Är MIN man otrogen?

Precis vad jag menade tidigare. Det är ju han som ska återvinna ditt förtroende och han som ska ta ansvar för sina handlingar. Det är han i så fall som ska visa att han är bra och rätt för dig vilket som du beskriver det inte verkar lyckas särskilt bra när ni bor ihop. Jag tycker det är hans tur nu att genom handling på allvar visa att han gör vad som helst för att ställa saker till rätta. Lyckas eller inte får tiden utvisa.

Tack, men det är inte så att min man kan åka till sin mamma bara så där, lr någon annan släkting för den delen. Han bodde på hotell, och det vi hade sparat, gick till hotellnätter och alla hans måltider utomhus.

Han försöker så gott han kan här hemma. Det gör han! Men bara för att han bytte jobb så kom min tillit tillbaka automatiskt. Bara för att han spärrat henne på socialamedier och samtal så kom min tillit tillbaka. Eller, vad har ni för förslag att han ska göra så tilliten kommer direkt?

Självskadebeteende, kanske, kanske inte. Men det är inte så att jag och min man bråkar. Han slår mig inte. Jag bryter ihop, för att jag ser mina barn. För att jag ser och blir påmind om hans svek, för att jag ser mina barn.

Tack för alla era kommentarer, vissa har hjälpt en bit på vägen, andra inte.

Jag tror inte många som svarat i denna tråd valt att ge den otrogne en andra chans, och därmed inte kan se det från mitt perspektiv.

[quote=80438354][quote-nick]Anonym (Spegeln) skrev Tack för alla era kommentarer, vissa har hjälpt en bit på vägen, andra inte.

Jag tror inte många som svarat i denna tråd valt att ge den otrogne en andra chans, och därmed inte kan se det från mitt perspektiv.[/quote]

Jag har gjort det. Hoppas du tittar på länkarna i tråden jag rekommenderade. De kommer att hjälpa dig. Du får gärna kontakta mig om du vill. Styrkekram!

Jag hör dig. Du vill fortsätta och då ska du göra det. Familjerådgivning är ett måste här. Se till att kommunicera så det inte finns oklarheter. Sedan måste ni bestämma att från och med nu går vi vidare. Alltså efter bearbetning. Sedan kan du inte dra otrohetskortet varje gång det gnisslar. Det blir ohållbart. Inte han heller. Det måste vara över någon gång. Menar inte att det ska vara glömt men förlåtet så det finns ny grund att bygga på.

Ett jäkla stort arbete men är ni beredda båda två så kommer det att fungera. Lycka till!

Jag har gjort det. Hoppas du tittar på länkarna i tråden jag rekommenderade. De kommer att hjälpa dig. Du får gärna kontakta mig om du vill. Styrkekram!

Om du berättar för fler så får du väl säga till även dem att du inte vill prata om det.
Men att du vill berätta för att de ska förstå varför du mår som du mår just nu och varför du kanske beter dig på ett sätt som de inte känner igen.
Och att om du skulle vilja prata om det så kommer du själv.
Men jag tror att du behöver prata för att få det här ur dig. Bär det inte för dig själv!
Om inte annat så kan du gå till en samtalsterapeut.

Vad är det som säger att det är du som måste flytta?
Han kan väl bo hos någon släkting eller vän ett tag?
Så länge ni befinner er under samma tak så får du ingen chans att andas eller läka,som du så väl behöver.
Det måste du inse.
Om du inte tänker på dig själv så tänk åtminstone på dina barn.
De har redan förstått att något är fel och de lär inte undra mindre om du låter detta få fortgå.

För att de råd hon får inte säger det hon vill höra... den här tråden har gått över till att bli en "säg vad jag vill höra eller dra" tråd.

Eller så har man gjort precis som du och det gått åt helvete och därför råder man dig att inte göra samma misstag så du slipper gå igenom samma träsk.

Jag tror inte det är bristen på perspektiv som är problemet, jag tror snarare att problemet är att många tycker ditt perspektiv är destruktiv.

Varför ska karlsloken bo på hotell och äta ute om ni inte kan bo under samma tak?? Han är väl inte på någon sabla semester heller!

Han kan väl flytta in hos en kompis eller släkting, eller hyra ett billigt litet rum och bo som inneboende några månader? Han kan komma hem till dig och träffa barnen där när de ska ha umgänge, eller ta med dem på aktiviteter utanför hemmet när de ska umgås och sedan ta hem dem till dig igen. Han måste faktiskt inte ha dem boende hos sig just nu, om ni sedan bestämmer er för att separera så skaffar han en egen lägenhet och kan ha barnen boende hos sig.

Det har gått flera månader och du fortsätter sörja och älta det här, ingen förbättring har skett och det är uppenbart att ni måste agera.

Antingen tar ni en paus, gubben hyr ett inneboenderum och ni får lite distans emellan er ett tag så att ni sedan kan fatta ett beslut.

Eller så bestämmer du dig för att du vill fortsätta relationen men då tar du och slutar älta och tänka på vad som hänt och blickar framåt - för det du gör nu är destruktivt!

Tredje alternativet är förstås att ni separerar NU.

Jag har själv blivit bedragen och bestämde mig för att glömma och förlåta. Det var inte lätt det ska jag inte påstå men jag var tvungen att bestämma mig för att NU slutar jag tänka på det och förtränger det ur mitt medvetande. Så länge jag ältade och vi bråkade så höll vi oss kvar i misären, det började sakta bryta ner vårt förhållande, det blev negativt att ses och prata för det var bara tjafs och bråk och jag gick runt med rödgråtna ögon och såg miserabel ut. Ska du lyckas komma över det då MÅSTE du också sluta gräva i det variga såret för annars läker det aldrig.

Exakt!