var konstigt, men som vuxen. Varför drar han upp det, när jag träffade honom senaste?

Men det var inte allt. Den absoluta mest konstiga, var att han började imitera mig över en händelseförlopp som inträffade när han var tolv år. Han ville gå till ett tivoli som kom till stan och åka karuseller. Jag gav honom en hundralapp. När han kom hem, så sa han att han att han åkte karusell tillsammans med sina vänner. Han hade bjudit sina två vänner på varsin biljett och så köpte han en biljett till sig själv. Det gick åt exakt hundralapp.

Jag blev så otroligt arg, för att jag tyckte att han var dum i huvudet som låter sig bli lurad och låter andra köra över honom. Jag blev riktigt, riktigt arg. Jag skrek och bekräftade hur dum i huvudet jag tyckte han var. Innan jag tog till ett fysiskt angrepp så svarade han mig: ''Men jag gjorde det av god ända mål. De är mina vänner''. Jag tappade kontrollen och tog tag i hans hår och slog. Jag skrek och hans äldsta son kom. Vi båda skrek på honom och min äldsta son tyckte också han var dum i huvudet.

Den misshandeln höll på ganska lång tid.

En händelseförlopp som stannade kvar hos honom i många år. Jag vet inte om den händelseförloppet fortfarande är kvar hos honom.

Men i många år har han i alla fall imiterat mig och sa ungefärliga meningar om vad jag sa under den misshandeln.

Som jag sa förut, det går inte prata med honom. Ibland så brukade han imitera mig och titta på mig medan han gjorde imitationen. Som om han ville att jag skulle se hans imitation.

Jag tittade alltid konstigt på honom och försökte analysera om varför han imiterar mig.

När han pratar med mig, så är det oftast konfrontationer om varför jag gav bort hans leksaker.

Jag vet inte alls hur han agerar med sina vänner. Men han kan omöjligt ha en sådan absurt beteende mitt ute på gatan.

Det är därför jag vill bara att han skall glömma allt. Det är bäst för alla!

Varför imiterade han mig?
Vad betyder det, när han imiterade mig sådär. Om händelseförloppet.

Äldste sonen imiterade aldrig mig för någon av misshandeln.

Jösses. Jag blir otroligt illa berörd av din berättelse om händelsen. Det var fruktansvärt, det du gjorde. Och det enda du tänker på är varför han ?imiterade? dig? Har du inga skuldkänslor alls?

Anonym (z)

Tue 15 Mar 2022 22:58

#188

Anonym (Mamma) skrev 2022-03-15 22:47:18 följande:

Min äldsta son slutade jag slå innan han blev tonår. Min yngsta vart slagen tills han vart 16~.

Min yngsta vart ganska så konstig i sina senare år, när han vart tonår. Han förändrades oerhört mycket. Från en gullig och snäll pojke. Till en person med bisarrt beteende. T.ex slutade han inte prata om sina leksaker som gavs bort. Som tonåring, tyckte jag att det var konstigt, men som vuxen. Varför drar han upp det, när jag träffade honom senaste?

Men det var inte allt. Den absoluta mest konstiga, var att han började imitera mig över en händelseförlopp som inträffade när han var tolv år. Han ville gå till ett tivoli som kom till stan och åka karuseller. Jag gav honom en hundralapp. När han kom hem, så sa han att han att han åkte karusell tillsammans med sina vänner. Han hade bjudit sina två vänner på varsin biljett och så köpte han en biljett till sig själv. Det gick åt exakt hundralapp.

Jag blev så otroligt arg, för att jag tyckte att han var dum i huvudet som låter sig bli lurad och låter andra köra över honom. Jag blev riktigt, riktigt arg. Jag skrek och bekräftade hur dum i huvudet jag tyckte han var. Innan jag tog till ett fysiskt angrepp så svarade han mig: ''Men jag gjorde det av god ända mål. De är mina vänner''. Jag tappade kontrollen och tog tag i hans hår och slog. Jag skrek och hans äldsta son kom. Vi båda skrek på honom och min äldsta son tyckte också han var dum i huvudet.

Den misshandeln höll på ganska lång tid.

En händelseförlopp som stannade kvar hos honom i många år. Jag vet inte om den händelseförloppet fortfarande är kvar hos honom.

Men i många år har han i alla fall imiterat mig och sa ungefärliga meningar om vad jag sa under den misshandeln.

Som jag sa förut, det går inte prata med honom. Ibland så brukade han imitera mig och titta på mig medan han gjorde imitationen. Som om han ville att jag skulle se hans imitation.

