Jag HATAR verkligen att vara gravid

Mådde illa och kräktes hela graviditeten med sonen

Andra gången blev jag gravid oplanerat när han var 11 månader, hade förlossningdepression till han var 10 månader så jag hade precis börjat må bättre

Var mycket prat fram och tillbaka, var inte så bra mellan sambon och mig heller och jag ville så gärna uppleva en sommar med sonen när jag mådde bra.. när jag började kräkas i princip dygnet runt så bestämde vi oss för att göra abort, slutade må dåligt bara nån timme efter det var gjort

Jag blev så lättad och glad över att ha den möjligheten att göra det, bästa beslutet för mig/min familj.

Den här graviditeten var planerad men det gick på första försöket vilket var chockerande och jag trodde jag var mer förberedd men halva vårt kontaktnät har försvunnit (flytt 6 timmar bort och flytt utomlands) och jag mår ännu sämre nu och jag har ju sonen att ta hand om, sambon hjälper så mycket han kan och har tagit ledigt, vabbat och slutat tidigare mycket nu

Jag har inga större förhoppningar om att illamåendet kommer gå över..

Sonens förskola ligger 1,5km bort (inte vårt förstahandsval, ska få byta till en närmare men inte förren i Aug) och det är uppförsbacke hela vägen dit :( det innebär en promenad på 6km 4 dagar i veckan

Det gick okej innan jag blev gravid, nu är det ren tortyr..

Ska ge Lergigan comp 1 vecka, men blir de inte bättre så måste han sluta på förskolan, vilket inte är så bra då det haft positiv effekt på hans språkutveckling och han älskar att vara där

Känner mig väldigt otillräklig och har dåligt samvete att jag ställer till det för hela familjen med mitt mående

Fan vad jag bara vill ge er alla en stor kram som har skrivit snälla och empatiska svar till mig!

Gick till apoteket direkt efter att jag lämnade sonen på förskolan igår, men de var inte öppet, väntade men när de var 10min kvar klarade jag inte av att stanna utan fick gå hem och lägga mig ner för att inte kräkas.. min sambo hjälpte mig senare att hämta ut medicinen, han har som tur de fullmakt för mig för jag klarade inte av att stå vid kassan ens!

Tog en Lergigan comp till middagen igår och sen på kvällen försvann illamåendet!!!

Samma sak imorse, så dom funkar på mig

Är som att få tillbaka iaf en del av sitt liv!

Dock har jag fått andra problem, igår på förmiddagen började mina händer skaka, tänkte inte så mycket på de men de är värre nu :(

Högt/lågt blodtryck, diabetes eller järn/b12 brist är något av de jag gissar på...

Har inte ont och kan stå och gå, så tänkte försöka stå ut till 10e, men i värsta fall blir de akuten i helgen

Frustrerande när ett problem blir hjälp och så kommer nästa på en gång

Allt har varit helt ok ändå, jag har stått ut med krämpor och lite humörsvängningar. Nu, i vecka 30, började helvetet. Dödsångest deluxe, känner sån fruktansvärd rädsla och hopplöshet. Har brutit ihop tre gånger på kort tid nu, och när jag inte bryter ihop (gråter, hulkandes) så går jag omkring med en känsla av panik och oro som liksom ligger latent i kroppen. Jag har haft denna ångest tidigare, en gång för 14 år sen och en gång för tre år sen, men aldrig så fruktansvärt som detta. Helt brutalt är det! Min stackars man vet inte vad han ska göra, men finns där och tröstar mig så gott han kan. Känns så hemskt att må så här när vi väntar vårat första gemensamma barn och det borde vara ren och skär lycka (vilket det också var fram till nu). Jag hoppas verkligen att de sista veckorna går väldigt, väldigt fort! Det här är varken bra för mig, för förhållandet eller för bebis.

Oj, låter inte bra för dig och er. Tror du det kan vara bra för dig med samtalshjälp? Fråga din BM var du kan vända dig. I min kommun får man det gratis på Kvinnokliniken när man är gravid.

Jag tror att det finns möjlighet att prata med kurator, men jag gruvar mig för det. Ju mer jag pratar om det, desto värre blir det, och jag vet inte om jag orkar sitta och storgråta i en timme varje gång jag går dit. Tidigare har den här typen av depression gått över när någon typ av förändring sker, ett mönster bryts. Som nu går jag hemma hela dagarna pga graviditeten och känner mig värdelös som inte gör något vettigt och är deppad över det. Antagligen det som triggat igång det. Försöker komma på vad jag skulle kunna sysselsätta mig med om dagarna som inte innebär för mycket rörelse, då jag har foglossning.

Förstår. Det är många som blir deprimerade av att vara sjukskrivna.

Du skriver att du känner dig värdelös som går hemma hela dagarna och inte gör något vettigt. Men det är just vad du gör, något vettigt alltså. Du är sjukskriven av en anledning. En anledning som är utom din kontroll. Du har blivit sjukskriven så att du kan ta hand om dig själv, och bebisen i magen. Det kallar jag att göra något vettigt. Det är det viktigaste för dig nu, att ta hand om dig själv på bästa möjliga vis. Försök tänka så istället.

Jag har själv varit 100 % sjukskriven sedan sept/okt. Så jag vet hur det kan vara att "gå hemma hela dagarna". Men att tänka så som jag skrev ovan är en av anledningarna till att jag tar mig igenom varje dag. Det är inte lätt, men det hade varit jobbigare att arbeta. Skulle vilja säga, omöjligt.

Önskar att jag kunde hjälpa dig. Men det enda jag kan göra är att önska dig lycka till och hoppas att du känner dig bättre snart.

Du har rätt såklart, det är ju för en vettig anledning. Det är nog bara jag själv som kan ta mig igenom detta och förbi det jobbiga, men tack för att du säger så, och tack för all omtanke!

Sitter i liknande sits. Fick en samtalskontakt och försökte se det som en chans att få ösa ur mig all skit som pågår och som jag inte vill lägga på min partner. Han drar redan ett stort lass. Var rätt skönt för oss båda att jag fick en annan ventil. Och det är rätt skönt att bara få gråta ut skiten...  Tänker att det är det som är vitsen med mötena. Ribban ligger rätt långt just nu.

Är också hemma med fruktansvärd foglossning. Det är ensamt och det är tungt att plötsligt byta ut sitt vanliga liv mot att ligga som en klubbad säl i soffan. Försöker hitta på saker att göra, men när det känns som ett träningspass att bara gå på toaletten så blir det inte så lätt. För min del har något av det svåraste varit att inte kunna komma ut som jag vill. Nu har jag fått fatt på en rullstol som gör att jag kan komma ut  och vara med lite mer och inte börja gråta av smärta efter 5 minuter.