Är MIN man otrogen?

Det är just dessa generaliseringar,
ibland fruktansvärt grova generaliseringar,
som gör att jag tycker det är påkallat att nyansera vissa saker.

Bara för att man själv (tror sig) aldrig kunna gå vidare efter något sådant så har man ingen rätt att döma ut TS eller någon annans möjligheter att gå vidare.

Jag har aldrig påstått att någon otrohet, stor eller liten, skulle vara lätt att förlåta.
Därför påpekar jag också att:
En del mycket erfarna psykologer eller terapeuter säger att man måste inte förlåta allt. Man kan finna andra verktyg och sätt att på ett mycket framgångsrikt sätt gå vidare.

Jag har själv varit utsatt för otrohet, som ligger långt tillbaka i tiden, som jag aldrig har vare sig önskat eller kunnat förlåta. Men jag har ändå skaffat mig själv förmågan att gå vidare, utan att vara bitter och utan att låta det påverka mig och mitt liv.

Dessutom tycker jag det är viktigt påtala för TS och andra att TS själv givetvis alltid vet bättre, och har större rätt att själv få bestämma över sitt öde, än en samling skribenter i en tråd på nätet. Jag själv inberäknad bland dessa skribenter.

Hej,

Tack för att ni frågar. Jag mår väl så bra som man kan må. Gråter fortfarande och blir hela tiden påmind. Räcker med att jag ser våra barn så bränns det i ögonlocken. Det känns som att det blir jobbigare och jobbigare för varje dag som går. Chocken börjar kanske släppa?

Jag kan fortfarande inte förstå hur han har i tre års tid haft ett dubbelliv, jag får lixom inte ihop det. Hur lyckas man?!!

Har varit på samtal, och allt rivs ju upp från början. Men jag måste ju för att kunna bearbeta och svara på mina frågor och känslor. Vad vill jag? Vad klarar jag av? Vill jag förlåta? Kommer jag förlåta? Vill jag försöka? Kan han vinna min tillit? Jag känner mig lurad och utnyttjad, han har verkligen spelat med min tillit, i tre år! Hade jag haft lättare att gå vidare om det vara var ett snedsteg? Jag vet inte! Jag känner skam fastän det inte är jag som gjort fel. Jag gråter konstans, fastän det inte är jag som gjort något fel.

Jag har inte ens berättat det här för min närmaste och bästa vän för att jag skäms, vad skäms jag över? Det är inte jag som krossat någons känslor och tillit. Ingen vet om, förutom läkare och samtalsstöd.

Frågan är om jag ska börja med lugnande och stämninghöhande medicin som läkaren skrev ut och chansa på att jag inte kollapsar på jobbet nästa vecka. Eller om jag ska fortsätta vara sjukskriven? Just nu har jag ingen ork till nått. Den ork jag har, går till barnen, sen är jag slutkörd. Och då gör jag inget.

Jag önskar bara att jag kunde vrida tillbaka tiden och att min man fick en chans att aningen lämna mig innan han va otrogen, lr verkligen berätta om sina sexfantasier som han tyckte va så himla viktiga att få uppleva..

Helt ärligt vet jag kanske inte riktigt hur jag ska ta steget att våga berätta. Jag vet att det inte är jag som gjort något fel, men denna skam jag känner. Just nu känns det som att jag hellre tar med mig den i graven än berättar för någon jag känner..

Vår relation har i mina ögon varit bra. Vi har gjort impulsresa/utflykter och min man har aldrig försökt slingrat sig pga nått annat. Vi har alltid varit nummer ett. Han har typ levt för oss.

Inga självmordstankar, men det är klart att jag tycker allt är jobbigt. Men jag har som sagt två barn, och dom är mitt allt. Skulle aldrig välja att avsluta mitt liv så dom blir utan mig. Däremot önskar jag ibland när tankarna spelar sig ett spratt att jag inte skulle valt min man till man..

Det är inte så att vi inte hade sex, vi hade sex samtidigt som han var otrogen. Men sexet han ville ha, var en avsugning varje gång, som förspel. Jag däremot är inte så mycket för oralsex, men tydligen så va dessa avsugningar allt och därav han var otrogen. Iallafall de han sagt.

