Är MIN man otrogen?

Ska det lilla halmstrået växa och bli större så är ju aktiviteter väldigt viktigt. Då tänker du inte lika mycket. Därefter har du all rätt i världen att fullständigt explodera och få gråta ut.

Hur kommer det sig att ni inte bråkar och tjafsar? I normala fall hade ord och röster och saker flygutrustningen i luften. Har nu gemensamt kommit fram till det?

Pratar du och din man på kvällarna om hela händelsen. Eller har ni lagt locket på?

Jag fullkomligt imponerad över ditt psyke och ditt band till familjelivet. Hur du våndas och kämpar och gråter. Allt för att försöka på något sätt att rädda ditt imperium som du har byggt upp med din man. Som sånär håller på att rasa.

Tusen tack för att du uppd. oss här.

Blev många frågor nu noterade jag!

Måste läsa igenom hela den här tråden men vill bara säga efter att ha skummat lite - wow vad stark du är ts!

Vad min man gör för att jag ska må bättre? Han gör allt och lite till. Han visar att han finns där för mig och våra barn. Han finns där när jag bryter ihop, han står kvar och försöker bära oss alla. Han bryter oxå ihop, men inte som mig. Han visar sin ånger, han underlättar det som är extra jobbigt för mig.

Varför vi inte bråkar och tjafsar? Vi har aldrig bråkat lr tjafsat, klart man har olika åsikter om saker och ting. Men vi har alltid respekterat varandra, därav sällan bråk, inte ens innan att otrohetsaffär uppdagades. Jag har inget behov av att tjafsa. Jag har och får fortfarande flera luckor jag faller igenom, jag ställer alla frågor och funderingar om otroheten, samma frågor om och om igen, och han svarar. Han svarar, svara, svarar. Han tröstar och visar ånger. Ibland hjälps det, ibland vill jag bara lämna allt och försvinna. Han låter mig vara, men för att 5-10min senare komma tillbaka och försöka trösta. Och det är då jag behöver honom som mest, veta att han verkligen ångrar sig. Få en kram och bara få gråta.

Får jag mina downs så kommer dom, vissa perioder flera dagar i sträck, ibland mer sällan, och då kan det gå 3-4 dagar. Det är inte så att vi pratar om otrogenheten varje dag. Men känner jag att något vill ut, så kommer det. Jag stänger inte in något.

JAG blir dock påmind varenda dag, det är otroligt jobbigt, såklart. Men jag försöker att se framåt. Framtiden. Har vi en framtid tillsammans så väntar den där på oss. Om inte, Nää då är det så men då tar jag det då. Det är inte så att minsta lilla så ringer jag honom och berättar att nu blev jag påmind pga ... utan det är när det är som jobbigast som jag verkligen bryter ihop och hamnar på botten.

Och som sagt, det jobbigaste är min chef just nu som påminner mig. Jag bad henne att inte prata om det. Men ändå kom hon senast igår, och förklarade att hon lider nå så fruktansvärt med mig, och vill jag så finns hon där, och hon tycker jag gör ett fantastiskt jobb och att det inte märks att jag är sårad. Så jag ångrar verkligen att jag ens sa något till henne. Att jobba där jag jobbar gör bara arbetet jobbigare att ta sig utanför dörren.

Mycket känslor, och att känna en slags ovisshet i livet är hemskt. Hemsk att veta att vårt liv tillsammans kanske tar slut pga att han var otrogen. Inte tar slut pga kärleken mellan oss..

Det låter som att ni är på rätt väg, och skönt att din man finns där för dig och tar sitt ansvar. Det går att glömma och förlåta, snart fyller ni upp ert liv med nya vackra minnen. Och i slutändan kan ert förhållande bli ännu starkare av att ni går igenom detta. Du är stark ts och jag är imponerad över vad du är beredd att gå igenom för att hålla ihop familjen.

Du kanske ska fundera på om du ska byta jobb dock? En liten nystart i någon del av livet kan vara skönt. Ny arbetsplats, nya arbetsuppgifter att skingra tankarna med. Och en chef och arbetskamrater som inte har en aning om vad som hänt eller vet att du har mått dåligt.

