Kräks på föräldrar som tror att man blir tillsammans med deras barn oxå. Kommentarer som "om det inte funkar" mellan dig och mitt barn så blir det inget. Så jävla drygt.. Säg direkt att ni letar efter en pappa/mamma till eran unge istället för att slösa på folks tid! Jag blir tillsammans med ngn för att jag älskar den personen inte för att jag vill vara förälder till ngn som redan har föräldrar!
Bonusbarnet går ju alltid före och ska ha det bäst i familjen.Det är bara stå ut och försöka bli lycklig.
Och med "hantera det" så syftar du på vad? Hantera är ett ganska vagt uttryck, saker kan hanteras rätt eller fel, du får gärna specificera vad du anser är "hantera"?
Hela känsloregistret är inte acceptabelt i ett samhälle, bör inte barn även lära sig vad som är acceptabelt och vad som inte är acceptabelt i hur de samverkar med andra människor? Är det ok att skälla på andra när man är på dåligt humör? Är det ok att avreagera sig på andra för att man mår dåligt?
När du säger "hantera" menar du då att lära barnen acceptera vilket skitbeteende som helst?, Ska de till exempel acceptera att ett annat barn flippar när det inte får som den vill? Hur ska de bemöta sånt beteende? Passivitet? Ska de bete sig likadant? Möra ilska med ilska? Är det bra?
Det här med att sätta barnen först kan ju vara på olika nivåer vad man menar. Självklart ska föräldrar ta ansvar för sina barn i det praktiska som dagishämtning, göra middag mm. Men även ge mental stöttning som i att berätta och förklara saker om världen samt ge verktyg för hur barnet kan hantera sina känslor. Dvs ta ansvar för sitt föräldraskap.
Men håller inte med om att föräldrar alltid ska sätta barnen först och att andra alltid ska ha förståelse för detta. Tror det är viktigt för barn att lära sig att vuxnas fokus ser olika ut beroende på sammanhang.
När man träffar föräldrar och barn för att umgås är det exempelvis stor skillnad på hur umgänget blir.
Vissa föräldrar bekräftar barnet hela tiden och avbryter därmed samtalet med de vuxna, faktiskt i nästan varenda mening. Sådana föräldrar är inte särskilt kul att träffa. Dels blir det allmänt rörigt och osammanhängande och inget samtal blir egentligen av. Dels så upplever iallafall jag att det inte verkar särskilt viktigt för den personen att träffa mig. Allt fokus är ju på barnet, så efter ett tag slutar man att försöka berätta något överhuvudtaget. (blir lite samma fenomen som med personer som alltid prioriterar mobilsamtal och inte kan korta av dessa vid en kort lunchträff exempelvis).
Andra föräldrar bekräftar barnets närhetssökande genom att exempelvis lyfta upp barnet i knät utan att avbryta vuxensamtalet. Och kan även säga till barnet EN gång att nu är vi här en stund, och då vill vi vuxna prata med varandra. Du kan leka med det eller det (de har med leksaker). Fortsätter barnet att söka muntlig bekräftelse enbart för bekräftelsens skull, så fortsätter de vuxensamtalet.
Eller så säger de till barnet att vissa saker får vänta tills barnet kommer hem, och att de då kan prata om en viss sak. Sedan åker föräldrarna hem efter 1 1/2- 2 timmar så det inte blir för långdraget för barnen om de är lite rastlösa.
Att umgås med föräldrar som i första exemplet blir rätt meningslöst. Man blir inte så sugen på att träffas igen. I andra exemplet får man en trevlig stund där vuxenrelationerna utvecklas. Och faktiskt så upplever jag att det är enklare som värd att bekräfta barnen i andra exemplet också. Man kan ta lite tid då man visar barnet något, eller pratar en stund om något som rör bara barnet.
Det här med att sätta barnen först kan ju vara på olika nivåer vad man menar. Självklart ska föräldrar ta ansvar för sina barn i det praktiska som dagishämtning, göra middag mm. Men även ge mental stöttning som i att berätta och förklara saker om världen samt ge verktyg för hur barnet kan hantera sina känslor. Dvs ta ansvar för sitt föräldraskap.
Men håller inte med om att föräldrar alltid ska sätta barnen först och att andra alltid ska ha förståelse för detta. Tror det är viktigt för barn att lära sig att vuxnas fokus ser olika ut beroende på sammanhang.
När man träffar föräldrar och barn för att umgås är det exempelvis stor skillnad på hur umgänget blir.
Vissa föräldrar bekräftar barnet hela tiden och avbryter därmed samtalet med de vuxna, faktiskt i nästan varenda mening. Sådana föräldrar är inte särskilt kul att träffa. Dels blir det allmänt rörigt och osammanhängande och inget samtal blir egentligen av. Dels så upplever iallafall jag att det inte verkar särskilt viktigt för den personen att träffa mig. Allt fokus är ju på barnet, så efter ett tag slutar man att försöka berätta något överhuvudtaget. (blir lite samma fenomen som med personer som alltid prioriterar mobilsamtal och inte kan korta av dessa vid en kort lunchträff exempelvis).
