Hur skall jag få min snart 30-åriga son att glömma det förflutna?!

TS skriver att hon slutade slå äldste sonen innan han kom upp i tonåren, men att hon slog yngste sonen till 16 års ålder.

Personligheten formas inte bara av uppväxtmiljön utan också av gener. Äldste sonen kan ha ärvt ?våldsamma? gener av mamman. Det är ju sannolikt olika gener som är orsaken att de båda sönerna utvecklats så olika, trots att båda blev slagna. Men mammans misshandel har sannolikt påverkat äldste sonen också. Så att han hade blivit helt normal om mamman inte misshandlat honom är inte säkert, men han hade nog blivit normalare.

Jag tror också att mammans favorisering av äldste sonen har gjort att bröderna blivit så olika. Det kan ju också vara så att mamman upplever att äldste sonen är mer lik henne, därav hennes favorisering och därav att den sonen tyr sig till mamman och vänder sig emot yngre brodern. Och det är också därför hon absolut inte förstår sig på yngste sonen och, vad hon tycker, är hans irrationella beteende. Likheten mellan mamman och äldste sonen kan ju vara psykisk sjukdom.

Tycker ändå det är lite galet hur ni resonerar; som att det ligger någon slags "arvssynd" man inte kommer ifrån..

Det finns extremt många människor som växer upp med våld av sina genetiska föräldrar, och ändå inte blir alls som dem. 
Kärlek och trygghet är a och o.

En mamma som spöar på sina barn för det hemska brottet att bjuda på tivolibiljetter, extremt osunda hemförhållanden...

Narcissister gör ofta så. Samma med min mamma.

Den äldsta är "the golden child" och den yngsta "the scapegoat".

Åh vad det gör ont i mitt hjärta att läsa denna tråden!
Jag hoppas att du omger dig med människor som älskar och respekterar dig för den du är. Du är värd att älskas, bara för att du är du! Tänk på att du är stark som kommit därifrån. Din mamma förjänar inte dig, aldrig någonsin. Du är värd mer!

Att ts inte är din mamma låter som skitsnack...

Det finns forskning på enäggstvillingars utveckling när de växt upp tillsammans jämfört med enäggstvillingar som separerats vid födseln och hamnat i olika familjer. Denna forskning visar tydligt att vissa personlighetsdrag påverkas väldigt lite fast man växt upp i olika miljöer. Så olika förutsättningar i uppväxten behöver inte alls göra så stor skillnad i hur man blir som vuxen som man kan tro. 

 

Länk till en intressant föreläsning om ämnet:

">

 

Ts är ju uppenbarligen inte riktigt frisk och har varit en väldigt dålig mamma till sina barn. Det hade varit intressant att få höra lite om hennes uppväxt. Hur var hennes föräldrar? Hur behandlade de sina barn?

Nu gör du moraliska implikationer baserat på ett faktapåstående, implikationer som jag aldrig har sagt att jag ställer mig bakom. Det är ett faktum att uppväxtmiljö och gener samverkar i formandet av personligheten. Att en person har ett våldsamt beteende har alltså sannolikt både miljömässiga och genetiska orsaker. Att en person med "våldsamma" gener har en arvssynd hen inte kommer ifrån är dina ord och inte mina. Man är inte slav under sina gener. Vi kan alla välja våra handlingar.

Ja, det finns människor som växer upp under misshandel, men ändå inte blir våldsamma själva. Vad tror du det beror på? Gener kanske? Kom ihåg att man inte är en genetisk kopia av sina föräldrar. Man delar ca 50 procent gener med vardera föräldern.

Att kärlek och trygghet inte är viktigt för ett barn har jag aldrig påstått. Inte heller att det skulle vara sunt att bli misshandlad som barn.

Jag har inte favoriserat någon i familjen. Faktum är att jag faktiskt tyckte väldigt mycket om den yngste, om man nu ''måste'' sätta en punkt för OM jag har favoriserat  Min yngste son var full av kärlek. Han älskade mig och sa det ofta. 

Men hur kan det ha blivit missförstod med min favorisering av det äldsta sonen? 
Min äldsta son ville gärna ha en födelsedagsfest. Jag anordnade det, men det var väldigt jobbigt och jag ville aldrig mer göra något sådant en gång till. Så min yngste son blev aldrig firad.

Min yngsta son blev alltid av med sina leksaker. Men min äldsta sons leksaker blev kvar. Anledningen varför jag pratade med honom, om jag var tvungen att ge bort hans saker. Så frågade jag alltid honom och pratade med honom.

Det beror på att min äldste son blev så arg och okontrollerad. Att jag visste på förhand att han förmodligen skulle bara blev förbannad och sedan ta söder saker i mitt hem.

Därför gavs min yngsta sons leksaker bort, utan att jag sa något till honom. Han fick istället se det på plats hur hans leksaker försvann till sina kusiner och på andra ställen. Det enda han gjorde var att gråta, men det var något som gick över och jag fick inga konsekvenser, så som att han tog mina saker eller tog söder något. Han grät bara och det var enkelt att hantera.

Däremot i äldre dar, vart min äldste son den bäste och favoriten. Det var i tonåren, som jag började tycka om min äldsta son mer och mer. Just för hans sätt att vara emot mig, vara social och trevlig m.m. Men min yngsta son, vart i princip apatiskt och det gick inte att prata med honom överhuvudtaget. Jag försökte hela tiden att få honom att komma och kolla på TV eller bara en allmän umgänge. Men det gick inte alls att ha en kommunikation med honom.

Så det där med favorisering, vart inte förs båda vart äldre. Alltså i tonåren. 14-16.