Nej jag vill inte ha ditt barn på köpet..

Det här med att sätta barnen först kan ju vara på olika nivåer vad man menar. Självklart ska föräldrar ta ansvar för sina barn i det praktiska som dagishämtning, göra middag mm. Men även ge mental stöttning som i att berätta och förklara saker om världen samt ge verktyg för hur barnet kan hantera sina känslor. Dvs ta ansvar för sitt föräldraskap.

Men håller inte med om att föräldrar alltid ska sätta barnen först och att andra alltid ska ha förståelse för detta. Tror det är viktigt för barn att lära sig att vuxnas fokus ser olika ut beroende på sammanhang.

När man träffar föräldrar och barn för att umgås är det exempelvis stor skillnad på hur umgänget blir.

Vissa föräldrar bekräftar barnet hela tiden och avbryter därmed samtalet med de vuxna, faktiskt i nästan varenda mening. Sådana föräldrar är inte särskilt kul att träffa. Dels blir det allmänt rörigt och osammanhängande och inget samtal blir egentligen av. Dels så upplever iallafall jag att det inte verkar särskilt viktigt för den personen att träffa mig. Allt fokus är ju på barnet, så efter ett tag slutar man att försöka berätta något överhuvudtaget. (blir lite samma fenomen som med personer som alltid prioriterar mobilsamtal och inte kan korta av dessa vid en kort lunchträff exempelvis).

Andra föräldrar bekräftar barnets närhetssökande genom att exempelvis lyfta upp barnet i knät utan att avbryta vuxensamtalet. Och kan även säga till barnet EN gång att nu är vi här en stund, och då vill vi vuxna prata med varandra. Du kan leka med det eller det (de har med leksaker). Fortsätter barnet att söka muntlig bekräftelse enbart för bekräftelsens skull, så fortsätter de vuxensamtalet.

Eller så säger de till barnet att vissa saker får vänta tills barnet kommer hem, och att de då kan prata om en viss sak. Sedan åker föräldrarna hem efter 1 1/2- 2 timmar så det inte blir för långdraget för barnen om de är lite rastlösa.

Att umgås med föräldrar som i första exemplet blir rätt meningslöst. Man blir inte så sugen på att träffas igen. I andra exemplet får man en trevlig stund där vuxenrelationerna utvecklas. Och faktiskt så upplever jag att det är enklare som värd att bekräfta barnen i andra exemplet också. Man kan ta lite tid då man visar barnet något, eller pratar en stund om något som rör bara barnet.

Jag håller med dig här, även om det kan verka lite krasst. Om nu alla de föräldrar som har separerat och lämnar sina barn i sticket, ständigt och jämnt tjatar om att alla andra måste tänka på deras barns bästa i första hand, så skulle de ha tänkt på det innan de separerade. Det finns en poäng i det, även om den är tabu. För alla ska ju ha rätt att skilja sig om det inte känns bra i relationen.. jaja, men barnen då? 

Extremt dåligt samvete, skulle jag känna om jag var förälder till ett barn som hade skilda förändrar. Och det är väl det de känner, tänker jag. 

"Barnet mår bättre om vi lever isär än om vi bråkar hela tiden och är ett par".... kanske ska man tänka till en extra gång innan man bestämmer sig för att bli föräldrar? Det blir som pest eller kolera för barnet. Bara för att ni kanske mår bättre om ni bor isär, betyder inte att barnet mår toppenbra när alla andra kompisars föräldrar är ett par..  Har man inte en skyldiget, utifrån barnets bästa, att tänka till några extra gånger innan man skaffar barn då?

Vid de laget kan ju barnen vara så pass stora att ingen i sammanhanget ens hoppas/tror/förväntar sig att pappans/mammans nya ska gå in i en omvårdnad och kärleksfull föräldraroll.

Men det är ju inte heller de jag tänker på i första hand. Snarare de som separerar samma sekund som barnen börjar förskolan. Jag menar inte att moralisera och skuldbelägga, men eftertänksamhet är ju inte alltid fel det heller.

Det har du förvisso rätt i. Man vet aldrig vad som kan hända och det vore ju väldigt trist om alla gick runt och trodde det värsta hela tiden.

Det jag tänker är att man ska, i den situationen att man är separerad eller egentligen i vilken situation som helst, passa sig för att ställa högre krav på andra än sig själv. Exempelvis i frågan om att man inte kunde få relationen att funka med sin dåvarande och de gemensamma barnen, bör man kanske ha förståelse för att det kan vara svårt även i kommande relationer - kanske till och med svårare.

Men jag vet inte, jag har inga egna barn och inte alla svar, jag tycker bara fokus kan riktas fel ibland i fråga om föräldrar/bonusföräldrar/barn. Bonusföräldrarna får högre krav ställda på sig än de biologiska föräldrarna, något som jag starkt motsätter mig.

Jag var nog mest ute efter att de som spyr mängder med galla på bonusföräldrar borde vara lite mer ödmjuka samt flytta ansvaret till bioföräldrarna.

Det är knappast bonusförälderns ansvar att barnets föräldrar skilt sig och att föräldern valt att flytta ihop med en ny person.