• Ask

    Jag HATAR verkligen att vara gravid

    Som rubriken antyder - vill du läsa en gullegulltråd om hur myyysigt det är med bebis i magen ja då gör du klokast i att scrolla vidare. 


    Jag väntar mitt andra barn. Är gravid i vecka 11, ungefär, och behöver få spy galla över hur vidrigt jag tycker detta tillstånd är. Min förra graviditet var ett känslomässigt helvete med fullständig panik, ångest, rädsla och oro. Den hjälp jag till slut fick blev jag tvungen att söka privat då jag inte fick mycket till förståelse inom MVC. Blev erbjuden antidepressiva men tackade nej eftersom det var stöd jag ville ha, inte kemikalier som trixar med hjärnan. När barnet föddes blev allt bra. I min enfald trodde och hoppades jag att det inte skulle behöva bli likadant om vi valde att skaffa ett syskon. Och här sitter jag nu. 


    De första veckorna har precis som förra gången varit ett evigt velande om jag ska göra abort eller inte. Har haft tid inbokad men förmådde inte gå dit. Eftersom jag är så otroligt ambivalent och dessutom medveten om att jag inte är vid mina sinnens fulla bruk känns det inte rätt att avbryta graviditeten. Men jag mår verkligen skit större delen av dygnet. Jag är så svart och negativ i tankarna att det blir snudd på skrattretande men jag förmår inte tänka positivt. Omöjligt! Jag är förbannad, låg, inåtvänd, trött och retar mig på precis allt i min omgivning. Vill bara fly fältet och bosätta mig på en öde ö för att få vara ifred. Jag har absolut INGA varma känslor för min sambo utan ser bara problem i vårt förhållande och tänker att vi nog borde göra slut. Inte ens för mitt barn känner jag den starka kärlek jag normalt känner och jag är en sur, snäsig, känslomässigt avstängd förälder helt utan tålamod och stubin. 


    Har upplevt korta, korta ögonblick av harmoni och nån slags förväntan men 90% av min vakna tid går fortfarande åt till att älta om det här verkligen är någon bra idé och om det inte vore bäst ändå, fast jag hela tiden velat ha fler än ett barn, att göra slut på pinan. Det övergår mitt förstånd hur jag ska orka gå igenom detta igen. 


    Jag orkar inte se ett enda instagramflöde till med "magbilder" i motljus och kommentarer med hjärtan och rader om hur kvinnor saaaaaknar sina "bulor". Behöver stöd och pepp av andra i liknande situation. Hur gör du? Vad gör du för att försöka må lite bättre? Jag fullkomligt avskyr detta hormonella helvete. Därtill grubblar jag ihjäl mig över hur fa-an jag ska orka med ett barn till, en ny spädbarnsperiod med sömnbrist och hur relationen ska kunna stå pall för det. 

  • Svar på tråden Jag HATAR verkligen att vara gravid
  • Anonym (Fyfan)
    hallonhopp skrev 2016-03-20 20:22:09 följande:

    Blä!!! Jag har haft en tuff vecka psykiskt. Skönt att nästa vecka bara är 4 dagar, synd bara att vi har apmycket att göra på jobbet... Ska till barnmorskan den 30:e, jag ska diskutera med henne att sjukskriva mig på deltid eftersom jag inte mår psykiskt bra och är väldigt trött. 


    Jag är sjukskriven men egen företagare så jobbar lite när jag "kan" pga min psykiskt dåliga graviditet. Det ger mycket tid över om vi säger så. På gott och ont :( mest ont för man hinner tänka hur skit man har det.
  • Anonym (Lisa)

    Är i v33 och är sååå trött. Barn nr två och har ett högpresterande yrke. Det är söndag och jag borde koppla upp mig och jobba lite, men fixar inte det... Nu väntar tuffa jobbdagar innan påsk och jag vill bara gråta. Säga "nu räcker det, jag är för fan höggravid!" :(

  • Anonym (TACK)

    Äntligen är hon född vår lilla tös. Helvetesgraviditeten gjorde nytta trots allt

  • Elenic
    Anonym (TACK) skrev 2016-03-21 19:26:15 följande:

    Äntligen är hon född vår lilla tös. Helvetesgraviditeten gjorde nytta trots allt


    Grattis, underbart!! Hoppas att allt känns ljusare.


    Själv är jag på BF+3 och tycker att det nog kunde vara nog nu..

  • Ask
    Elenic skrev 2016-03-23 18:33:54 följande:

    Grattis, underbart!! Hoppas att allt känns ljusare.

