Jag HATAR verkligen att vara gravid
Som rubriken antyder - vill du läsa en gullegulltråd om hur myyysigt det är med bebis i magen ja då gör du klokast i att scrolla vidare.
Jag väntar mitt andra barn. Är gravid i vecka 11, ungefär, och behöver få spy galla över hur vidrigt jag tycker detta tillstånd är. Min förra graviditet var ett känslomässigt helvete med fullständig panik, ångest, rädsla och oro. Den hjälp jag till slut fick blev jag tvungen att söka privat då jag inte fick mycket till förståelse inom MVC. Blev erbjuden antidepressiva men tackade nej eftersom det var stöd jag ville ha, inte kemikalier som trixar med hjärnan. När barnet föddes blev allt bra. I min enfald trodde och hoppades jag att det inte skulle behöva bli likadant om vi valde att skaffa ett syskon. Och här sitter jag nu.
De första veckorna har precis som förra gången varit ett evigt velande om jag ska göra abort eller inte. Har haft tid inbokad men förmådde inte gå dit. Eftersom jag är så otroligt ambivalent och dessutom medveten om att jag inte är vid mina sinnens fulla bruk känns det inte rätt att avbryta graviditeten. Men jag mår verkligen skit större delen av dygnet. Jag är så svart och negativ i tankarna att det blir snudd på skrattretande men jag förmår inte tänka positivt. Omöjligt! Jag är förbannad, låg, inåtvänd, trött och retar mig på precis allt i min omgivning. Vill bara fly fältet och bosätta mig på en öde ö för att få vara ifred. Jag har absolut INGA varma känslor för min sambo utan ser bara problem i vårt förhållande och tänker att vi nog borde göra slut. Inte ens för mitt barn känner jag den starka kärlek jag normalt känner och jag är en sur, snäsig, känslomässigt avstängd förälder helt utan tålamod och stubin.
Har upplevt korta, korta ögonblick av harmoni och nån slags förväntan men 90% av min vakna tid går fortfarande åt till att älta om det här verkligen är någon bra idé och om det inte vore bäst ändå, fast jag hela tiden velat ha fler än ett barn, att göra slut på pinan. Det övergår mitt förstånd hur jag ska orka gå igenom detta igen.
Jag orkar inte se ett enda instagramflöde till med "magbilder" i motljus och kommentarer med hjärtan och rader om hur kvinnor saaaaaknar sina "bulor". Behöver stöd och pepp av andra i liknande situation. Hur gör du? Vad gör du för att försöka må lite bättre? Jag fullkomligt avskyr detta hormonella helvete. Därtill grubblar jag ihjäl mig över hur fa-an jag ska orka med ett barn till, en ny spädbarnsperiod med sömnbrist och hur relationen ska kunna stå pall för det.
