• Anonym (Bonusmamman)

    Hemma själv med sommarlovsledig bonus

    Är hemma från jobbet nu på heltid i väntan på förlossning av min förstfödde. Min mans barn, 10 år gammal, bor här mestadels och har umgänge med sin mamma varannan helg.

    Min man har valt att inte ha barnet på fritids i sommar men kommer själv jobba heltid.

    Jag känner mig frustrerad över att jag nu förväntas passa upp på barnet genom att fixa mat, vara tillgänglig, ta med på aktiviteter och anpassa mitt eget schema för att barnet är hemma. Hade jag fått välja hade barnet varit på fritids, men det är inte jag som bestämmer det.

    Min man ser inte problemet som jag upplever och är dels av åsikten att barnet inte kräver så mycket uppassning, samtidigt som han tycker att jag kan ordna lunch till barnet när jag ändå är hemma och ska äta själv, och dels anser att jag får vänja mig vid detta då jag snart har ett eget barn på heltid.

    Jag känner mig dum om jag nu åker iväg under en dag och umgås med vänner eller familj, eller om jag inte ser till att barnet exempelvis har mat och sånt. Dessutom känns det inte bra att lämna barnet ensamt längre stunder trots att det egentligen varken är mitt val eller ansvar (enligt mig).

    Dessutom är jag som höggravid ju hemma för att vila upp mig, vilket blir svårt när jag förväntas passa upp barnet och vara mitt i leken med barnet och dennas sommarlovslediga kompisar som springer ut och in.

    Hur tänker ni kring detta och hur hade ni själva agerat?

  • Svar på tråden Hemma själv med sommarlovsledig bonus
  • Physalis

    Oj vilken situation.

    En dålig pappa som lever i en drömvärld där hans nya kvinna ska leka mamma till hans barn samtidigt som du ts varit tydlig från start att det inte kommer ske. Det hade väl varit okej om ni två inte skaffade ett gemensamt barn för så hade 10 åringen inte haft något att jämföra med, men nu kommer det bli så tydligt att både hans mamma och pappa lämpar över honom på någon som är totalt ointresserad av just honom. För han kommer se allt ditt barn får som inte han får och din ovilja mot honom samtidigt som ditt barn är välkommet.

    Du är inte boven i det här ts. Det är pappan, men du kommer indirekt bidra till lidande för den här stackars 10 åringen.


    Korrekturläser som en kratta
  • Ess
    Anonym (tvillingmamma) skrev 2020-06-17 09:34:52 följande:

    Jag hade inte haft hjärta att strunta i en 10-åring. Däremot hade jag inte gjort mer än "nödvändigt" samt pratat allvar med pappan.
    Jag hade inga problem med att lämna särkullarna och göra vad jag tyckte var kul med mina barn. De fick klara sig själva vilket maken var införstådd med, annars hade han fått fixa det på annat vis.
  • Ess
    Anonym (Lena) skrev 2020-06-17 09:40:36 följande:
    Ja, det är sorgligt. Ändå finns det kvinnor som blir ihop med sådana män, och till och med skaffar barn med dom.
    Då får ju kvinnorna som skaffat barnen med honom gå in och ta sitt ansvar!
    Dvs ts tar hand om sitt barn och särkullens mamma tar hand om hen.
  • Pope Joan II
    Anonym (Bonusmamman) skrev 2020-06-17 09:39:00 följande:

    Nejdå, det ansvaret är inte mitt utan föräldrarna har gjort de val de gjort och det är deras val som påverkar barnet framåt. Det är ju omöjligt att sia i framtiden så huruvida vi separerar eller inte är ingenting som går att utläsa av en tråd på familjeliv. Vi har hållt ihop ganska många år nu så jag har svårt att se varför det, pga bonusbarnet, skulle ändra nu om det inte gjort det tidigare. Jag har svårt att se vilken medkänsla jag ska ha för bonusbarnet när jag får ett eget. Ungen har det bra men jag är inte barnets mamma och kommer aldrig få för mig att agera som en sådan, så vad är det som gör att det är så synd om barnet? Isåfall är det saker baserat på kanske framförallt barnets mammas val som skulle påverka barnet negativt, men vad har jag med det att göra? Ska jag säga åt mamman hur hon borde agera? Det lär ju inte falla ut särskilt väl :) 