    Själv är jag på BF+3 och tycker att det nog kunde vara nog nu..


    Hej alla. Ända sen min bebis kom har jag tänkt att jag i lugn och ro ska avlägga lite rapport här men lugn och ro inträffar aldrig så nu blir det några rader från mobilen och säkert formulerat därefter.

    Första veckan efter bebis var född var jag hög på hormoner och lullull, sen kraschlandning. Jag är så galet tvåbarnschockad. Mår ärligt talat inte skitbra. Älskar inte att amma för att det gör mig så låst och brottas med samvetet eftersom jag vet att ersättning (och att kunna dela på matandet) skulle göra mig mer harmonisk. Dessutom påverkas jag nog även av dessa hormoner som nån påpekade förut. Nätterna är akitjobbiga med uppvak varannan timme. Sömnbristen gör mig till ett monster så jag går fortfarande omkring och hatar min sambo och vill göra slut. Mitt hjärta blöder för min treåring som helt uppenbart är ledsen och förvirrad över att inte riktigt greppa varför morsan inte är tillgänglig jämt (eller nästan aldrig). Nä, första bebistiden är mest en kamp enligt mig. Ledsen att inte kunna komma med nåt hejigt inlägg om hur himla toppen allt blev när bebis var född. Nån av er andra som fött och känner likadant? Tar tacksamt emot tips också på hur man får bebisar att sova bättre på nätterna och lite input kring när tillvaron faktiskt lättar för det har jag förträngt/glömt sen förra gången.

    Stor kram till er allihopa. Vi krigar på bra. Det ska man ändå komma ihåg.
  • mliten
    Ask skrev 2016-04-03 15:55:01 följande:

    Hej alla. Ända sen min bebis kom har jag tänkt att jag i lugn och ro ska avlägga lite rapport här men lugn och ro inträffar aldrig så nu blir det några rader från mobilen och säkert formulerat därefter.

    Första veckan efter bebis var född var jag hög på hormoner och lullull, sen kraschlandning. Jag är så galet tvåbarnschockad. Mår ärligt talat inte skitbra. Älskar inte att amma för att det gör mig så låst och brottas med samvetet eftersom jag vet att ersättning (och att kunna dela på matandet) skulle göra mig mer harmonisk. Dessutom påverkas jag nog även av dessa hormoner som nån påpekade förut. Nätterna är akitjobbiga med uppvak varannan timme. Sömnbristen gör mig till ett monster så jag går fortfarande omkring och hatar min sambo och vill göra slut. Mitt hjärta blöder för min treåring som helt uppenbart är ledsen och förvirrad över att inte riktigt greppa varför morsan inte är tillgänglig jämt (eller nästan aldrig). Nä, första bebistiden är mest en kamp enligt mig. Ledsen att inte kunna komma med nåt hejigt inlägg om hur himla toppen allt blev när bebis var född. Nån av er andra som fött och känner likadant? Tar tacksamt emot tips också på hur man får bebisar att sova bättre på nätterna och lite input kring när tillvaron faktiskt lättar för det har jag förträngt/glömt sen förra gången.

    Stor kram till er allihopa. Vi krigar på bra. Det ska man ändå komma ihåg.


    Även om jag inte kan uppleva någon större tvåbarnschock ännu (lillan 1 månad idag) eftersom ettbarnschocken var så extremt brutal så känner jag igen mig helt. Det dåliga samvetet att inte ha tid -varken fysiskt eller känslomässigt för vår treåring bryter ner mig och treåringen har blivit arg och frustrerad, även fast vi spenderar massor av tid med honom, låter honom vara med och spenderar ensamhushåll med honom. Så svårt.

    Jag ger bara ersättning, bestämde från början att pumpa tills det tog slut för att sen ge ersättning. Och det är en total fröjd. Hade jag ammat också så hade jag lagt in mig på psyket vid det här laget. Tycker inte alls du ska känna dåligt samvete om du väljer att ge ersättning ibland. Eller så kan man ju alltid pumpa.

    Mina bebisar har iaf alltid sovit bättre om de fick sova nära. Min första vaknade ändå varannan timme. Men den här sover iaf 3-5 timmar på raken. Närhet, ordentligt med mat och rapad är det jag har för erfarenhet. Och värme.

