Hur skall jag få min snart 30-åriga son att glömma det förflutna?!

Nej han kommer inte må bra av att glömma och nej det är inte självklart att må bra qv att umgås med den person som misshandlat en under uppväxten och uppenbarligen inte ens har vett nog att ta ansvar för det. Många mår uppenbart bättre av att bryta med sin familj.
du vet inget om din sons liv just nu. Han kanske mår fantastiskt och fyller sitt liv med sociala kontakter.

Och att din äldsta son ungås med dig betyder inte att han mår bra. Snarare tvärtom med tanke på det sätt ni umgås. Hur kan du tycka att en person med grava aggressionsproblem mår bra?

Superbra tips följer:

Du måste glömma allt och gå vidare. Du hade 2 söner, nu har du en son. Sluta lev i det förflutna där du hade två söner.

Du måste glömma för att må bättre.
Han växte upp och blev själv en misshandlare, det är fel, alla människor som inte är narcissistiska barnmisshandlare förstår det.Du var en bedrövlig mamma.Du lärde X att bruka våld, du är ansvarig.

Så att gå runt och älta om vad jag gjort mot honom och ditten och datten. Är hälsosamt? Bättre att glömma och låta allt börja från början.

1) Jo, om han glömmer det som han mår dåligt över, så mår han bra och allt kan börja från början.

2) Precis! Jag vet ingenting om min sons liv och det är därför jag bli tokig. Jag måste veta vad han gör och vad som händer i hans liv. Jag vet ingenting och han har alltid varit hemlighetsfull sedan tonåren. Jag har ju inte enda susning om honom. Han sa ju ingenting när han var hemma hos mig och bodde här!

3) Om min äldsta son umgås med mig, så betyder det att han är frisk. Han kan bli arg, ja. Men det säger ingenting om hans mående. Han pratar med mig och ger inga sken på att han skulle må dåligt.

Däremot såg man klara tecken på min yngsta son att allt var inte som det skulle vara. Tycker du att det var frisk beteende av min yngsta son att hela tiden vara på sitt rum. Säger ingenting om sig själv. Gick inte och prata med honom.

Han gjorde en polisanmälan via 112, så polisen kom och brottade ner min äldre son. Efter den händelsen, fortsatte han med att göra polisanmälningar, som om ett nytt ljusbörjade från honom. Han gjorde väldigt snabba polisanmälningar.

Men om min son bara ger det en chans till att glömma allt, så kan familjen bli helt normal.

 

Som barn var han glad och gullig. Men senare i livet, förändrades han. Om det är mitt fel att han blev så, vilken ni förmodligen kommer säga att det är. Varför är min äldsta son frisk och umgås, medan min yngsta totalt annorlunda? Då hade dem två agerat någorlunda likadant, om det nu är ''mitt fel''?

Ni vill bara stämpla mig till att allt hänger på mig. Hela denna tråden har ni hela tiden funnit fel, i allt. Ingenstans har ni skrivit någonting förståelse. T.ex nämner jag om att jag tagit hand om mina barn, med husrum, lagat mat och allt annat. Då skriver ni: ''Det är självklara saker''.

Skriver jag om att min äldsta son får mig att skratta, pratar med mig och umgås. Då är det ''inte frisk'' av människor i hans ålder att göra så.

Min yngsta sons beteende, är också ''mitt fel''. ''Allt är mitt fel''.

Svara på min fråga: Om det var mitt fel att min yngsta sons beteende är p.g.a mig. Varför vart den äldste inte så och istället umgås med mig.

Erkänner ni att era söner inte hälsar på er?

Okej. Jag är narcissist som lagat mat, givit mina söner kläder, städat hemma, jobbat, så jag kan betala alla räkningar + köpa nya kläder m.m.

 

Hade jag varit en narcissist, hade jag tvingat de vara mina slavar och gjort mig själv till drottning i huset. Tvingat de att laga mat och bara min favorit rätt alla dagar i veckan m.m.

Skriver du fjantigt, så skriver jag fjantigt tillbaks. (Jag tänker på det du skrev i början, om att jag skall glömma, bara för att jag hade nämnt tidigare om att min son bör glömma).

 

Det är inte samma sak. Jag har förlorat min son! Min son ältar om något och mår dåligt. Om han glömmer det, så kan vi bli en enda familj.

Om jag var en narcissist som är känslokalla, hade jag inte brytt mig om min son stack.

Sluta sätta en massa ord på mig. Jag är i en mycket sårbar situation.

Ja du är narcissist.

