Nej jag vill inte ha ditt barn på köpet..
Som man och lite till åren, så är det mästan omöjligt att inte få barn på köpet. Annars får man vara ensam.
Som man och lite till åren, så är det mästan omöjligt att inte få barn på köpet. Annars får man vara ensam.
...eller så kan vuxna människor fatta beslut som vuxna människor och hålla sig borta från potentiella partners med barn så slipper de problemet....eller så är problemet att dessa människor bara är vuxna på pappret...
Hade jag barn och var ensam,stående så är det självklart att ev partner måste funka ihop med mina barn och det har inte ett skit med föräldraskap att göra.
Håller med dig om att det definitivt är obalanserat och otacksamt när den ena har barn och den andra inte har barn. Sedan håller jag inte med dig om att barn alltid ska komma i första hand. Sedan tycker jag det väsentliga i det du säger ändå är att det är förälderns ansvar att se till barnet. Det är inte förälderns partners ansvar. Vad innebär vuxenansvar? och är det inte individuellt hur man väljer att lägga upp sitt liv? Vuxenansvar kan te sig olika för olika människor. I min värld innebär det att jag självklart lagar mat, om barnet ska äta, till oss alla tre. Och om jag ser att barnet håller på att skada sig eller beter sig ohyfsat så säger jag till. Resten ligger på barnets föräldrar, enligt min mening. Är vuxenansvar samma för dig? Antagligen inte..
Hur motiverar du att en vuxen som inte är förälder ska städa barnets rum och vika den oändliga mängden kläder? Om inte ens föräldern själv gör det? Om föräldern är extremt dålig på att städa och vika tvättt själv så det alltid blir dennes partner som får städa allt och vika allas tvätt? Är partners hemskt elak för att hen inte även städar barnets rum och viker barnets kläder? Särskilt när barnet tillhör den förälder som inte städar? Vem är egoisten av de två, tycker du? Jag blev inte sambo med en snubbe med barn för att spendera all min tid till att städa och tvätta och fixa för honom och hans barn. Särskilt inte om han inte gör det själv. Oförsvarbart tycker jag.
Hur motiverar du att en vuxen som inte är förälder ska städa barnets rum och vika den oändliga mängden kläder? Om inte ens föräldern själv gör det? Om föräldern är extremt dålig på att städa och vika tvättt själv så det alltid blir dennes partner som får städa allt och vika allas tvätt? Är partners hemskt elak för att hen inte även städar barnets rum och viker barnets kläder? Särskilt när barnet tillhör den förälder som inte städar? Vem är egoisten av de två, tycker du? Jag blev inte sambo med en snubbe med barn för att spendera all min tid till att städa och tvätta och fixa för honom och hans barn. Särskilt inte om han inte gör det själv. Oförsvarbart tycker jag.
"Barnen kommer alltid först" är en fras som ständigt kastas runt här inne. Kan nån förklara för mig vad det innebär? Exempel på situationer då barnen alltid måste gå först för att som jag förstår det enligt många här, inte bli skadade för livet och få en jättedålig relation till sin förälder?
Om vi säger att det är så så är det just av den anledningen som jag städar. Städar inte jag blir jag irriterad på att det är stökigt. Så det kan jag leva med MEN för den sakens skull så kommer jag inte vika barnets (eller mannens) tvätt och inte städa i barnets rum. Det anser jag är hans uppgift isåfall och särskilt tydligt markerar jag det genom att informera om att jag är den som håller rent i våra gemensamma ytor. Vill han sen inte städa sitt barns rum eller vika sitt barns tvätt så bryr Jag mig inte det minsta om det. Det som direkt rör mig fixar jag men resten struntar jag i
"Barnet går alltid först"-uttrycket slår lite fel om det är så man menar. Ingen normal människa skulle få för sig att inte hämta på dagis. Man hämtar på dagis, och när man är hemma så ser man efter sin partner som är ledsen. DÅ tycker jag att partnern kan gå först: om barnet då ska komma och avkräva uppmärksamhet bara för att så kan föräldern lugnt säga till barnet att barnet får göra något annat ett tag för att dennes förälder behöver trösta sin partner.. eller vad det nu kan vara som hänt. Inte betyda "barnet går alltid först" att föräldern även i den situationen ska skita i sin ledsna partner och gå och leka med sitt barn bara för att barnet vill det och inte klarar av att någon annan har uppmärksamheten en sekund?
