• Anonym (...)

    Nej jag vill inte ha ditt barn på köpet..

    Kräks på föräldrar som tror att man blir tillsammans med deras barn oxå. Kommentarer som "om det inte funkar" mellan dig och mitt barn så blir det inget. Så jävla drygt.. Säg direkt att ni letar efter en pappa/mamma till eran unge istället för att slösa på folks tid! Jag blir tillsammans med ngn för att jag älskar den personen inte för att jag vill vara förälder till ngn som redan har föräldrar!

  • Svar på tråden Nej jag vill inte ha ditt barn på köpet..
  • Anonym (samma)
    Blomma73 skrev 2016-05-26 10:45:16 följande:

    ... Fast det absolut vanligaste är ju ändå att ett par har någon form av sexuellt samliv med varandra? Och att det är den som avviker som får framföra att man har andra förväntningar med relationen än den gängse. För att man inte vill ha sex med sin nya partner känns för mig väldigt, väldigt udda...


    Vad du tycker är udda spelar knappast någon roll.

    När du är i en relation så består den av dig och din partner och era respektive sexualiteter. Ingen annan och inget annat. Ingen av er är mer eller mindre normal eller norm.

    Så jag håller inte med dig utan tycker att ni båda har samma ansvar att kommunicera era preferenser och önskemål.
  • Anonym (Cilla)
    smulpaj01 skrev 2016-05-26 09:38:45 följande:
    Jösses, kan man inte umgås som kärlekspar när man har barn -SKAFFA INTE BARN
    De som inte klarar av att hålla sin kärleksrelation vid liv - SKAFFA INTE BARN OCH SKILJ ER! Som förälder har man skyldighet att sätta barnen först ALLTID, alltså fortsätter man vara kärnfamilj oavsett vad som händer så att barnen får växa upp i en trygg miljö där båda de vuxna älskar dem.
  • Anonym (man)
    sextiotalist skrev 2016-05-26 10:51:10 följande:
    Jag misstänker att det är en ganska vanlig orsak till separationer under småbarnstiden, de kan inte umgås som kärlekspar när de har barn. Tar de separerade föräldrarna med sig det sättet in i sitt nya förhållande, såklart det blir problem.

    Så jag håller stenhårt på, vårda alla relationer inom familjen, till din partner, till sina barn, ha grundsynen att alla är lika mycket värda och att det inte finns någon turordning, så är jag ganska säker på att man får hållbara relationer och trygga barn.
    Fast beror det på omständigheterna eller på hur folk hanterar omständigheter och vilka förväntningar de har av ett förhållande? Jag tror att separationerna sker minst lika ofta pga att många människor idag är ganska egofixerade och förväntar sig få allt de vill ha hela tiden och kan inte tänka sig avstå från något. 

    Det är väl ganska självklart att livet förändras drastiskt när man får barn, helt plötsligt har man inte lika mycket tid till quility time tillsammans, sömnbrist och trötthet är inte helt ovanligt i början, sexlivet blir ofta lidande, vissa växer med uppgiften och anpassar sig, andra gör inte det och bittrar ihop över hur jobbigt och komplicerat allt blev.

    Jag tycker det är ganska naivt att tro att man kan vårda förhållande på samma sätt med barn som man gjorde utan barn, visst är det viktigt att vårda förhållandet, det håller jag med om, men man måste också vara beredd att anpassa sig till nya omständigheter.
  • sextiotalist
    Anonym (Cilla) skrev 2016-05-26 12:16:00 följande:
    De som inte klarar av att hålla sin kärleksrelation vid liv - SKAFFA INTE BARN OCH SKILJ ER! Som förälder har man skyldighet att sätta barnen först ALLTID, alltså fortsätter man vara kärnfamilj oavsett vad som händer så att barnen får växa upp i en trygg miljö där båda de vuxna älskar dem.
    Nix, jag håller inte med dig. Man gör barnen en otjänst om de alltid ska komma först.
    Tack för att vi inte resonerade så, nu har vi en sympatisk vuxen ung man hemma, som är väl medveten om att världen inte kretsar kring honom. Han har tidigt vant sig vid att det finns fler att ta hänsyn till och nej, han har inte alltid kommit först, eftersom vi i den här familjen har alla först, vi har ingen turordning.

    Sedan är det inte alltid barnen som mår bra om en dålig parrelation fortgår. Det kan säkert flera vittna om
  • sextiotalist
    Anonym (man) skrev 2016-05-26 12:21:53 följande:
    Fast beror det på omständigheterna eller på hur folk hanterar omständigheter och vilka förväntningar de har av ett förhållande? Jag tror att separationerna sker minst lika ofta pga att många människor idag är ganska egofixerade och förväntar sig få allt de vill ha hela tiden och kan inte tänka sig avstå från något. 