Andra föräldrar bekräftar barnets närhetssökande genom att exempelvis lyfta upp barnet i knät utan att avbryta vuxensamtalet. Och kan även säga till barnet EN gång att nu är vi här en stund, och då vill vi vuxna prata med varandra. Du kan leka med det eller det (de har med leksaker). Fortsätter barnet att söka muntlig bekräftelse enbart för bekräftelsens skull, så fortsätter de vuxensamtalet.
Eller så säger de till barnet att vissa saker får vänta tills barnet kommer hem, och att de då kan prata om en viss sak. Sedan åker föräldrarna hem efter 1 1/2- 2 timmar så det inte blir för långdraget för barnen om de är lite rastlösa.
Att umgås med föräldrar som i första exemplet blir rätt meningslöst. Man blir inte så sugen på att träffas igen. I andra exemplet får man en trevlig stund där vuxenrelationerna utvecklas. Och faktiskt så upplever jag att det är enklare som värd att bekräfta barnen i andra exemplet också. Man kan ta lite tid då man visar barnet något, eller pratar en stund om något som rör bara barnet.
Exakt, som förälder har man som du skriver ett ansvar att tillgodo se barnens behov och stötta dom genom livet.
Men det innebär inte att man ska lägga sitt eget liv, och än mindre förutsätta att andra (läs ny partner) ska lägga sitt eget liv åt sidan.
Trygga barn är barn som vet att föräldrarna finns där när de behövs men samtidigt sakta men säkert får lära sig att stå på egna ben.
Att visa sitt barn att vuxna relationer är viktiga ger dom förutsättningar att kunna ha bra relationer som vuxna också.
Att jämföra ett sunt föräldraskap där alla är lika viktiga med dysfunktionella förhållande kan man inte.
Att visa känslor innebär inte att man behöver vara en dramaqueen, utan det är mer för att visa att alla känslor är tillåtna och även hur man som vuxen hanterar känslorna.
Men håller inte med om att föräldrar alltid ska sätta barnen först och att andra alltid ska ha förståelse för detta. Tror det är viktigt för barn att lära sig att vuxnas fokus ser olika ut beroende på sammanhang.
Fast alltså..
I ett gott och bra och utvecklande förhållande kan man både sätta barnen först OCH även sätta kärleken i fokus.
Väldigt många klarar av det utan problem.
Är det verkligen raketforskning?
Det borde väl vara prio av båda parterna?
Det här med att sätta barnen först kan ju vara på olika nivåer vad man menar. Självklart ska föräldrar ta ansvar för sina barn i det praktiska som dagishämtning, göra middag mm. Men även ge mental stöttning som i att berätta och förklara saker om världen samt ge verktyg för hur barnet kan hantera sina känslor. Dvs ta ansvar för sitt föräldraskap.
Men håller inte med om att föräldrar alltid ska sätta barnen först och att andra alltid ska ha förståelse för detta. Tror det är viktigt för barn att lära sig att vuxnas fokus ser olika ut beroende på sammanhang.
När man träffar föräldrar och barn för att umgås är det exempelvis stor skillnad på hur umgänget blir.
Vissa föräldrar bekräftar barnet hela tiden och avbryter därmed samtalet med de vuxna, faktiskt i nästan varenda mening. Sådana föräldrar är inte särskilt kul att träffa. Dels blir det allmänt rörigt och osammanhängande och inget samtal blir egentligen av. Dels så upplever iallafall jag att det inte verkar särskilt viktigt för den personen att träffa mig. Allt fokus är ju på barnet, så efter ett tag slutar man att försöka berätta något överhuvudtaget. (blir lite samma fenomen som med personer som alltid prioriterar mobilsamtal och inte kan korta av dessa vid en kort lunchträff exempelvis).
Andra föräldrar bekräftar barnets närhetssökande genom att exempelvis lyfta upp barnet i knät utan att avbryta vuxensamtalet. Och kan även säga till barnet EN gång att nu är vi här en stund, och då vill vi vuxna prata med varandra. Du kan leka med det eller det (de har med leksaker). Fortsätter barnet att söka muntlig bekräftelse enbart för bekräftelsens skull, så fortsätter de vuxensamtalet.
Eller så säger de till barnet att vissa saker får vänta tills barnet kommer hem, och att de då kan prata om en viss sak. Sedan åker föräldrarna hem efter 1 1/2- 2 timmar så det inte blir för långdraget för barnen om de är lite rastlösa.
Att umgås med föräldrar som i första exemplet blir rätt meningslöst. Man blir inte så sugen på att träffas igen. I andra exemplet får man en trevlig stund där vuxenrelationerna utvecklas. Och faktiskt så upplever jag att det är enklare som värd att bekräfta barnen i andra exemplet också. Man kan ta lite tid då man visar barnet något, eller pratar en stund om något som rör bara barnet.
Och många verkar inte klara av att balansera detta. Finns massvis med trådar här på fl där det framför allt blir krockar mellan en förälder och ny partner utan barn. Finns alltid en hel del personer som tycker att barnen alltid ska komma först, i alla sammanhang. Likaså upplever jag att det alltid höjs många kritiska röster mot par som vill ha egentid. För nu är det ju umgänge med barnen som är prio ett. Som att det vore samma sak att umgås vuxna och barn, som att umgås som kärlekspartners.