"Barnet går alltid först"-uttrycket slår lite fel om det är så man menar. Ingen normal människa skulle få för sig att inte hämta på dagis. Man hämtar på dagis, och när man är hemma så ser man efter sin partner som är ledsen. DÅ tycker jag att partnern kan gå först: om barnet då ska komma och avkräva uppmärksamhet bara för att så kan föräldern lugnt säga till barnet att barnet får göra något annat ett tag för att dennes förälder behöver trösta sin partner.. eller vad det nu kan vara som hänt. Inte betyda "barnet går alltid först" att föräldern även i den situationen ska skita i sin ledsna partner och gå och leka med sitt barn bara för att barnet vill det och inte klarar av att någon annan har uppmärksamheten en sekund?
Å herregud, så nu tycker jag inte om mitt styvbarn för att jag inte städar hens rum? Barnets pappa då, tycker han inte om sitt barn för att han inte städar barnets rum eller viker barnets tvätt? Eller gäller det du säger enbart styvföräldrar och inte biologiska föräldrar? Vissa tycker om sin partner eller sina barn eller sitt djur och gör saker för dem, och vissa är lata och gör det inte men tycker om dem ändå, och vissa (som jag) vill inte ha en sjuk snedfördelning av hushållssysslor och jag vet då med mig att jag skulle vara, om möjligt, ännu bittrare om jag tvingades städa barnets rum och vika all dennes tvätt medan barnets pappa sitter på arslet och inte gör ett dyft. Men han, till skillnad mot mig, tycker om barnet, eller hur var det?
Men om det gemensamma hemmet endast sköts av den ena föräldern? Som jag sa så vek jag, i början av vår relation, gladeligen allas tvätt utan att mena att jag inte ska vika barnets tvätt för att barnet inte är mitt MEN när jag märkte att min man aldrig gjorde detsamma så slutade jag. Han tycker det är knäppt, varför viker jag inte allas tvätt, undrar han. Jag sa till honom att när du börjar ta lika mycket ansvar som jag och självmant tvättar, städar, viker tvätt osv så kommer jag GLADELIGEN även börja vika er tvätt igen. Men nu har det gått, ja, åtminstone ett år, och han har inte tagit handen ur och ansträngt sig på den punkten så då upplever jag att jag kan förvalta min tid på ett bättre sätt än att lägga massa kvällar på att stå och vika tvätt åt TVÅ barn. Men gud vad hemsk jag är som kvinna och styvmorsa att jag inte förstår min plats i hemmet, eller vart vill du komma?
Jag skulle nog vilja påstå att en förälder som aldrig kan visa sig lite svag och mänsklig inför sina barn - och även lära barnen att även vuxna människor kan vara ledsna, behöva tröst - och att barnen då får stå tillbaka lite och visa hänsyn - är en ganska dålig förälder.
Barn behöver lära sig visa hänsyn. De behöver veta att det är ok att vara ledsen, även om man normalt är den starka.
Måste styvföräldrar sätta styvbarnet först i sitt liv?
Va? Vad pratar du om? Så jag får inte uttrycka känslor förrän barnet har lagt sig? Barnet får inte ta del av både glädje, smärta och sorg utan ska bara förskonas från allt detta? herregud i himmelen vilka skadade barn som bara tror att neutralitet är den enda känslan man kan ha.. Jag visar känslor inför detta barn, liksom barnet visar känslor inför mig och sin pappa. Vi har känslor i detta hem. Förstår inte alls vad du menar.
