Hemma själv med sommarlovsledig bonus

Herregud, ungen är TIO år. Självklart ska barnet vara hemma i sitt eget hem och detta har DU själv gått in i så du får bita ihop och ta barn i som ditt eget. Barnet som redan finns ÄR din unges storasyskon.

Fy fan... Skaffa inga fler ungar!!!!

Nej, du har fel. I denna fråga är han oresonlig men han är inget arsel som person.

Förstår inte alla vad problemet är? Att pappan INTE ÄR HEMMA. Han är PÅ JOBBET. Ändå ska barnet vara hemma och inte på fritids? Barnet bor där och har lika stor rätt att vara där som ts, ska alltid känna sig välkommet osv. Problemet är att pappan inte är hemma och håller koll på sitt barn. För nej, en 10-åring klarar sig INTE helt själv och kan inte lämnas vind för våg. Visst ska kunna roa sig själv, bre egna mackor, plocka undan efter sig, städa sitt rum osv, men behöver ändå en viss tillsyn. Det är DET som är problemet när män gör så här. Inte att barnet är hemma, utan att pappan jobbar som vanligt, är borta mycket och då räknar med att partnern rycker in. Samt dessutom kör över henne! Han "har bestämt" att hans barn ska vara hemma med kompisar. Då får han faktiskt vara hemma själv! I alla fall inte borta för mycket. Ts kan säkert hjälpa med vissa saker, men inte heltid, särskilt inte som höggravid...

Ok, så det är bara kring den här händelsen som han har kört över dig? Om det här är din syn på ett sunt förhållande så undrar jag hur mycket bagage du har egentligen...

Pappan hade t ex kunnat jobba delvis hemifrån (om han har ett sånt jobb), eller ta ut tidigare semester (verkar som om han inte ens har någon inplanerad semester?), planerat med TS, diskuterat vilka dagar han skulle varit borta och hemma, osv. Det finns tusen sätt detta hade kunnat lösas på, i stället för att bara lämpa allt på ts. En 10-åring behöver inte så mycket omsorg, men bör ändå inte lämnas ensam för mycket. Samt vill säkert träffa sin pappa. Den här mannen har snart två barn. Tänker han jobba som vanligt och låta ts ta hand om båda på heltid? Det låter så och det är ju DET som är problemet här. Inte att 10-åringen är hemma, sjävklart ska barnet alltid vara välkommet i sitt eget hem.

Så du känner motvilja för umgänge med barnet? Och efter det här kommer motviljan att bli större och relationen mellan barnet och dig aldrig bli bra? Ett barn som du kommer att bo tillsammans med i 10 eller mer år? Vad hemskt för barnet. 

Eftersom du känner så, och mamman av okända anledningar inte vill ha barnet i någon större utsträckning och pappan dessutom inte alls vill inse vad det du beskriver får för konsekvenser för barnet så tycker jag att du bör ta dig själv ur den här ekvationen. Det är nedbrytande för barn att behöva växa upp tillsammans med människor som känner motvilja inför att umgås med dem. Det är destruktivt för dem och inget de själva kan påverka. Det spelar liksom ingen roll vilka skälen för ogillandet är, det är och förblir en oerhört negativ inverkan på ett fortfarande litet barns liv. 

Jag har gjort tydligt för honom sedan start att jag är helt ointresserad av att ta till mig hans barn som mitt eget. Nu som gravid och snart mamma känns tanken om möjligt ännu mer absurd - hur ska jag möjligt kunna betrakta hans barn och vårt gemensamma barn på samma sätt? Kärleken jag känner för barnet i min mage är redan så enorm så det inte går att beskriva. På vilket sätt ska jag kunna känna så för någon annans barn, även om det är min mans barn och jag levt med dem större delen av barnets liv? Tanken på att båda barnen skulle vara lika i mina ögon är så absurd att det är löjligt och den som tänker något annat är ju bra naiv alltså. 

Sen kan man ju undra hur du tycker att det är rimligt att vuxna människor, föräldrar, inte själva tar ansvar för sitt eget barn? Att jag ska förväntas ta hand om deras barn, det är väl deras ansvar att se till att barnet har ett bra sommarlov och att de som valt att ta barnet till världen faktiskt själva tar ansvar för det. Vilken normal människa tänker ens tanken att lämpa över sitt eget barn på en tredje part? Så otroligt absurt att jag ska få skit och uppmanas inte skaffa fler barn när jag inte gjort något fel - var är barnets föräldrar i detta och varför tar de inte ansvar? Den frågan skulle jag ställt mig om jag var utomstående, i detta fall vet jag ju redan svaret.

Nu förutsätter jag att ts har vetat om detta och kunnat dra i handbromsen långt tidigare. Känns inte troligt att en annars vettig människa skulle ha gått och myglat med det detta bakom ryggen på ts. Men om det är så är det ju det som är det förskräckliga.Så du gjorde klart för honom redan i början hur du såg på ditt ansvar gentemot bonusbarnet, men han resonerade precis tvärtom. Det ringde inga varningsklockor hos dig då? Istället väljer du att involvera dig ännu mer och skaffar barn med karln? Vill man inte ha ansvar över ett bonusbarn hittar man väl en karl utan barn eller en karl som tycker likadant som en själv om den saken? Blir helt fascinerad över att ni inte tänkt ett steg längre långt tidigare här.

Jag förstår vad du säger men det är helt otänkbart för mig att göra mitt eget barn till ett skilsmässobarn. Jag är helt öppen med min man om mina känslor och tankar kring detta och vill han ha det på något annat sätt så får han lösa det. Dvs ha barnet på fritids, själv vara hemma eller uppmana mamma att ha barnet mer hos sig. Men det kommer han inte göra och såldes har han gjort det valet, anser jag. 

Vilka varningsklockor skulle ringa och hos vem? För mig känns det tydligt att det är hans förlust att han inte fått den bonusmamman av mig som han skulle velat ha. För mig är det ingen förlust då jag, som sagt, tar avstånd och hänvisar till honom. Jag ser inte att jag involverar mig mer med bonusbarnet genom att skaffa barn med min man. Jag känner inte att mitt ansvar blir större för bonusbarnet bara för att jag snart har ett eget barn, snarare tvärt om då jag snart har ett eget barn att ta hand om tillsammans med min man. Han är en bra pappa så jag är inte orolig för den biten.