Hur skall jag få min snart 30-åriga son att glömma det förflutna?!

Så du tror att han aldrig någonsin kommer glömma? Han är snart 30 år och jag tycker att det är konstigt av en tjugoåttaåring att prata

Men han måste glömma det förflutna, tycker jag!

Jag vill ha kontakt med min son, för att han är min son. Jag tycker det är konstigt av myndigheten att inte ge mig rätten att veta var han är någonstans, trots att han har skyddad identitet. Det är ju min son! Men ingen förstår mig!

Kan man istället få tips vad jag kan göra? Detta är mycket allvarligt och jag är jätteledsen att han är borta!

Om han glömmer det förflutna, så kan han gå vidare. Det var saker som hände för länge sedan, hur kan han fortfarande bära runt det? Han måste glömma!

Jag är hans mamma och vill träffa honom. Om han bara väljer att ha kontakt med mig. Detta är jättejobbigt för mig. Om han förstår mitt lidande, så kanske han kan komma tillbaka. Det är fyra år! Det är en lång tid!

 Han måste glömma bort allt det där, för att må bättre!

Om han väljer att inte glömma, så kommer han fortsätta må dåligt.

Det beror på att jag inte fått ordentliga tips,

Jag slog min äldsta son också. Men han är det ju inget fel på.

 

 

Jag har varit en bra mamma, som lagat mat m.m. Inte så att jag bara lagat mat åt mig själv, utan jag laga mat, så det räckte till alla.

Det hände för jättelänge sedan. Jag slog inte mina barn när de blev stora. Min äldsta son slog istället L i tonåren. Hur kan jag vara ansvarig för X handlingar. Det är inte så att jag sa till X ''Gå och slå L''. Hur skall jag förhindra två stora pojkar i tonåren?

Okej. Jag är narcissist som lagat mat, givit mina söner kläder, städat hemma, jobbat, så jag kan betala alla räkningar + köpa nya kläder m.m.

 

Hade jag varit en narcissist, hade jag tvingat de vara mina slavar och gjort mig själv till drottning i huset. Tvingat de att laga mat och bara min favorit rätt alla dagar i veckan m.m.

Skriver du fjantigt, så skriver jag fjantigt tillbaks. (Jag tänker på det du skrev i början, om att jag skall glömma, bara för att jag hade nämnt tidigare om att min son bör glömma).

 

Det är inte samma sak. Jag har förlorat min son! Min son ältar om något och mår dåligt. Om han glömmer det, så kan vi bli en enda familj.

Om jag var en narcissist som är känslokalla, hade jag inte brytt mig om min son stack.

Sluta sätta en massa ord på mig. Jag är i en mycket sårbar situation.

Du måste ju veta ungefär hur länge du slog dem? Som tonåringar, när de blivit  vuxna?
Har du ens slutat slå..?

Var det med tillhyggen eller smisk? Ju grövre våld, desto värre förstås...
Men själva kränkningen/sveket kan sitta i en livstid oavsett. 

Min äldsta son slutade jag slå innan han blev tonår. Min yngsta vart slagen tills han vart 16~.

Min yngsta vart ganska så konstig i sina senare år, när han vart tonår. Han förändrades oerhört mycket. Från en gullig och snäll pojke. Till en person med bisarrt beteende. T.ex slutade han inte prata om sina leksaker som gavs bort. Som tonåring, tyckte jag att det var konstigt, men som vuxen. Varför drar han upp det, när jag träffade honom senaste?

Men det var inte allt. Den absoluta mest konstiga, var att han började imitera mig över en händelseförlopp som inträffade när han var tolv år. Han ville gå till ett tivoli som kom till stan och åka karuseller. Jag gav honom en hundralapp. När han kom hem, så sa han att han att han åkte karusell tillsammans med sina vänner. Han hade bjudit sina två vänner på varsin biljett och så köpte han en biljett till sig själv. Det gick åt exakt hundralapp.

 

Jag blev så otroligt arg, för att jag tyckte att han var dum i huvudet som låter sig bli lurad och låter andra köra över honom. Jag blev riktigt, riktigt arg. Jag skrek och bekräftade hur dum i huvudet jag tyckte han var. Innan jag tog till ett fysiskt angrepp så svarade han mig: ''Men jag gjorde det av god ända mål. De är mina vänner''. Jag tappade kontrollen och tog tag i hans hår och slog. Jag skrek och hans äldsta son kom. Vi båda skrek på honom och min äldsta son tyckte också han var dum i huvudet.

Den misshandeln höll på ganska lång tid.

En händelseförlopp som stannade kvar hos honom i många år. Jag vet inte om den händelseförloppet fortfarande är kvar hos honom.

Men i många år har han i alla fall imiterat mig och sa ungefärliga meningar om vad jag sa under den misshandeln.

Som jag sa förut, det går inte prata med honom. Ibland så brukade han imitera mig och titta på mig medan han gjorde imitationen. Som om han ville att jag skulle se hans imitation.

 

Jag tittade alltid konstigt på honom och försökte analysera om varför han imiterar mig.

När han pratar med mig, så är det oftast konfrontationer om varför jag gav bort hans leksaker.

Jag vet inte alls hur han agerar med sina vänner. Men han kan omöjligt ha en sådan absurt beteende mitt ute på gatan.

Det är därför jag vill bara att han skall glömma allt. Det är bäst för alla!

Varför imiterade han mig?
Vad betyder det, när han imiterade mig sådär. Om händelseförloppet.

Äldste sonen imiterade aldrig mig för någon av misshandeln.

Du är absolut inte mitt barn. Du är inte min dotter. Jag har däremot önskat att jag fick två flickor. Men fick två söner i alla fall. När jag var gravid med min yngsta son, liksom, var foster i min mage, så hoppades jag på att det skulle vara en flicka. Men det vart en pojke istället.

Med tiden har jag dock lärt mig känna kärlek till mina barn.

Hade varit fin med två döttrar!
Dessutom ropade jag aldrig på min äldste son att hjälpa till med något. Han kom automatiskt och tyckte själv att sin lillebror var dum i huvudet.

Du är inte mitt barn!
Jag har ingen dotter!

Anledningen till att han brutit kontakten med mig, är p.g.a att han inte vet bättre. Kolla hur han betedde sig.

Varför imiterade han mig?
Om han tyckte att händelseförloppet var bedrövligt. Varför då själv upprepa händelseförloppet med imitationen.

Om han en gång var glad, snäll och kärleksfull pojke. Varför väljer han att inte fortsätta med det?

Normalt att inte kunna släppa det efter X antal år?