Man visar barnen hela känslorregistret och lär dem hantera det. Barn mår inte bra av att läras att de alltid kommer först. Levande bevis på detta är ju alla vidriga vuxna som i tid och otid tror att de är de enda på jorden som är viktiga. Jag har jobbat mina år inom service när jag var yngre och ta mig tusan vilka vuxna det finns. Som en gång varit barn och som fått lära sig att de alltid är nummer ett.. usch nej såna barn kommer jag aldrig sätta till världen,som har ett sånt beteende mot andra. Känslor är inte farliga,utan en del av livet. Självcentrering å andra sidan.. nej,du och de dina kommer aldrig övertyga mig om att barn ska sättas i främsta rummet i tid och otid. De ska inte åsidosättas men inte heller alltid sättas först. Balans för tusan. Vuxnas ansvar är att lära barn vad livet innebär, inte att lura in dem att allt är rosaskimrande och vackert och att om de bråkar tillräckligt mycket så får de som de vill..
Jag märker en tydlig skillnad i fenomenet när det gäller ensamstående mammor och pappor.
Pappor kan få en aha-upplevelse när en ny dejt påtalar något som känns lite avigt. Och är tacksam för att någon vill komma med tips och råd.
Mammor blir förnärmade och kränkta om en dejt råkar andas om att det kan bli lite för mycket fokus på barnet. Vilket jag även noterar här i tråden väldigt tydligt.
Pappor är ofta tydliga och ärliga med vilken sorts relation de är ute efter medan mammor ofta är otydliga och diffusa och inte alltid kopplar samman kärlek med sex.
Många mammor blir tydligt kränkta av att jag som man förväntar mig sex i en relation, det blev en ny upplevelse för mig att upptäcka att sex inte är självklart. (hur då nya barn skulle komma på fråga är något jag inte fått svar på än)
Som bisexuell man har jag själv upplevvt detta och efter att ha läst här i tråden och på andra ställen på FL så ser jag ju att jag inte är ensam om samma iakttagelse.
Du tolkade in mycket som jag inte ens påstod..
Jag upptäckte på dejtingstadiet att en del kvinnor längtar efter flera barn men intim närhet och sex kom inte ens på fråga. Jag var redan från början tydlig med att jag vill ha en sexpartner och en livskamrat.
En kvinna/man som inte kan ge sig hän i sängkammaren är inget för mig och då har jag avstått. Och jag hade hellre uppskattat att få det ärligt sagt än att skylla på barnen.
Och behovet av icke-sex är inte heller någon allmängiltig norm. Då får du hitta en man som inte vill ha sex på samma sätt som jag hittar någon att HA sex med.
... Fast det absolut vanligaste är ju ändå att ett par har någon form av sexuellt samliv med varandra? Och att det är den som avviker som får framföra att man har andra förväntningar med relationen än den gängse. För att man inte vill ha sex med sin nya partner känns för mig väldigt, väldigt udda...
Visst har båda ett ansvar att kommunicera vad man önskar av relationen. Men jag tycker fortfarande att den som kraftigt avviker har ett större ansvar att kommunicera detta tidigt eftersom en parrelation faktiskt brukar innebära sex i någon form. I bi-mannens fall så är ju inte kvinnorna tydliga utan gömmer sig bakom barnen.
Jag valde medvetet att inte använda ordet normal, utan vad som är det vanligaste. Dvs jag tycker inte det är fel att inte vilja ha sex, men det är inte så vanligt att man inte vill det i en ny relation, dvs det är ett ganska udda önskemål.
Jag själv avviker exempelvis från den gängse maten då jag inte äter mjölkprotein. De flesta personer i Sverige äter dock mjölkprodukter, oavsett smakpreferenser och mattradition. Är tydlig med att nämna min matallergi i de flesta nya sociala sammanhang, faktiskt, före jag blivit inbjuden någonstans. Då undviker jag missförstånd vid senare tillfälle när någon kanske vill bjuda på spontanfika mm, och de slipper då bli generade när det inte funkar.
Dvs jag förväntar mig inte alls att folk som vill bjuda mig på mat ska fråga om jag äter mjölk, de förutsätter att jag gör det tills jag sagt något. Detta eftersom det är det vanligaste att folk äter smör, grädde, yogurt mm, det är lite udda att inte göra det. (jag äter ju inte laktosfria produkter heller).
Konstig jämförelse kanske... Men ändå.