    Nej, det är väl troligare att det slår åt andra hållet, som sagt. Då kan det ju få effekter som att du inte vill att din mans barn ska röra vid ditt barn, tycker att hen är äcklig och dum, ogillar kompisarna och barnets "härjande" när ditt barn ska sova, äta, leka och så vidare i all oändlighet. Dessutom brukar det för er som hamnat i den här situationen med de känslor du redovisar att du har leda till besvärliga tankar och ageranden när pappan gör något med det äldre barnet - och väldigt mycket mer. 

    Men visst, ni har ju hållit ihop i många år och du menar ju att han är en bra pappa, det kanske går utmärkt för er. Och ungen har det ju tydligen bra trots allt.

    Då är det väl bara sommarlovet och den uteblivna höggraviditetsvilan som är problemet här då. Du kan väl ta in på något ställe? Finns mängder med pensionat, SPA-anläggningar och hotell som hyr ut på längre sikt nu under pandemin. Då slipper du 10-åringen och kompisarna och kan äta grötlunch och vila precis när du vill. 
  • Anonym (Bonusmamman)
    Anonym (Stackars barn) skrev 2020-06-17 09:36:37 följande:

    Pappan hade självklart kunnat diskutera med dig innan så att ni var överens.

    Med det sagt så mår jag så dåligt över alla dessa kvinnor som blir tillsammans med män som har barn sen tidigare och vägrar ta ansvar eller vara delaktig i barnet/barnen. Vad förväntade ni er? Att det redan finns en mamma är inte det väsentliga för ska man bo och leva tillsammans så är man en familj oavsett vad ni tycker och känner, ni ska inte ta över hela mammarollen men ni ska fasiken ändå vara där som en medförälder.

    Hur tror ni att barnen mår i dessa "familjer" där ens ena förälders partner inte ställer upp och finns där?

    Jag växte upp med en bonuspappa som verkligen inte gjorde någon skillnad på oss, han följde med till fotbollsträningar och skolavslutningar som vilken FÖRÄLDER som helst.

    Mitt ex nya har gått på föräldramöten för vårt barn när hen inte kunnat gå själv.

    Klarar man inte av bonuslivet så får man leta upp en barnlös parter istället


    Jag är ju inte totalt avskärmad från barnet, såklart. Jag är med på avslutningar, fixar mat/tvätt/städ, köper kläder och godis med och åt barnet, planerar och köper presenter och initierar gemensamma aktiviteter osv osv. Han roddar med allt med skola och fritidsaktiviteter, lämnar, hämtar, tar ansvar för läggning, mat/tvätt/städ osv. Vi hjälps åt med det mesta, men jag gör det jag gör när jag har tid och lust - ibland mer ofta, ibland mer sällan. Han bestämmer tillsammans med barnets mamma när barnet är hos henne och inte. Jag betraktar det dock som att det inte är min skyldighet utan att jag gör det jag vill när jag har lust. Och jag har inte lust att passa upp på hans barn när han bestämt att barnet ska vara hemma hela sommarlovet medan han jobbar då jag inte anser det vara mitt ansvar att sköta det på heltid och själv bli av med värdefull vilotid - därav denna tråd.
  • Anonym (Bonusmamman)
    Ess skrev 2020-06-17 09:47:55 följande:
    Då får ju kvinnorna som skaffat barnen med honom gå in och ta sitt ansvar!
    Dvs ts tar hand om sitt barn och särkullens mamma tar hand om hen.
    Håller med här.
  • Pope Joan II
    Ess skrev 2020-06-17 09:45:36 följande:
    Jag hade inga problem med att lämna särkullarna och göra vad jag tyckte var kul med mina barn. De fick klara sig själva vilket maken var införstådd med, annars hade han fått fixa det på annat vis.
    De var väl äldre än 10 år?
    Ess skrev 2020-06-17 09:47:55 följande:
    Då får ju kvinnorna som skaffat barnen med honom gå in och ta sitt ansvar!
    Dvs ts tar hand om sitt barn och särkullens mamma tar hand om hen.
    Eller att pappan tar det ansvar som mamman inte klarar/vill. Egentligen borde saken orosanmälas. 10-åringar kan givetvis vara hemma själva men inte varje dag, hela dagar och med eget ansvar över sig själva, matförsörjning och allt annat som följer med. Det är den absoluta majoriteten av dem för små för.

