Jag HATAR verkligen att vara gravid

Köpte det igår men det var lite oklart hur mycket man skulle äta, varken bm eller apotekspersonalen visste. Men jag börjar med en tablett om dagen. Inatt slapp jag faktiskt krypningarna några timmar, halleluja!!

Min BM har sagt en tablett om dagen. Hjälper mig tack och lov mot krampen jag får i benen på natten.

åh tack för denna trad!

jAg har kanske inte lika mycket angest som manga här, men jag HATAR ocksa att vara gravid. Att ma sa sjukt illa, dag som natt, klökas och spa i tva och en halv manad, en trötthet som som gör att man däckar i timmar efter man kanske bara har varit pa toaletten, foglossning fran vecka 11, headfuck...

En god vän och tre barns mor, som jobbar som läkare pa en klinik för cancersjuka sa att som hon madde under graviditeten med alla sina tre pojkar, (prick som jag) har prick samma symptom som en chemoterapi!!! Där satt den, och sa säger man att graviditet är minsann inte nan sjukdom. Det är ju lätt att säga för den som har det lätt och mar som en prinsessa.

Första mig inte fel. Jag vill ha mina barn till 100%. Jag har en helt underbar dotter och graviditeten med henne var den samma. Jag var livrädd att det skulle bli likadant igen, men pa nagot sätt sa gorde den galna och gränslösa kärleken till henne att jag trodde att denna gangen skulle det bli bättre. Det är det inte, men denna gang kan jag i alla fall luta mig mot vetskapen om lyckan och kärleken till det nya barnet kommer att komma.

Fast innerst inne jag är livrädd att det inte kommer att bli sa.

Alla vill bara prata om min graviditet och jag är inte kapabel att gömma undan mina känslor om det. Och jag har manga i min närvaro som har svart att fa barn eller inte kan alls, och jag känner mig sa SJUKT skyldig att jag inte kan njuta av det som de önskar sig mest i världen. Jag bara gnäller...

Hade man kunnat fa barn utan att va gravid hade jag skaffat mig ett helt fotbollslag. Tyvärr lutar det mer at sterelisering efter detta. Jag tror inte att jag skulle klara en gang till. Och jag vill inte att mina barn ska behöva uppleva mig sa här, som en skugga av mig själv.

Ta hand om er alla och "hang in there", tillsammans är vi starka, och vi borde sammla denna trad och ge ut som bok till alla som ligger där och vandas med dessa förbjudna känslor.

Kram

Jag gömmer inte mina känslor för vad jag tycker om att vara gravid. Jag väljer väl visserligen hur mycket jag säger till olika personer men jag har inte sagt till någon att jag tycker det är mysigt/gulligt/underbart. Och det känns bra! Har fått stöd från oväntat håll!

Jag säger ibland även att jag vill snabbspola till september. Då är bebisen två-tre månader. Ser faktiskt inte riktigt fram emot de där första jobbiga månaderna...

För övrigt är jag fd ofrivilligt barnlös. Jag vill ha ett till barn (fast vissa dagar är jag verkligen osäker på om det var rätt beslut). Jag vill bara inte vara gravid... Det är ju ett barn barnlösa vill ha, inte en graviditet. Tycker jag i alla fall.

Rörigt. Snurrigt. Jag är trött. Nu när de jobbiga sparkarna från bebisen slutat för ikväll kan jag nog sova. Om jag har tur...

Samma här. Vi blev spontangravida två veckor innan kallelsen till ivf kom. Och ändå mår jag så här och känner mig inte ett dugg tacksam.

Idag kom jag till insikt om att mitt mående inte är normalt. Jag skulle få kortison i en led och kom på att jag kanske inte kunde få det på grund av graviditeten. Då meddelade jag min sambo att om läkaren sa nej skulle jag boka tid för abort. På allvar. Det sliter på mig och det sliter på vår relation. På torsdag när jag ska till bm ska jag berätta att jag tror att jag behöver prata med någon som kan sådana här saker.

Jahapp då har kräkningarna kommit tillbaks. Är i v 26 o har kräkt varje morgon denna veckan. Inte många veckor jag slapp. Har halsbränna från helvetet o tabletterna hjälper inte . Snabbspola till juni nu så jag slipper detta. Det positiva är att jag har drygt 1 månad kvar o jobba

Tänk då vad en annan får höra när jag har varit ofrivilligt barnlös och nu är gravid. Så snart jag nämner att jag har ont eller inte mår tiptop blir jag påmind om att jag minsann ska vara glad för att det lyckats till slut. "Du av alla ska väl inte gnälla..."

Vad folk inte inser är att det finns en anledning till att jag har svårt att få barn och därför kanske fortsätter ha samma problem under graviditeten med! 

Så känn dig inte minsta skyldig där!

Mycket bra sagt. Man blir ju inte heller immun eller vaccinerad av motgångar och dåligt mående, snarare allergisk mot det och mer känslig. Och angående den enorma belöningen på slutet: vi hade ju inte fått mindre fina barn om det hade varit enklare...

Precis!

Vår tjej är här, snart 3 veckor gammal nu! Jag måste bara skriva det, jag hade också en fördjävligt graviditet och hatade det mesta av den (förutom när bebisen sparkade och ultraljuden), fick igångsättning pga foglossning i v41 vilket i stort sett ska vara omöjligt i Gbg. 10 dagar efter förlossningen gick jag till en specialistsjukgymnast som fixade foglossningen på en timma (måste fortsätta träna men har inte ont längre!), bebisen äter, sover och är helt underbar. Jag får sova (minst) 8 timmar per natt med ETT uppvak, så bara för att graviditeten var ett helvete behöver det inte fortsätta i samma stil!

Vi är helt galna, framför allt jag, för om ett par månader kör vi igång och ska skaffa ett syskon till vår tjej, trots att jag HATADE att vara gravid! Jag kommer klaga lika mycket nästa graviditet men jag hoppas jag är lika nöjd när jag tittar på vår kommande ögonsten, det gör det värt allt lidande!

Stå ut alla ni där ute som fortfarande lider och framför allt, använd den här tråden till att spy av er alla känslor. Folk runt oss förstår inte, tur att vi har varandra!