Jag HATAR verkligen att vara gravid

Ojojoj. Tack för tråden. Är också gravid i v 11 med mitt andra barn och jag hatar varje sekund. Till skillnad från mitt första så är denna grav inte planerad och vi hade sjuk otur att det lyckades bli nåt. Men jag kan inte ta bort ett syskon till mitt barn-det gick bara inte. Och när syskonet är fött så kommer det bli bra.

Med det sagt: dra åt helvete vad less jag är. Redan. Allt är skit! Jämt ska det mås illa, TRÖTT, yrsel, uopsvullen som en gris så man kan tro att jag är i sjätte månaden. Inget är kul längre och det enda jag vill är att ligga på soffan och skita i allt. Jag går min drömutbildning dessutom och inte ens den lyckas göra mig motiverad. SUCK.

Det enda som gör mig riktigt glad är tanken på sterilisering som jag ska göra när den här skiten är över. Pust

Å, jag ska också sterilisera mig när detta äntligen är över. Du får gärna berätta lite om hur du upplevde ingreppet. :)

Våra historier är rätt lika, jag hade också missfall men dessutom ett avbrytande i v18 pga svåra skador hos fostret. Så när jag väntade sonen var det skräck varje dag att något skulle hända. Utöver att jag avskydde att vara gravid. Verkligen komplexa känslor. :)

Efter ngn veckas mående som faktiskt höll sig på rätt sida av skitjobbig-graviditet-strecket så har allt börjat rasa igen.

V 23 och fyfan....allt är tungt, kan inte andas ordentligt, ont ont ont och dessutom är HB:t nere på 93 och järninjektioner hotar. Suck.

Kompisar undrar om det inte är myyyyyyyysigt att vara gravid igen och jag fattar inte att de inte lärt sig ännu hur jag känner.

NEJ det är INTE myyyyysigt. Kan knappt gå, inte röra mig, ont överallt, börjar få sömnproblem och kan/orkar inte leka ordentligt med min 2,5 åring. Låt resten av skiten gå snabbt nu. Suuuuuckkkkk

Lyssnar på er alla och lider med er! Speciellt detta med att kroppen tydligen blir allas egendom när man blir gravid. Förra graviditeten låg jag i foglossnings-smärtor de sista typ fem månaderna och träffade knappt någon förutom de närmast sörjande. Denna gången är det taaaaack och lov inte så men då får jag istället uppleva detta fenomen att helt plötsligt är det helt okej för främlingar att säga vad fan som helst till en bara för att man är gravid. Wtf liksom.

En kärring i en kö in till en restaurang vände sig om och lade handen på magen och kommenterade att här var det minsann barn på gång. (!?!) Jag blev så förbannad så jag slog bort hennes hand från magen i ett svep innan jag hann tänka. Jävla typ,ska jag börja känna efter celluliter på dina lår eller vad??

Och sen är man tjock, "stor-magen", oj,nu är det inte långt kvar osv osv. En bekant tyckte att det var så lustigt att jag hade smulor på magen efter kakan jag åt så hon började skratta. Ja-det är jävligt svårt att sitta vid ett bord normalt och lite fint sådär smula över bordet, för att kunna det så måste jag sitta på stolen som om den vore en mycket fet häst och jag en mycket fet cowboy. Det skulle iaf vara något att le åt.

Bara två månader kvar nu innan min andra och verkligen sista graviditet är över.

Javisst men förlåt, så inskränkt tänk. Kul att du har gått på rosa moln i din upplevelse. Det skulle varit fantastiskt att uppleva. Andra upplever en psykiskt och fysiskt nedbrytande graviditet toppat med en hemsk förlossning och ytterligare toppat med förlossningsdepression, kolik och ett "evigt" kämpande. Sex månader tog det för mig att känna kärlek till mitt barn. Alla är olika och att försöka skriva någon på näsan med vad "de kommer att känna" är bara så inskränkt och kortsiktigt seende.

Helt otroligt vad elak du är. Saknar fullständigt och totalt insikt. Jag är ledsen att din mor hatade dig. Jag är helt övertygad om att ingen här i tråden hatar sina barn eller vill avsluta sin graviditet. Jag är dessutom helt övertygad om att alla här kan särskilja sin upplevelse av sin graviditet från själva barnet. Så. Nu har du "hjälpt" färdigt tycker jag.

Haha. Sexdrömmar har jag haft massor under grav. men knappt sex alls med sambon. Knäppt.

Men nu är jag så leeeeeeesssssss!!!! V38 nu och jag har fått snittkontrakt och planerad igångsättning efter samtal med Aurora. Iaf nått. Så gruvligt sjukt trött, tung och LESS!

Det innebär att jag kan välja att avsluta en vanlig förlossning som går långsamt eller om jag tappar moder helt med ett snitt och de kan inte vägra mig.

V 39+1 idag och ingenting händer.

Jo,förutom att jag idag åkte in akut för plötslig,extrem yrsel. Kunde inte gå utan två(!) personers hjälp.

Nåt på balansnerven eller kristallsjukan tydligen.

Nämen-varför inte? Klart man behöver att rummet inte kan sluta snurra när man ska genomgå en förlossning. Svinbra.

*drypande ironi*

Min bebistid med första barnet var också allt annat än rosa. Sex månader av total ångest vill jag nog säga att det var. Hoppas vid alla gudar att denna tid blir annorlunda. Men så har jag krävt att vi är lediga båda två föräldrar de första månaderna och sen 50% var.

BF +5 idag. Suck. Ingen skottårsbebis iaf.

Lider med er som har så lång tid kvar!! Här är antalet grav.veckor kvar att göra i livet likamed NOLL!

Hon kom ut igår efter en helt ok förlossning - men som jag aldrig någonsin vill uppleva igen.

Själaglad insåg jag att jag aldrig mer ska vara gravid. Inte en enda dag.

Och ja-hon är underbar. För henne gör jag vadsomhelst. Och det var det jag gjorde.

Eller hur. Två dagar före min förlossning på BF+6 så tapetserade jag om ett rum. Obstinat var ordet.

mobil.nsd.se/noje/jenny-nilsson-en-riktig-javla-missnojeskronika-9915403.aspx

Vet att det kan bli knepigt med länkar här ibland men om ni har möjlighet så läs om en medsysters kamp.

Även om jag inte kan uppleva någon större tvåbarnschock ännu (lillan 1 månad idag) eftersom ettbarnschocken var så extremt brutal så känner jag igen mig helt. Det dåliga samvetet att inte ha tid -varken fysiskt eller känslomässigt för vår treåring bryter ner mig och treåringen har blivit arg och frustrerad, även fast vi spenderar massor av tid med honom, låter honom vara med och spenderar ensamhushåll med honom. Så svårt.

Jag ger bara ersättning, bestämde från början att pumpa tills det tog slut för att sen ge ersättning. Och det är en total fröjd. Hade jag ammat också så hade jag lagt in mig på psyket vid det här laget. Tycker inte alls du ska känna dåligt samvete om du väljer att ge ersättning ibland. Eller så kan man ju alltid pumpa.

Mina bebisar har iaf alltid sovit bättre om de fick sova nära. Min första vaknade ändå varannan timme. Men den här sover iaf 3-5 timmar på raken. Närhet, ordentligt med mat och rapad är det jag har för erfarenhet. Och värme.

Men i övrigt så känner jag som du-den första bebistiden-oavsett hur mycket jag älskar mina barn-är verkligen inte rolig.