Att du jobbat, lagat mat, städat och betalat räkningar ändrar inte det faktum. Det betyder heller inte att du har varit en bra mamma.

Du struntar helt i vad som är bäst för L, du bryr dig bara om vad du vill, vad du anser, hur du ses av andra... Allt handlar om dig för att du är en narcissist.

Du är inte i en sårbar situation, du är i en situation som du skapat genom dina handlingar och du upplever nu konsekvenserna av dina handlingar.

Så du varken ångrar dej eller känner skuldkänslor? Du lär inte få någon Mother of the Year Award...

Hur gamla var de när du senast slog dem?

Som barn ska en förälder vara ens trygga, fasta punkt i livet.. De hade ju heller ingen pappa så du borde steppat upp till 200 procent ist.

När du brukade våld på dina barn, misshandlade dem som du själv skriver, saboterade du hela anknytningsprocessen och deras tillit.

Din äldsta son är aggressiv och verkar inte lyckats skapa sig ett eget liv. Vem har han när du dör?

Det verkar som du vill att sonen ska vara någon han inte är, varför är han inte mer som sin bror, eller sin mamma??! Människor är olika, han är kanske känslig (men antagligen inte), men du har ju ingen medkänsla! Han mår förhoppningsvis bättre utan dig, för du verkar ju inte gjort mycket för att han ska må bra...
Glömma och stoppa huvudet i sanden är det sämsta han kan göra.
Nej, släpp honom, och låt honom komma OM han mot all förmodan (och mot allt vett och förnuft) skulle vilja ha kontakt igen. Gråt i din ensamhet men låt honom vara! Du har missat den viktigaste uppgiften vi som mammor har, att ge våra barn trygghet, villkorslös kärlek! 

1) Jag minns inte min senaste slag.

2) Jag steppade upp 500%. Jag gjorde väldigt mycket slitsamt arbete!

3) Jag saboterade anknytningsprocessen, men ändå vill den äldsta sonen ha kontakt? Min äldsta son är social med mig och vi har en god anknytning tillsammans. Min yngsta vart svår i tonåren. Om jag gjorde något fel, varför vart min äldsta fäst i mig men den yngsta annorlunda?

4) Min äldsta klarar sig. Han är social med mig. Han är frisk.

1) När han var ett barn. Var han annorlunda. Han tyckte om djur och brukade ta hem insekter. Han tyckte om naturen. Han var alltid glad och gullig. Tackade för maten och gillade att sitta vid matbordet och äta. Tyckte om det jag lagade och var positiv och allmänt glad lite kille.

När Jurassic Park gick på TV, så var han så glad över det och ville absolut inte missa filmen/filmerna! Om han var på väg hem ifrån skolan och han såg mig ute på gatan, så kunde han vinka glatt åt mig eller komma springandes. Han var en helt annan person som barn. Och det är det jag menar, om han glömmer allt, så kan han bli tillbaks det som han var förut. Så jag är inte en person som vill att han skall vara någon han inte är. Jag vill ha tillbaks L i fysisk form och även hur han var som barn. Han bara ändrades helt, ungefär vid tolv års åldern.

Jag saknar min L.

Jag befinner mig visst i en sårbar situation, för jag är så ledsen över att han har förändras så mycket. I tonåren vart han bara så otroligt kall, sa ingenting och bara var mest i sitt rum. Han höll sig bara borta ifrån familjen.

 

Jag gav min son massor av kärlek. Gosade med honom och allt. Han och jag kollade på TV när han var barn. Då hade vi något som vi kallade för ''mystäcke''. Det var en filt och ''mystäcke'' var ett namn, som han själv kom på. Han var så gullig och kärleksfull till allt! Han var så positiv och glad!

Jag saknar honom så mycket!

 

Du fortsätter som en papegoja hävda att det inte är nåt fel på din äldsta son. Vad menar du egentligen med det, hur skulle det felet visa sig då?
Tror du det är nåt man kan se hela tiden med blotta ögat?
Att du format den äldsta som du vill, betyder det att han automatiskt mår bra av det som varit? 

Många som växer upp med våld tänker även som vuxna att de förtjänade det... 
Har din äldsta son verkligen blivit sitt bästa jag, eller kunde han ha kommit mycket längre utan ditt våld...? 

Det vore bra för dig att fundera i dessa banor, men som många redan påpekat är du förmodligen narcissist, vilket gör att du aldrig kommer till någon självinsikt.
Ditt fokus ligger enbart på att dina söner ska finnas till för dig, inte att du vill att de ska må bra och lyckas i livet.