Hemma själv med sommarlovsledig bonus

Så du känner motvilja för umgänge med barnet? Och efter det här kommer motviljan att bli större och relationen mellan barnet och dig aldrig bli bra? Ett barn som du kommer att bo tillsammans med i 10 eller mer år? Vad hemskt för barnet. 

Eftersom du känner så, och mamman av okända anledningar inte vill ha barnet i någon större utsträckning och pappan dessutom inte alls vill inse vad det du beskriver får för konsekvenser för barnet så tycker jag att du bör ta dig själv ur den här ekvationen. Det är nedbrytande för barn att behöva växa upp tillsammans med människor som känner motvilja inför att umgås med dem. Det är destruktivt för dem och inget de själva kan påverka. Det spelar liksom ingen roll vilka skälen för ogillandet är, det är och förblir en oerhört negativ inverkan på ett fortfarande litet barns liv. 

Ja, jag tycker givetvis inget annat än att han borde ha skött det här helt annorlunda, men när han nu inte gör det och du i så många år ska bo med ett barn du har svårt att fördra så tycker jag att ansvaret för att inte vara med på att destruktivt inverka på barnets liv faller på dig. 

Jag tror att det sannolikt blir så ändå i slutänden, att ditt barn blir ett skilsmässobarn som kanske själv måste stå ut med en styvmor som känner motvilja mot det. Ditt kommande barns pappa kommer ju att vara lika dålig på att vara behjälplig i relationerna då som han är nu. Ni hade varit ihop länge, vad jag förstod? Och ändå inte kommit någonstans med förhållandet mellan dig och det redan existerande barnet. 

Det enda man kan hoppas på nu är väl kanske att den kärlek du känner till ditt ännu ofödda barn kommer att göra att du får en större medkänsla för syskonets situation. Men troligen inte, det brukar i fall som ser ut så här snarare slå över åt att bli ännu värre än det redan är. 

Ledsamt för er alla förstås, men värst är det ju för barnet som får med sig det här upp i vuxen ålder och som riskerar att bli väldigt negativt präglad av det. 

Vanessa tänker kanske på att mamman, av vad du beskriver här, verkar vilja undandra sig ansvar, att pappan inte är villig att göra nödvändiga förändringar för att själv kunna axla ansvaret och att du dels känner motvilja mot att umgås med pojken samt säger dig vara ointresserad (om jag förstod dig rätt) av att bygga en egen nära relation med barnet - allt sammantaget ger en tragisk bild av barnets liv nu och framåt. 

Nej, det är väl troligare att det slår åt andra hållet, som sagt. Då kan det ju få effekter som att du inte vill att din mans barn ska röra vid ditt barn, tycker att hen är äcklig och dum, ogillar kompisarna och barnets "härjande" när ditt barn ska sova, äta, leka och så vidare i all oändlighet. Dessutom brukar det för er som hamnat i den här situationen med de känslor du redovisar att du har leda till besvärliga tankar och ageranden när pappan gör något med det äldre barnet - och väldigt mycket mer. 

Men visst, ni har ju hållit ihop i många år och du menar ju att han är en bra pappa, det kanske går utmärkt för er. Och ungen har det ju tydligen bra trots allt.

Då är det väl bara sommarlovet och den uteblivna höggraviditetsvilan som är problemet här då. Du kan väl ta in på något ställe? Finns mängder med pensionat, SPA-anläggningar och hotell som hyr ut på längre sikt nu under pandemin. Då slipper du 10-åringen och kompisarna och kan äta grötlunch och vila precis när du vill. 

De var väl äldre än 10 år?Eller att pappan tar det ansvar som mamman inte klarar/vill. Egentligen borde saken orosanmälas. 10-åringar kan givetvis vara hemma själva men inte varje dag, hela dagar och med eget ansvar över sig själva, matförsörjning och allt annat som följer med. Det är den absoluta majoriteten av dem för små för.

Pappan borde avtala med kompisarnas föräldrar om växelvis passning. 

Herregud, så hemskt. Med den inställningen ska du vara noga med att bara prata för dig själv.

Nej, det missade jag inte men du skrev ju också det här:

Min erfarenhet är att VÅRA män ofta sneglar på OSS och VILL att VI tar över ratten och leder, så som KVINNOR ofta gör i kärnfamiljer.

Det är väl inte att prata för sig själv när du uttrycker dig så?

Personligen tycker jag att det är extra viktigt att den som uttrycker bakåtsträvande åsikter angående könsstereotypa mönster som väldigt många människor under årtionden arbetat hårt för att komma tillrätta med talar för sig själv och inte för andra. 

Vill du försvara det där så kan jag förstås inte hindra dig. Men trist är det. Det handlade dessutom inte om något Siden tyckte sig se eller ser i sin omgivning utan något som hon känner sig nöjd med att medverka till och som hon väl förmodligen också därför kommer att skicka med till sina barn. 

Jag tolkar inte, jag går efter vad hon själv ger uttryck för.

"Ok, ska förklara vad jag menar med matriark: mitt råd till dom kvinnor som skaffar barn med en man som har barn sedan tidigare är att ta över ratten och bli en god och rättvis ledare i sin familj. Inte sätta sig i baksätet på bilen och låta mannen (och exet) köra. Det är MITT råd för att bli en lycklig mamma i en sådan här konstellation. Min erfarenhet är att våra män ofta sneglar på oss och VILL att vi tar över ratten och leder, så som kvinnor ofta gör i kärnfamiljer. Och det går att göra på ganska enkla sätt, utan att man behöver ta över föräldrarollen för hans barn. Man pekar mer ut riktningen för familjen och ansvarar för att familjen mår bra som helhet. Klassiskt kvinnlig roll och en roll som är mycket tillfredsställande att ha som kvinna (i alla fall för mig). Återigen, detta är bara min åsikt och jag fattar om du inte håller med."

För min del tycker jag att hållningen som presenteras i inlägget är något som för alltid borde läggas i malpåse.