Nej jag vill inte ha ditt barn på köpet..

Jag håller med dig här, även om det kan verka lite krasst. Om nu alla de föräldrar som har separerat och lämnar sina barn i sticket, ständigt och jämnt tjatar om att alla andra måste tänka på deras barns bästa i första hand, så skulle de ha tänkt på det innan de separerade. Det finns en poäng i det, även om den är tabu. För alla ska ju ha rätt att skilja sig om det inte känns bra i relationen.. jaja, men barnen då? 

Extremt dåligt samvete, skulle jag känna om jag var förälder till ett barn som hade skilda förändrar. Och det är väl det de känner, tänker jag. 

"Barnet mår bättre om vi lever isär än om vi bråkar hela tiden och är ett par".... kanske ska man tänka till en extra gång innan man bestämmer sig för att bli föräldrar? Det blir som pest eller kolera för barnet. Bara för att ni kanske mår bättre om ni bor isär, betyder inte att barnet mår toppenbra när alla andra kompisars föräldrar är ett par..  Har man inte en skyldiget, utifrån barnets bästa, att tänka till några extra gånger innan man skaffar barn då?

Å andra sidan är det svårt som 25-åring att se att när vi är 40+ så kommer vi inte vilja leva med varandra längre, så det är bäst vi skiter i att skaffa barn...

Vid de laget kan ju barnen vara så pass stora att ingen i sammanhanget ens hoppas/tror/förväntar sig att pappans/mammans nya ska gå in i en omvårdnad och kärleksfull föräldraroll.

Men det är ju inte heller de jag tänker på i första hand. Snarare de som separerar samma sekund som barnen börjar förskolan. Jag menar inte att moralisera och skuldbelägga, men eftertänksamhet är ju inte alltid fel det heller.

Min yngsta var 10. Min mans var då 4. Så visst kunde man väl förvänta sig att det skulle bli någon form av föräldraroll.

Kanske mer naturligt om båda har (lite yngre) barn, än om den ena är barnlös.

Det jag menar är att man kan ju inte leva hela livet efter devisen att alla mina beslut måste fattas utifrån perspektivet att allt går åt helvete :) 

Man kan längta efter barn tillsammans i många år, sen kommer barnet och i förskoleåldern upptäcker man att som familj och föräldrar funkar man inte tillsammans. Många förändras när barnen kommer. Man kan ha hur goda intentioner som helst innan att inte tappa bort varandra, att vårda kärleken etc etc. Men sen faller det bort ändå och så står man där olycklig... Det kan man ju omöjligt veta innan.

Det är som det mantra som ofta kommer upp i trådar här - "du visste innan vad du gav dig in på". Nej, det vet man väldigt sällan :)

Det har du förvisso rätt i. Man vet aldrig vad som kan hända och det vore ju väldigt trist om alla gick runt och trodde det värsta hela tiden.

Det jag tänker är att man ska, i den situationen att man är separerad eller egentligen i vilken situation som helst, passa sig för att ställa högre krav på andra än sig själv. Exempelvis i frågan om att man inte kunde få relationen att funka med sin dåvarande och de gemensamma barnen, bör man kanske ha förståelse för att det kan vara svårt även i kommande relationer - kanske till och med svårare.

Men jag vet inte, jag har inga egna barn och inte alla svar, jag tycker bara fokus kan riktas fel ibland i fråga om föräldrar/bonusföräldrar/barn. Bonusföräldrarna får högre krav ställda på sig än de biologiska föräldrarna, något som jag starkt motsätter mig.

Skrev jag att jag syftade på just ditt förhållande?
Du vet väl att det finns fler par i Sverige än du och din man 

Håller helt med dig. Man kan aldrig förvänta sig av en ny partner att han eller hon ska älska ens barn på samma sätt som man själv gör. Eller ta samma ansvar som man själv (om inte partnern själv går med på det förstås). Det är ett orimligt krav, och väljer man att gå in i en ny relation så kan man inte förvänta sig att den nya familjen ska fungera som den gamla kärnfamiljen. Det är två vitt skilda saker med skilda spelregler.