    Det är väl ganska självklart att livet förändras drastiskt när man får barn, helt plötsligt har man inte lika mycket tid till quility time tillsammans, sömnbrist och trötthet är inte helt ovanligt i början, sexlivet blir ofta lidande, vissa växer med uppgiften och anpassar sig, andra gör inte det och bittrar ihop över hur jobbigt och komplicerat allt blev.

    Jag tycker det är ganska naivt att tro att man kan vårda förhållande på samma sätt med barn som man gjorde utan barn, visst är det viktigt att vårda förhållandet, det håller jag med om, men man måste också vara beredd att anpassa sig till nya omständigheter.
    Skrev jag på samma sätt?
    Jag skrev att man skulle vårda alla sina relationer, till barn OCH till sin partner, jag skrev inte att det var på samma sätt som när man var nyförälskad och en sak är säkert, ingen av mina tidigare relationer har varit lik någon annan, jag misstänker att det gäller de flesta. Beroende på hur gammal man är, vilken fas man är i livet förändras relationerna men de behöver fortfarande vårdas.

  • sextiotalist
    Anonym (man) skrev 2016-05-26 12:21:53 följande:
    Fast beror det på omständigheterna eller på hur folk hanterar omständigheter och vilka förväntningar de har av ett förhållande? Jag tror att separationerna sker minst lika ofta pga att många människor idag är ganska egofixerade och förväntar sig få allt de vill ha hela tiden och kan inte tänka sig avstå från något. 

    Det är väl ganska självklart att livet förändras drastiskt när man får barn, helt plötsligt har man inte lika mycket tid till quility time tillsammans, sömnbrist och trötthet är inte helt ovanligt i början, sexlivet blir ofta lidande, vissa växer med uppgiften och anpassar sig, andra gör inte det och bittrar ihop över hur jobbigt och komplicerat allt blev.

    Jag tycker det är ganska naivt att tro att man kan vårda förhållande på samma sätt med barn som man gjorde utan barn, visst är det viktigt att vårda förhållandet, det håller jag med om, men man måste också vara beredd att anpassa sig till nya omständigheter.
    Ska väl tillägga att även för 20 år sedan, 30 år sedan, 40 år sedan, så var småbarnsåren kritiska i en relation och dessutom har antalet skilsmässor inte ökat speciellt mycket under de senaste 30 år sedan.
    Dvs jag tror att folk inte är så mycket mer egofixerade då som nu, även om vi gärna vill inbilla oss det. Däremot så ser man saker på ett annat sätt när man blir vuxen, som man inte gjorde när man var barn och tonåring.
    Som uppvuxen under 60-talet och 70-talet så är jag ganska säker på att föräldrarna hade mer egentid, umgicks mindre med sina barn, var lika bra/dåliga som idag att vårda sina relationer.
    Vad som har ändrat sig, är att många fler kvinnor kan försörja sig själva, så de behöver inte två inkomster (som det var för 40-50 år sedan)
  • Blomma73
    Anonym (samma) skrev 2016-05-26 11:43:56 följande:

    Vad du tycker är udda spelar knappast någon roll.

    När du är i en relation så består den av dig och din partner och era respektive sexualiteter. Ingen annan och inget annat. Ingen av er är mer eller mindre normal eller norm.

    Så jag håller inte med dig utan tycker att ni båda har samma ansvar att kommunicera era preferenser och önskemål.


    Visst har båda ett ansvar att kommunicera vad man önskar av relationen. Men jag tycker fortfarande att den som kraftigt avviker har ett större ansvar att kommunicera detta tidigt eftersom en parrelation faktiskt brukar innebära sex i någon form. I bi-mannens fall så är ju inte kvinnorna tydliga utan gömmer sig bakom barnen.

    Jag valde medvetet att inte använda ordet normal, utan vad som är det vanligaste. Dvs jag tycker inte det är fel att inte vilja ha sex, men det är inte så vanligt att man inte vill det i en ny relation, dvs det är ett ganska udda önskemål.

    Jag själv avviker exempelvis från den gängse maten då jag inte äter mjölkprotein. De flesta personer i Sverige äter dock mjölkprodukter, oavsett smakpreferenser och mattradition. Är tydlig med att nämna min matallergi i de flesta nya sociala sammanhang, faktiskt, före jag blivit inbjuden någonstans. Då undviker jag missförstånd vid senare tillfälle när någon kanske vill bjuda på spontanfika mm, och de slipper då bli generade när det inte funkar.

    Dvs jag förväntar mig inte alls att folk som vill bjuda mig på mat ska fråga om jag äter mjölk, de förutsätter att jag gör det tills jag sagt något. Detta eftersom det är det vanligaste att folk äter smör, grädde, yogurt mm, det är lite udda att inte göra det. (jag äter ju inte laktosfria produkter heller).