Jag tittade alltid konstigt på honom och försökte analysera om varför han imiterar mig.

När han pratar med mig, så är det oftast konfrontationer om varför jag gav bort hans leksaker.

Jag vet inte alls hur han agerar med sina vänner. Men han kan omöjligt ha en sådan absurt beteende mitt ute på gatan.

Det är därför jag vill bara att han skall glömma allt. Det är bäst för alla!

Varför imiterade han mig?
Vad betyder det, när han imiterade mig sådär. Om händelseförloppet.

Äldste sonen imiterade aldrig mig för någon av misshandeln.

Varför undrar du det såhär i efterhand? Varför glömmer du det inter bara? Du mår ju bättre då.

För övrigt är du ett riktigt bottenskrap. Har svårt att tro att någon, till och med en narcissist, skulle kunna tro att hon var en bra mamma samtidigt som hon beskriver hur hon misshandlade sitt yngsta barn, och fick sitt äldsta barn att hjälpa till. Och dessutom gnälla över att sonen inte endast existerar för att göra som du vill. Avskyvärt.

Kallemjau

Tue 15 Mar 2022 23:01

#189

Nu läste jag också ditt senaste inläg. Fy fan vad sorgligt. Din son L är ju den finaste lilla pojk och du har förstört honom fullständigt. Man blir tårögd.

Jag finner inga ord. Du är en sjuk människa. Du förtjänar inte din son. Ta inte kontakt med honom någonsin. För er bådas bästa

Wolfie13

Tue 15 Mar 2022 23:02

#190

Anonym (Mamma) skrev 2022-03-15 22:47:18 följande:

Min äldsta son slutade jag slå innan han blev tonår. Min yngsta vart slagen tills han vart 16~.

Min yngsta vart ganska så konstig i sina senare år, när han vart tonår. Han förändrades oerhört mycket. Från en gullig och snäll pojke. Till en person med bisarrt beteende. T.ex slutade han inte prata om sina leksaker som gavs bort. Som tonåring, tyckte jag att det var konstigt, men som vuxen. Varför drar han upp det, när jag träffade honom senaste?

Men det var inte allt. Den absoluta mest konstiga, var att han började imitera mig över en händelseförlopp som inträffade när han var tolv år. Han ville gå till ett tivoli som kom till stan och åka karuseller. Jag gav honom en hundralapp. När han kom hem, så sa han att han att han åkte karusell tillsammans med sina vänner. Han hade bjudit sina två vänner på varsin biljett och så köpte han en biljett till sig själv. Det gick åt exakt hundralapp.

Jag blev så otroligt arg, för att jag tyckte att han var dum i huvudet som låter sig bli lurad och låter andra köra över honom. Jag blev riktigt, riktigt arg. Jag skrek och bekräftade hur dum i huvudet jag tyckte han var. Innan jag tog till ett fysiskt angrepp så svarade han mig: ''Men jag gjorde det av god ända mål. De är mina vänner''. Jag tappade kontrollen och tog tag i hans hår och slog. Jag skrek och hans äldsta son kom. Vi båda skrek på honom och min äldsta son tyckte också han var dum i huvudet.

Den misshandeln höll på ganska lång tid.

En händelseförlopp som stannade kvar hos honom i många år. Jag vet inte om den händelseförloppet fortfarande är kvar hos honom.

Men i många år har han i alla fall imiterat mig och sa ungefärliga meningar om vad jag sa under den misshandeln.

Som jag sa förut, det går inte prata med honom. Ibland så brukade han imitera mig och titta på mig medan han gjorde imitationen. Som om han ville att jag skulle se hans imitation.

Jag tittade alltid konstigt på honom och försökte analysera om varför han imiterar mig.

När han pratar med mig, så är det oftast konfrontationer om varför jag gav bort hans leksaker.

Jag vet inte alls hur han agerar med sina vänner. Men han kan omöjligt ha en sådan absurt beteende mitt ute på gatan.

Det är därför jag vill bara att han skall glömma allt. Det är bäst för alla!

Varför imiterade han mig?
Vad betyder det, när han imiterade mig sådär. Om händelseförloppet.

Äldste sonen imiterade aldrig mig för någon av misshandeln.

Sonen ville bara vara snäll och du misshandlar och slår honom för det.... helt fruktansvärt detta :(
Den enda som är bisarr är du.

Stackars pojke, hjärtat gråter för honom.. Vissa borde aldrig ha barn

Hur skall jag få min snart 30-åriga son att glömma det förflutna?!

INNEHÅLL