Helgen har varit tung då barnen frågat varför pappa jobbar så mycket och inte är hemma. Så imorrn ska han komma hem/över på middag tillsammans med barnens Moster, känns skönt att ha min syster här oxå. Och min stackars syster tror att jag gått in i depression pga att hon ska flytta från byn, därför jag blivit sjukskriven. Hon har lovat mig att ta barnen så ofta hon kan, precis som hon gör nu när vi bor 5min ifrån varandra. Ville ju berätta, men jag skäms!

Visst kan det vara så. Eller en rädsla för att bli ensam.
Ja, båda dessa orsaker tror jag är rätt vanliga, även i kombination. Och vi är väl överens om att jag inte har sagt att det också kan finnas nästan oändligt många andra orsaker.

Men det behöver det ju inte heller alltid vara.
Nej, även där är vi helt överens. Men skrev jag verkligen ALLTID?

TS man har ursäktat sig med att han bara ville ha en avsugning. Är det något man lever ett dubbelliv i flera år för?
Jag tycker mest att det låter som en dålig ursäkt.
Jag hoppas verkligen att vare sig du, jag eller någon annan tror på fullt allvar att avsaknad av en avsugning skulle kunna vara den egentliga orsaken.
Då ligger det nog väldigt mycket närmare till hands att tro att det är sannolikt att personliga problem ligger närmare sanningen. Så även där är vi överens.

Visst kan relationen bli annorlunda om man lyckas lösa sina problem.
Men sen har vi det här med tilliten. Den blir ju raserad efter en otrohet och kan ta lång tid att bygga upp igen.
Och kanske i synnerhet när den pågått under så lång tid som i TS fall.
Om han skulle ha personliga problem och dessa blir lösta så tror jag du kan hålla med om att hela hans liv kommer att te sig annorlunda och därmed också kärleksrelationen, om den fortsätter.
Håller med dig om att tilliten är ett stort problem. Men med god hjälp så är vi många som har klarat av lösa även det problemet. Men det förutsätter givetvis att han har kommit tillrätta med sina problem.
OM man tillsammans klarar att lösa alla sådana här problem så kan man faktiskt gå stärkta ur det, med djupare ömsesidig kärlek, med starka band och få ett lyckligare liv.

Om TS man har personliga problem så är det något han måste lösa själv.
Nej, där håller jag inte med dig. Jag skulle tom våga påstå att det är nästan omöjligt för någon att själv lösa sina personliga problem.
Ja, han måste erkänna sina problem, framförallt inför sig själv, och han måste ta fullt ansvar för dem.
Men sedan är jag övertygad att han behöver hjälp, både professionell hjälp och stöd av sin nära omgivning.

Nej,jag tror inte heller att man måste förlåta alla gånger.
Men samtidigt så tror jag att det kan bli lite svårare att gå vidare om man aldrig lyckas glömma eller förlåta.
Återigen är vi helt överens. 
Men med professionell hjälp finns det alltså verktyg och metoder som är mycket framgångsrika och som i de flesta fall ger ett mycket gott utfall.

Blev nästan som ett förhör, kändes inte alls bra. Nästan så att hon va nyfiken och ville veta detaljer. Nää, kändes vaken lr när jag berättat. Kunde lika bra hållt det för mig själv som jag anade.. men nu är det sagt..

Hej alla.

1. Anledningen till att jag funderar på att byta psykolog är för att hen tycker att jag ska skilja mig. Att jag ska kasta ut min man. Jag har berättat redan från början att jag fortfarande älskar min man och att jag vill försöka ge honom och oss en chans. Men det känns som att min psykolog inte möter mig där, är man otrogen så ska man skiljas, punkt. Jag vill inte skilja mig! Men sen om det i slut ändan blir så, ja då vet jag att jag/vi försökt göra allt för att försöka lappa ihop den stora skadan.

2. I förra veckan fick jag dessutom ett rejält jävla bakslag! Jag har blivit förflyttad på jobbet pga Coronakrisen, jag jobbar nu bara ett stenkast ifrån min mans älskarinna. Det känns skit! Jag har gråtit, jag har pratat med högre chefer men just nu går det inte att få mig flyttad någon annan stans. Jag måste jobba här! Jag stötte även på älskarinnans syster idag, känns så jävla obehagligt. Mår illa. Har skrikit och gråtit framför min man. Han tröstar. Men det är så här det är.. Det är bara en tidsfråga innan älskarinnan står framför mig. Vafan gör jag då?

Hela livet känns just nu som ett enda mörker. Bakslag efter bakslag. Det kändes som att vi ändå kämpade åt rätt riktning, men nu... nää. Jag vet inte. Jag vet inte..