    Konstig jämförelse kanske... Men ändå.
  • Anonym (Cilla)
    sextiotalist skrev 2016-05-26 12:23:03 följande:
    Nix, jag håller inte med dig. Man gör barnen en otjänst om de alltid ska komma först.
    Tack för att vi inte resonerade så, nu har vi en sympatisk vuxen ung man hemma, som är väl medveten om att världen inte kretsar kring honom. Han har tidigt vant sig vid att det finns fler att ta hänsyn till och nej, han har inte alltid kommit först, eftersom vi i den här familjen har alla först, vi har ingen turordning.

    Sedan är det inte alltid barnen som mår bra om en dålig parrelation fortgår. Det kan säkert flera vittna om
    Alltså, jag är spyfärdig på de som kritiserar bonusmammor bara för att de är bonusmammor. Personen jag citerade sitter i varenda styvfamiljstråd och öser galla över varenda bonusmamma som uttalar sig.

    Om det är så j....a synd om barn som har bonusföräldrar så får väl föräldrarna offra sig lite och stanna kvar i kärnfamiljen så att barnen slipper utsättas för de hemska, hemska bonusföräldrarna.
  • sextiotalist
    Anonym (Cilla) skrev 2016-05-26 12:43:54 följande:
    Alltså, jag är spyfärdig på de som kritiserar bonusmammor bara för att de är bonusmammor. Personen jag citerade sitter i varenda styvfamiljstråd och öser galla över varenda bonusmamma som uttalar sig.

    Om det är så j....a synd om barn som har bonusföräldrar så får väl föräldrarna offra sig lite och stanna kvar i kärnfamiljen så att barnen slipper utsättas för de hemska, hemska bonusföräldrarna.
    Ja då håller jag med dig.
    Om man vill leva med en person som älskar ens barn lika mycket som man själv, då får man stanna kvar i förhållandet.
    Den dagen man separerar så kan man aldrig förvänta sig att träffa en person som hyser samma känslor till ens barn som ens föräldrar.
    Man får helt enkelt välja, leva med den andra föräldern, leva ensam eller acceptera att den nya partnern inte kommer få samma band som föräldrarna själva har till barnet. Undantag finns självklart, speciellt om de är med redan när barnen är väldigt små och får en nära anknytning, precis om adoptivföräldrar älskar sina barn även om de inte är biologiska.
    Jag blir faktiskt väldigt skeptisk när en ny partner träffar lite äldre barn och hävdar att de älskar barnen som de vore ens egna, speciellt efter en kort tid tillsammans, Att man gillar barnen, att man klickar med dom är jag säker på, det skulle jag aldrig ta ifrån dom.
    Men det kan beror på att för mig är älska ett väldigt djupt ord och det är endast sambon och vår son som jag kan säga att jag verkligen älskar (men självklart på olika sätt)
  • Anonym (samma)
    Blomma73 skrev 2016-05-26 12:42:22 följande:

    Visst har båda ett ansvar att kommunicera vad man önskar av relationen. Men jag tycker fortfarande att den som kraftigt avviker har ett större ansvar att kommunicera detta tidigt eftersom en parrelation faktiskt brukar innebära sex i någon form. I bi-mannens fall så är ju inte kvinnorna tydliga utan gömmer sig bakom barnen.

    Jag valde medvetet att inte använda ordet normal, utan vad som är det vanligaste. Dvs jag tycker inte det är fel att inte vilja ha sex, men det är inte så vanligt att man inte vill det i en ny relation, dvs det är ett ganska udda önskemål.

    Jag själv avviker exempelvis från den gängse maten då jag inte äter mjölkprotein. De flesta personer i Sverige äter dock mjölkprodukter, oavsett smakpreferenser och mattradition. Är tydlig med att nämna min matallergi i de flesta nya sociala sammanhang, faktiskt, före jag blivit inbjuden någonstans. Då undviker jag missförstånd vid senare tillfälle när någon kanske vill bjuda på spontanfika mm, och de slipper då bli generade när det inte funkar.

    Dvs jag förväntar mig inte alls att folk som vill bjuda mig på mat ska fråga om jag äter mjölk, de förutsätter att jag gör det tills jag sagt något. Detta eftersom det är det vanligaste att folk äter smör, grädde, yogurt mm, det är lite udda att inte göra det. (jag äter ju inte laktosfria produkter heller).

    Konstig jämförelse kanske... Men ändå.


    Håller inte med dig. Det är den perfekta grogrunden för relationsproblem att utgå ifrån sig själv sådär i en relation. Och det blir ju inte direkt bättre sedan när man beskyller den andra för att ha orsakat problemen med sin 'avvikande' sexualitet. Jeez.
Svar på tråden Nej jag vill inte ha ditt barn på köpet..