Är MIN man otrogen?

Hej TS!

Jag hoppas på mina bara knän att ni hittar tillbaka. Det hoppas du någon stans med. Det är tiden som får utvisa det hela.

Hur fungerar det hemma hemma, går det att umgås med varandra, kan ni prata på all dagliga livet utan att allt skiter sig?

Din syn på hur ett familjeliv ska se ut är väldigt vackert utav dig. Därför hoppas jag verkligen av botten av mitt hjärta att ni två någon gång i framtiden kan se på varandra som ett nystartat par. Och stärkas av den här tiden som par.

Jag tror och hoppas det!

Jag har alltid sedan du startat tråden verkligen stått på din sida och hoppas att ni kan hitta tillbaka. Skulle det inte gå, då har du verkligen visst för dig själv. Att du gav det en ärlig chans.

Jag tror på dig. Skynda långsamt fram med din tid.

Ta väl hand om dig TS!

Kramar och all styrka till dig!

Ja, nu var det jag som föreslog det väldigt tidigt i uppdagandet innan han själv ens hunnit komma på tanken men han gjorde det utan några som helst invändningar. Han var helt förstörd när han ringde upp dem en efter en.

Vad sa han till din familj? Mådde du bättre av att familj och vänner fick veta hans snedsteg?

Min familj vet inget. Vi bor nära mina föräldrar och de avgudar honom. Jag vill inte att de ska veta för jag vill inte att han ska förlora anseende hos dem och att relationen med dem ska försämras. Det skulle försämra vår vardag mer. Sedan känner jag mina föräldrar och är inte säker på att jag själv skulle gynnas av att de vet.

Till sin egen familj berättade han att han varit otrogen och att vi går igenom en kris. Att han gjort något fruktansvärt som riskerat vår familj och fått mig att må otroligt dåligt. Att han kämpar med sin självbild, sin skam och sin skuld. Han har berättat precis allt som hänt för sin mamma. Det var såklart jobbigt för honom att berätta för dem för han visste att det till viss del skulle förändra deras bild av honom men han kände själv att det var rätt sak att göra. Sen är det ju hans familj och de älskar ju honom ändå. Han grät och hade panikångest när han ringde dem. Jag berättade för hans vänner innan honom för jag ville fråga dem om de visste någonting och sedan har han berättat allt för dem också. Jag mår absolut bättre av att hans familj och vänner vet.

Jag blir både ledsen och förbannad när jag läser dina inlägg. Ledsen då jag ser en djupt kränkt kvinna som försöker hantera väldigt svåra känslor. Och ser också hur otroligt ensam du är.

Lite förbannad då du beskriver dina psykologkontakter. En terapeut skall i detta läge inte lägga sig i vilka val du skall göra. Hon/han skall hjälpa dig att förstå hur dina känslor fungerar. Och tillåta din känna det du gör.

Jag tror att du behöver hjälp med att reda ut vilka känslor du har och varför du känner som du gör.

Alla känslor har en funktion. Ex, skamkänsla. Den hjälper oss ofta att förstå om vi gjort fel eller inte. Om inte går vi emot den och inte tillåter  att ta över men till det behövs träning som du ska få hjälp med av din terapeut. För i ditt fall blir det som att du på din smärta orsakad av sorg och förtvivlan lägger en skam som orsakar ett lidande vilket gör att du drabbas dubbelt.Trots att du inte gjort något att känna skam för. Berätta i så fall vad du skall känna skam för. Jag ser inget av det i dina inlägg. Hoppas du förstår hur jag menar.

Men du behöver få leva ut din sorg och förtvivlan. I någons famn. Någon du känner tillit till och som inte kommer med för många råd.

Först i nästa steg kan man börja fundera över hur man vill göra. Och det är svårt. Ofta säger vi att vi älskar någon som gjort oss illa. Det kan då vara viktigt att reda ut vad det betyder. Är det livssituationen? Familjen och den sociala samvaron. Eller är det personen. Och är det den gamla eller nya personen man älskar?

Jag brukar råda människor att göra en för/emot lista. Och göra den på djupet.

Vad är bra med att fortsätta relationen. Och vad är negativt. Sedan pröva de olika argumenten. Och ta god tid på sig. Att ge sig själv ett riktigt genomtänk som skall hålla många år.

Och jag blir lite förbannad då jag läser att när du genom går en svår abort med all den både fysiska och psykiska smärta det kan innebära är din man mest bekymrad över oralsex. När du behöver som mest stöd. Den mannen har MYCKET att lära om livet

Vad som gör mig mest ledsen är att se hur ensam du varit. Hur din förtvivlan har fått löpa amok. Det är ALLTID bra att hitta någon att få gråta hos och få tröst. Och jag vet att det finns många  i din närhet som skulle vara glada över att få den ynnesten det innebär att få vara den personen. Du måste bara våga..

Kom ihåg nu att du har huvudrollen i ditt eget liv.

Tack för dina ord!

Jag blir både ledsen och förbannad när jag läser dina inlägg. Ledsen då jag ser en djupt kränkt kvinna som försöker hantera väldigt svåra känslor. Och ser också hur otroligt ensam du är.
Lite förbannad då du beskriver dina psykologkontakter. En terapeut skall i detta läge inte lägga sig i vilka val du skall göra. Hon/han skall hjälpa dig att förstå hur dina känslor fungerar. Och tillåta din känna det du gör.
Jag tror att du behöver hjälp med att reda ut vilka känslor du har och varför du känner som du gör.

Alla känslor har en funktion. Ex, skamkänsla. Den hjälper oss ofta att förstå om vi gjort fel eller inte. Om inte går vi emot den och inte tillåter  att ta över men till det behövs träning som du ska få hjälp med av din terapeut. För i ditt fall blir det som att du på din smärta orsakad av sorg och förtvivlan lägger en skam som orsakar ett lidande vilket gör att du drabbas dubbelt.Trots att du inte gjort något att känna skam för. Berätta i så fall vad du skall känna skam för. Jag ser inget av det i dina inlägg. Hoppas du förstår hur jag menar.
Men du behöver få leva ut din sorg och förtvivlan. I någons famn. Någon du känner tillit till och som inte kommer med för många råd.

Först i nästa steg kan man börja fundera över hur man vill göra. Och det är svårt. Ofta säger vi att vi älskar någon som gjort oss illa. Det kan då vara viktigt att reda ut vad det betyder. Är det livssituationen? Familjen och den sociala samvaron. Eller är det personen. Och är det den gamla eller nya personen man älskar?
Jag brukar råda människor att göra en för/emot lista. Och göra den på djupet.
Vad är bra med att fortsätta relationen. Och vad är negativt. Sedan pröva de olika argumenten. Och ta god tid på sig. Att ge sig själv ett riktigt genomtänk som skall hålla många år.
Och jag blir lite förbannad då jag läser att när du genom går en svår abort med all den både fysiska och psykiska smärta det kan innebära är din man mest bekymrad över oralsex. När du behöver som mest stöd. Den mannen har MYCKET att lära om livet
Vad som gör mig mest ledsen är att se hur ensam du varit. Hur din förtvivlan har fått löpa amok. Det är ALLTID bra att hitta någon att få gråta hos och få tröst. Och jag vet att det finns många  i din närhet som skulle vara glada över att få den ynnesten det innebär att få vara den personen. Du måste bara våga..
Kom ihåg nu att du har huvudrollen i ditt eget liv.