Är MIN man otrogen?

Men det är väl en sak man borde märka redan i början av förhållandet,om ens partner inte vill ge oralsex.
Och då har man möjligheten att välja att antingen prata om det eller göra slut om det är en dealbreaker. Istället för at välja otrohet.
Kanske ens partner rent av är med på att ha en öppen relation eller låta sin partner träffa andra.

TS, är planen att du ska börja ge oralsex? För annars kommer ni ju inte lösa problemet...

Hej alla,

Vilken diskussion om oralsexet.

Min man visste från början att jag ger inte orslsex, jag klarar inte av det. Det har han vetat tidigt i vårt förhållande! Han visste det när vi gifte oss, han visste det efter vårt första barn, han visste det efter vårt andra barn. Så det är inget slag i ansiktet att det kom plötsligt.

Vi har försökt, men jag kan inte! Han vet, han har accepterat men nånstans så behövde han tydligen ha det och var mer lr mindre redo att splittra oss.

Efter konfrontationen så insåg han väl att gräset kanske inte är grönare på andra sidan. Han har sagt att han vill vara kvar med mig, och att vi ska fortsätta vata familj.

Vi försöker varje dag, jag kämpar med mitt mående och mina tankar. Det är inte lätt. Jag går hos egen samtalsterapi och även gemensam.

Om ni läst mitt tidigare inlägg så skulle vi ge det april ut och sen reflektera över hur månaden varit. Men redan nu, när det känns jobbigt/svårt så tar vi upp saker som inte känns bra. Inte så att vi sparar allt och spyr ut allt sen. Vi har sagt att öppen kommunikation är viktigt för att jag ska återfå tillit hos honom. Och det är inte lätt.

Jag är konstant på min vakt. Jag mår fortfarande illa, jag gråter nästan dagligen, jag äter och sover dåligt fastän insomningstabletter. Jag blir påmind dagligen, om att vi förlorat tre år. Att jag inte varit tillräcklig för min man. Jag vet det! Jag blir ständigt påminnd om att jag blev tvingad till en abort jag inte ville göra! Jag blir ständigt påmind att när jag behövde min man som mest, i stöttning när jag mådde dåligt som sämst, så valde han att vara med någon annan. Istället för att ge mig kramar och ömhet, sökte han det hos någon annan..

Berättade för min chef igår, första dagen på jobbet. Skämdes typ öronen av mig. Fy så jobbigt det var. Kändes varken bättre lr sämre av att ha berättat..

Men varför skämdes du? Du har ingen anledning att skämmas. Bara din man.
Vad sa din chef? 

Blev nästan som ett förhör, kändes inte alls bra. Nästan så att hon va nyfiken och ville veta detaljer. Nää, kändes vaken lr när jag berättat. Kunde lika bra hållt det för mig själv som jag anade.. men nu är det sagt..

Även om det inte kändes bra och din chef inte reagerade på det sätt du önskade tror jag att det ändå var bra att du berättade. Jag tror det är början på en viktig process för dig som handlar om att kunna stå för att du (helt själv oförvållandes) har en man som varit otrogen mot dig under en lång tid. 

Så bra gjort!

Du behöver inte berätta några detaljer för din chef. Det räcker med att hon vet,tycker jag.
Resten är din ensak.
Men det är bra att du har berättat så att du kanske kan få hjälp.
Och berätta för någon du kan prata med så att du kan få ur dig allt. Det behöver du.
Det är inte bra att gå och bära allt inom sig. Risken finns att det exploderar till slut.
Och det gör inte saken bättre.

haha känner igen det där jag vart ihop med en brud för ett antal år sen från uddevalla och hon träffade någon snubbe i en affär där och pippa med honom och ett par dagar senare när hon kom hem till mig fick jag ett mess om att hon och han pippat så fick pratat med den snubben och till slut så slängde jag fram allt och hon blå nekade i början men så till slut så sa hon att det stämde och vi gjorde slut och hon åkte hem igen sen har man inte hört något mer,,,,,

japp det är sant din man vart 100% otrogen men enda anledningen att tjejen messa dig om det är för att hon själv vill ha din man så i hopp om att du ska dumpa honom säger hon sanningen för att han ska komma krypandes till henne

2 månader har gått sen jag konfrontera honom. Har det gått en dag utan att jag tänkt på hans svek? Nej, blir det bättre? Kommer man vidare? 2 månader är inte så lång tid, men det känns som dessa månader gått skitfort, men ändå långsamt. Och tänkt då dessa 3 ÅR, som jag inte har veta nått. 3 år som jag inte varit min mans förstahandsval, 3 år som han levt dubbelliv. Mår illa.

Kanske ska byta psykolog oxå, den jag har känns bara fel. Hen vill bara att jag ska skilja mig och slänga ut min man. Varje samtal...