1) I flera års tid imiterade han mig, enbart för att jag skall inse att jag gjort fel och be om ursäkt? I flera års tid, alltså?
2) Äldsta sonen var inte mer omtyckt, när båda var barn. Det var i sådan fall något han missuppfattade så, just för att storebror vart firad, men aldrig han. Dock blev storebror endast firad en gång. Men jag insåg vilket jobb det var och tänkte aldrig utsätta mig för det igen.
3) Att yngsta sonen blev mer och mer slagen av äldsta sonen efter att båda blev stora barn. Så är det svårt för mig att förhindra bråk och slag. Vad skulle jag gjort och hur skulle jag gjort det?
Info: Äldsta sonen vart inte mer omtyckt förs i äldre dar. Den yngsta beteende sig lustigt mer och mer ju mer han kom in i tonåren. Den äldsta började uppskatta mig mer och mer och våran kemi bara växte och blev stabil.
Så visst blev hans och min kontakt mer tightare. Medan den yngsta valde själv att ha mindre kontakt och slutligen försvinna helt ifrån våra liv. Jag försökte dock få honom tillbaks.
Men uppenbarligen vill han inte ge mig en chans till att ge kärlek till honom.
Jag vet inte vad jag skall skriva mer. Jag tycker att vad jag än skriver och hur jag skriver det, så får jag bara massa påhopp och kritik. Allt jag gjort är uppenbarligen fel. Till och med när jag skrev om att jag har varit ensamstående med två barn och gjort allt för dessa två. Jag gjorde aldrig mat till mig själv, utan lagade alltid mat så det räckte till mina barn. Då får jag kritiken: ''Det är självklara saker''. Kläder m.m: ''Det är självklara saker, du har gjort fel och inte varit en mamma''. Och bara massa prat om hur synd det är om min yngsta son. Vissa har skrivit hur synd det är om båda två barnen. När den ena barnen uppenbarligen tycker om mitt umgänge. Men då är det också ''fel''. För att: ''Det är inte frisk att umgås med sin mamma''.
Den yngsta sonen, har självmant valt att stänga in sig i sitt rum och då: ''Är det mitt fel''. Jag försökte få honom att umgås med oss, men det är: ''Mitt fel att hans förtroende försvunnit''. Men ingen snack om att åtminstone han själv kan försöka vara snäll och gå tillbaks till den han var förut.
Ingen verkar förstå min sorg. Jag är djupt ledsen över att den söta lilla barnet, som var så full av kärlek till allt, försvunnit. Det är inte bara hans fysiska form som jag saknar, utan även hela hans f.d personlighet. Allt var så gott för honom och intressant. Han tyckte om allt. Men det är: ''Mitt fel, att den varma lilla killen försvunnit''. Det kan lika gärna vara pappans fel. För att pappan valde att sticka från familjen. Yngsta kanske bara tänkte på pappa i sina äldre dar. Med tanken på att han ville ha mer kontakt med pappan i tonåren. Så han kanske tänkte på pappa och kände avsaknad och därav blev mer inåtvänt. Men nej: ''Allt är mitt fel''.
tycker jag att han kan glömma sitt förflutna som plågar honom, så är det ''ologiskt att tänka så''. Nej, om man plågas av sina minnen, varför inte bara försöka glömma det och försöka starta allt från ruta ett. Men då ''tänker jag fel''.
Nu kommer jag bara få kritik för denna inlägg också. Jag vet inte vad jag skall skriva eller hur jag skall skriva, för att få förståelse över all sitsen. Jag skriver att jag saknar min L och då blir jag också kritiserad. Jag skriver att jag bär sorg och då blir jag kritiserat.
Allt detta har varit jättejobbigt för mig. Sitsen och all kritik och påhopp jag fått.