Jag har sökt utbildningar till hösten, så kanske kommer börja plugga om jag har tur. Men i år är det extremt många som söker så vi får se.

Har även börjat titta/fundera på att flytta närmare min familj/hemstad. Vi får se.

Min man blev ju förflyttad från sitt jobb och sökte även han utbildning i samma veta som allt detta så han kör sin praktik på utbildningen till hösten och då kanske praktiken blir på annan ort.

Vill så mycket. Vill mest av allt komma ifrån den här hålan för att slippa stöta på hans älskarinna och våga själv gå ut utan att få ångestattacker i hallen.

Ja kan ni tänka er att flytta från orten och inte är bundna att stanna så gör det, jag tror det kommer att vara en stor lättnad och nystart för er!

Har ni möjlighet att flytta så gör det.
Jag tror att om du fortsätter må dåligt,älta och bryta ihop så kommer det att fortsätta vara jobbigt för dig.
Och även för din man.
Det kan rentav bli så att han tröttnar till slut.
Därför tror jag att det är viktigt att du får till en förändring så att du kommer bort från alt som får dig att må dåligt.
Och kanske ska du,eller din man,berätta för fler så att du har stöd omkring dig när du behöver.
Personligen så hade jag valt att lämna. Jag hade inte velat se min man om han gjort något sådant mot mig. Jag hade aldrig kunnat förlåta.
Men du verkar ha bestämt dig för att ge din man en ny chans.
Men om han gör om det så hoppas jag att du lämnar.. För din egen och barnens skull.

Jag var tillsammans med en kille när jag var yngre, som oxå var otrogen, men honom lämnade jag direkt. Vi hade varit tillsammans i 3 år och bodde även tillsammans. Jag tog det jag behövde från lägenheten och flyttade ut rätt så fort. Hade tur att få andrahands lägenhet, bodde i en större stad och lättare att få lägenhet snabbt.

Med min man känns det annorlunda, ja kanske för att vi varit tillsammans i 10år. Jag älskar honom. Vi har byggt upp vårt liv tillsammans. Men skulle han vara otrogen igen, ja då har han verkligen bränt chansen.

Jag har berättat för två personer, min förra chef och min nuvarande chef. Att berätta har bara gjort att mitt mående påverkas mer. Jag kan komma till jobbet på bra humör, och så börjar hon efter 30min, ja då är det kört. En dag mådde jag så dåligt att jag fick gå hem då tårarna inte sluta rinna och ansiktet helt rödsprängt.

Så nej, jag kommer inte berätta för någon. Inte nu. Kanske senare. Men inte i dags läget. Har funderat på hur jag skulle må om min man berätta för sin familj, men jag vet inte om det skulle göra saken bättre.

Ni har varit tillsammans längre och har barn tillsammans.
Då kan jag förstå att det känns annorlunda.
Mitt ex och jag var tillsammans i 2,5 år. Hade inga barn.
Han bedrog mig med en av mina bästa vänner.
Jag valde att lämna direkt.
Men det dröjde länge innan jag kunde förlåta dem.
Men idag har jag gjort det och jag är idag lyckligt gift och har barn med en underbar man.

Om din chef inte kan respektera dig så kanske du ska byta jobb så du kommer därifrån?

Jag tror ändå inte att du ska hålla allt inom dig. D¨kan det sluta med att du till slut exploderar istället.
Be din man berätta istället.
Det är ändå han som ska bära skammen,inte du.
Och då lär du också märka om han verkligen ångrar sig.

Tänk på att det är bättre att sörja nu än att hålla det inne. Du kanske mår bra i stunden att bara leva på som vanligt men det byggs upp och fullkomligt exploderar om du försöker stoppa huvudet i sanden.  Du vet nog att det som döljs i snö kommer upp vid tö

Jag har inte hunnit läsa igenom allt men om ni inte har sökt terapi så är det en nödvändighet för att gå vidare. Ta reda på hur ni kan förhindra att det upprepas och varför det egentligen skedde.Sen måste du sätta upp ett mål när du bör ha kommit ett steg vidare, för risken är stor att ingen av er orkar om förhållandet fortsätter vara så destruktivt.