    Pappan borde avtala med kompisarnas föräldrar om växelvis passning. 
  • Anonym (Lena)
    Ess skrev 2020-06-17 09:47:55 följande:
    Då får ju kvinnorna som skaffat barnen med honom gå in och ta sitt ansvar!
    Dvs ts tar hand om sitt barn och särkullens mamma tar hand om hen.

    Fast det händer ju inte.
  • Anonym (Lena)
    Anonym (Bonusmamman) skrev 2020-06-17 09:53:25 följande:
    Håller med här.
    Så mannen ska slippa ta ansvar?


  • Anonym (Bonusmamman)
    Pope Joan II skrev 2020-06-17 09:49:59 följande:
    Nej, det är väl troligare att det slår åt andra hållet, som sagt. Då kan det ju få effekter som att du inte vill att din mans barn ska röra vid ditt barn, tycker att hen är äcklig och dum, ogillar kompisarna och barnets "härjande" när ditt barn ska sova, äta, leka och så vidare i all oändlighet. Dessutom brukar det för er som hamnat i den här situationen med de känslor du redovisar att du har leda till besvärliga tankar och ageranden när pappan gör något med det äldre barnet - och väldigt mycket mer. 

    Men visst, ni har ju hållit ihop i många år och du menar ju att han är en bra pappa, det kanske går utmärkt för er. Och ungen har det ju tydligen bra trots allt.

    Då är det väl bara sommarlovet och den uteblivna höggraviditetsvilan som är problemet här då. Du kan väl ta in på något ställe? Finns mängder med pensionat, SPA-anläggningar och hotell som hyr ut på längre sikt nu under pandemin. Då slipper du 10-åringen och kompisarna och kan äta grötlunch och vila precis när du vill. 
    Svårt att se att jag skulle se barnet som äckligt och dumt, men absolut att det kommer bli situationer där mitt barns behov av sömn, mat osv kommer gå först. Vilket min man också varit tydlig med då spädbarns behov av sådant går före tweenies önskemål om att härja fritt. Absolut kommer detta resultera i att hans äldre barn kommer känna sig åsidosatt, men så är det ju inte i praktiken. Blir nog lärorikt för hans barn att få börja anpassa sig efter någon annan istället för att få allt fokus och få göra vad barnet själv vill hela tiden. Jag har svårt att se att jag skulle ogilla att barnet och pappan åker iväg själva, skulle nog snarare se det som skönt så att jag får egentid med mitt barn. 

    Det är klart barnet har det bra och att min man är en bra pappa. Varför ses allt som så svart eller vitt här på familjeliv? Som att allt antingen ska vara frid och fröjd eller att vi alla ska misshandla varandra psykiskt och fysiskt och vägrar varandra både det ena och det andra? Klart vi för det mesta har bra stunder som familj, som par och som pappa/barn, bonusmamma/barn. Men detta är ett problem. I övrigt har vi inga större problem - ingen otrohet eller svartsjuka, inga ekonomiska problem, inga sociala problem, inga jobbproblem, inga sexuella problem, inga diagnoser eller sjukdomar osv osv osv. Vi är nöjda med vårt liv och har det bra, men denna fråga skiljer oss mycket åt och är i princip den enda frågan som konflikter uppstår kring.
Svar på tråden Hemma själv med sommarlovsledig bonus