Jag HATAR verkligen att vara gravid

Vår tjej är här, snart 3 veckor gammal nu! Jag måste bara skriva det, jag hade också en fördjävligt graviditet och hatade det mesta av den (förutom när bebisen sparkade och ultraljuden), fick igångsättning pga foglossning i v41 vilket i stort sett ska vara omöjligt i Gbg. 10 dagar efter förlossningen gick jag till en specialistsjukgymnast som fixade foglossningen på en timma (måste fortsätta träna men har inte ont längre!), bebisen äter, sover och är helt underbar. Jag får sova (minst) 8 timmar per natt med ETT uppvak, så bara för att graviditeten var ett helvete behöver det inte fortsätta i samma stil!

Vi är helt galna, framför allt jag, för om ett par månader kör vi igång och ska skaffa ett syskon till vår tjej, trots att jag HATADE att vara gravid! Jag kommer klaga lika mycket nästa graviditet men jag hoppas jag är lika nöjd när jag tittar på vår kommande ögonsten, det gör det värt allt lidande!

Stå ut alla ni där ute som fortfarande lider och framför allt, använd den här tråden till att spy av er alla känslor. Folk runt oss förstår inte, tur att vi har varandra!

Det låter klokt att hitta någon att prata med.  Det ÄR jobbigt och svårt för samtliga inblandade när en totalt ballar ur fysiskt och psykiskt på samma gång.

Jag och sambon har en mvcläkare som stöttar oss båda enormt på just den punkten. Läkaren pratar med mig ur ett preggoperspektiv och med min sambo från rollen som partner till någon som mår skit. Vi har gjort som så att vi båda går på alla mvc- och läkarbesök gemensamt. Det hjälper oss att förstå varandra bättre nu när det mesta är lite upp och ner.

Vår tjej är här, snart 3 veckor gammal nu! Jag måste bara skriva det, jag hade också en fördjävligt graviditet och hatade det mesta av den (förutom när bebisen sparkade och ultraljuden), fick igångsättning pga foglossning i v41 vilket i stort sett ska vara omöjligt i Gbg. 10 dagar efter förlossningen gick jag till en specialistsjukgymnast som fixade foglossningen på en timma (måste fortsätta träna men har inte ont längre!), bebisen äter, sover och är helt underbar. Jag får sova (minst) 8 timmar per natt med ETT uppvak, så bara för att graviditeten var ett helvete behöver det inte fortsätta i samma stil!

Vi är helt galna, framför allt jag, för om ett par månader kör vi igång och ska skaffa ett syskon till vår tjej, trots att jag HATADE att vara gravid! Jag kommer klaga lika mycket nästa graviditet men jag hoppas jag är lika nöjd när jag tittar på vår kommande ögonsten, det gör det värt allt lidande!

Stå ut alla ni där ute som fortfarande lider och framför allt, använd den här tråden till att spy av er alla känslor. Folk runt oss förstår inte, tur att vi har varandra!

åh tack för denna trad!

jAg har kanske inte lika mycket angest som manga här, men jag HATAR ocksa att vara gravid. Att ma sa sjukt illa, dag som natt, klökas och spa i tva och en halv manad, en trötthet som som gör att man däckar i timmar efter man kanske bara har varit pa toaletten, foglossning fran vecka 11, headfuck...

En god vän och tre barns mor, som jobbar som läkare pa en klinik för cancersjuka sa att som hon madde under graviditeten med alla sina tre pojkar, (prick som jag) har prick samma symptom som en chemoterapi!!! Där satt den, och sa säger man att graviditet är minsann inte nan sjukdom. Det är ju lätt att säga för den som har det lätt och mar som en prinsessa.

Första mig inte fel. Jag vill ha mina barn till 100%. Jag har en helt underbar dotter och graviditeten med henne var den samma. Jag var livrädd att det skulle bli likadant igen, men pa nagot sätt sa gorde den galna och gränslösa kärleken till henne att jag trodde att denna gangen skulle det bli bättre. Det är det inte, men denna gang kan jag i alla fall luta mig mot vetskapen om lyckan och kärleken till det nya barnet kommer att komma.

Fast innerst inne jag är livrädd att det inte kommer att bli sa.

Alla vill bara prata om min graviditet och jag är inte kapabel att gömma undan mina känslor om det. Och jag har manga i min närvaro som har svart att fa barn eller inte kan alls, och jag känner mig sa SJUKT skyldig att jag inte kan njuta av det som de önskar sig mest i världen. Jag bara gnäller...

Hade man kunnat fa barn utan att va gravid hade jag skaffat mig ett helt fotbollslag. Tyvärr lutar det mer at sterelisering efter detta. Jag tror inte att jag skulle klara en gang till. Och jag vill inte att mina barn ska behöva uppleva mig sa här, som en skugga av mig själv.

Ta hand om er alla och "hang in there", tillsammans är vi starka, och vi borde sammla denna trad och ge ut som bok till alla som ligger där och vandas med dessa förbjudna känslor.

Kram

Stort grattis till tjejen, och tack för pepp!

För mig tog det ärligt talat 2 år innan jag kunde börja tänka på syskon igen... (Och mellan barn 2 och 3 10 år...) Fast jag visste ju redan innan att jag ville ha några år mellan barnen förstås.. Lycka till med syskonskapande och graviditet nr 2! Tänkte bara på det där med din foglossning, om du blir gravid så tätt inpå så var jättejättenoga med att lyssna på kroppen och träna hos sjukgymnast, för dina fogar kommer inte ha återhämtat sig. Så var försiktig så nästa inte blir ännu värre..

Tack för infon men det har jag ganska bra kolla på, jag är nämligen sjukgymnast själv

Nästa kommer bli värre, men det är jag mentalt förberedd på och det kommer vara värt det ändå, men jag tänker klaga här trots att det är självförvållat! :-P