    Men i övrigt så känner jag som du-den första bebistiden-oavsett hur mycket jag älskar mina barn-är verkligen inte rolig.
    Den enda ändan och har du sett vilket sätt!
  • Oscarsmamma84

    Låg för högt på glukosbelastningen så ska göra om det för 3:e gången denna graviditeten. Kommer väl få graviditetsdiabetes oxå. Hade 98 i hb förklarar varför jag känner mig som en zombie. O sambon blir arbetslös en vecka innan jag går på graviditetspenning. Han är inte berättigad A kassa än heller så han får inga pengar. Just nu hatar jag mitt liv

  • Anonym (Deprimerad)

    Imorgon tar graviditeten slut (förhoppningsvis)! Blir igångsatt imorgon. värsta är kvar dvs att föda.

    Gått över med 4 dagar (40+4). Mått riktigt dåligt under min graviditet. Allt från kraftig illamående, kräkningar, dålig hy, foglossning, sömnlöshet, sura uppstötningar, huvudvärk, svullna slemhinnor i näsan, ligamentsmärtor, tarmsmärtor, hemorojder, humörsvängningar, depression, viktökning, influensa som varade 6 veckor etc. Kan säga att positiva delarna under graviditeten var få.

    Kommer aldrig mer bli gravid, tre barn räcker.

    Kämpa på ni andra. Svårt att vara positiv i 9 månader, jag vet! Men tur att det bara är tillfälligt.

  • HonanHöna
    Anonym (Deprimerad) skrev 2016-04-08 14:42:58 följande:

    Imorgon tar graviditeten slut (förhoppningsvis)! Blir igångsatt imorgon. värsta är kvar dvs att föda.

    Gått över med 4 dagar (40+4). Mått riktigt dåligt under min graviditet. Allt från kraftig illamående, kräkningar, dålig hy, foglossning, sömnlöshet, sura uppstötningar, huvudvärk, svullna slemhinnor i näsan, ligamentsmärtor, tarmsmärtor, hemorojder, humörsvängningar, depression, viktökning, influensa som varade 6 veckor etc. Kan säga att positiva delarna under graviditeten var få.

    Kommer aldrig mer bli gravid, tre barn räcker.

    Kämpa på ni andra. Svårt att vara positiv i 9 månader, jag vet! Men tur att det bara är tillfälligt.


    Åh!! Ett stort lycka till imorgon!! Hoppas allt går så bra det bara kan!

    Själv ska ja kämpa på me samma underbara saker du beskrev ovan, till bf 28/5...
  • Anonym (Deprimerad)
    Ask skrev 2016-04-03 15:55:01 följande:

    Hej alla. Ända sen min bebis kom har jag tänkt att jag i lugn och ro ska avlägga lite rapport här men lugn och ro inträffar aldrig så nu blir det några rader från mobilen och säkert formulerat därefter.

    Första veckan efter bebis var född var jag hög på hormoner och lullull, sen kraschlandning. Jag är så galet tvåbarnschockad. Mår ärligt talat inte skitbra. Älskar inte att amma för att det gör mig så låst och brottas med samvetet eftersom jag vet att ersättning (och att kunna dela på matandet) skulle göra mig mer harmonisk. Dessutom påverkas jag nog även av dessa hormoner som nån påpekade förut. Nätterna är akitjobbiga med uppvak varannan timme. Sömnbristen gör mig till ett monster så jag går fortfarande omkring och hatar min sambo och vill göra slut. Mitt hjärta blöder för min treåring som helt uppenbart är ledsen och förvirrad över att inte riktigt greppa varför morsan inte är tillgänglig jämt (eller nästan aldrig). Nä, första bebistiden är mest en kamp enligt mig. Ledsen att inte kunna komma med nåt hejigt inlägg om hur himla toppen allt blev när bebis var född. Nån av er andra som fött och känner likadant? Tar tacksamt emot tips också på hur man får bebisar att sova bättre på nätterna och lite input kring när tillvaron faktiskt lättar för det har jag förträngt/glömt sen förra gången.

    Stor kram till er allihopa. Vi krigar på bra. Det ska man ändå komma ihåg.


    Jag gav mina barn ersättning och ammade. Gav ersättning på kvällen och då sov de lite bättre. Kommer göra likadant nu. Få se om det fungerar lika bra denna gång. Tänker inte låta amningen stressa mig som med första barnet. Om amningen inte fungerar och du mår dåligt så sluta amma. Nu finns det jättebra ersättningar och du kan amma lite då och då. Tänk inte på vad andra tycker. Du och din bebis ska må bra.

    Det är inte dans på rosor med en liten. Man kan få depression och det är jobbigt. Jag fick det med mitt första. En väldigt allvarlig depression. Det tar ett tag innan allt fungerar och när man lär känna sitt barn och rutinerna flyter på.

    Kämpa på
Svar på tråden Jag HATAR verkligen att vara gravid