Anonym (Spegeln) skrev 2020-04-29 21:53:05 följande:
Hej alla.
1. Anledningen till att jag funderar på att byta psykolog är för att hen tycker att jag ska skilja mig. Att jag ska kasta ut min man. Jag har berättat redan från början att jag fortfarande älskar min man och att jag vill försöka ge honom och oss en chans. Men det känns som att min psykolog inte möter mig där, är man otrogen så ska man skiljas, punkt. Jag vill inte skilja mig! Men sen om det i slut ändan blir så, ja då vet jag att jag/vi försökt göra allt för att försöka lappa ihop den stora skadan.
2. I förra veckan fick jag dessutom ett rejält jävla bakslag! Jag har blivit förflyttad på jobbet pga Coronakrisen, jag jobbar nu bara ett stenkast ifrån min mans älskarinna. Det känns skit! Jag har gråtit, jag har pratat med högre chefer men just nu går det inte att få mig flyttad någon annan stans. Jag måste jobba här! Jag stötte även på älskarinnans syster idag, känns så jävla obehagligt. Mår illa. Har skrikit och gråtit framför min man. Han tröstar. Men det är så här det är.. Det är bara en tidsfråga innan älskarinnan står framför mig. Vafan gör jag då?
Hela livet känns just nu som ett enda mörker. Bakslag efter bakslag. Det kändes som att vi ändå kämpade åt rätt riktning, men nu... nää. Jag vet inte. Jag vet inte..
Ytterst märkligt att din psykolog så tydligt och upprepade gånger råder dig till skilsmässa. Det tycker jag inte är ett professionellt agerande. Det är ju ett beslut som du behöver komma fram till själv och bottna i vad du vill och inte i vad någon annan vill.
Det låter som en bra idé att byta psykolog om du inte får förtroende (allians) med den du har. Du kan dock försöka att ta upp dina tankar och ditt missnöje med psykologen och försöka få en förklaring till hur hon menar att detta kan hjälpa dig.
Jag tror det finns en risk att du förlägger en stor ilska på din mans älskarinna och inte på din man. Egentligen tycker jag att din ilska borde riktas till största delen mot honom. Det är givetvis din man som står närmast dig och att han sviker dig är ett större svek än att någon som är ytligt bekant till dig gör det. Det är psykologiskt enkelt för dig att förlåta honom och förlägga de negativa känslorna hos älskarinnan eftersom det löser många inre konflikter hos dig - men det innebär en felaktig skuldfördelning med potentiella negativa konsekvenser.
Sen undrar jag hur du kan vara så säker på att du inte ska lämna din man. Det är helt okej att vilja fortsätta tillsammans med honom, men om du inte har några tvivel på att göra det, då blir jag nyfiken på varför det är så viktigt för dig? Är det av skam inför vad andra skulle tycka? Har du någon föreställning om att det är fel att skilja sig? Eller vad är det som ligger där bakom?
Goda skäl att försöka igen skulle kunna vara t.ex. att din man visar genuin ånger och du är säker på att han inte kommer såra dig på detta sätt igen, och att du därför vill ge honom en chans till. Men om ditt beslut istället grundar sig på rädsla för uppbrott eller för andra irrationella skäl, tror jag att du behöver gräva djupare i dig själv för att hitta den långsiktigt bästa lösningen för dig i din situation.
Allt är förstås kaos nu när du mår såhär dåligt. Försök hitta saker som gör att du mår lite bättre. Gå en promenad, fika med väninnor, etc. Du är mitt i processen nu, och det känns förstås inte roligt alls. Men bra att du går i terapi där du kan bearbeta och ta in allt som har hänt och hur du ska förhålla dig till det.
