• Ask

    Jag HATAR verkligen att vara gravid

    Som rubriken antyder - vill du läsa en gullegulltråd om hur myyysigt det är med bebis i magen ja då gör du klokast i att scrolla vidare. 


    Jag väntar mitt andra barn. Är gravid i vecka 11, ungefär, och behöver få spy galla över hur vidrigt jag tycker detta tillstånd är. Min förra graviditet var ett känslomässigt helvete med fullständig panik, ångest, rädsla och oro. Den hjälp jag till slut fick blev jag tvungen att söka privat då jag inte fick mycket till förståelse inom MVC. Blev erbjuden antidepressiva men tackade nej eftersom det var stöd jag ville ha, inte kemikalier som trixar med hjärnan. När barnet föddes blev allt bra. I min enfald trodde och hoppades jag att det inte skulle behöva bli likadant om vi valde att skaffa ett syskon. Och här sitter jag nu. 


    De första veckorna har precis som förra gången varit ett evigt velande om jag ska göra abort eller inte. Har haft tid inbokad men förmådde inte gå dit. Eftersom jag är så otroligt ambivalent och dessutom medveten om att jag inte är vid mina sinnens fulla bruk känns det inte rätt att avbryta graviditeten. Men jag mår verkligen skit större delen av dygnet. Jag är så svart och negativ i tankarna att det blir snudd på skrattretande men jag förmår inte tänka positivt. Omöjligt! Jag är förbannad, låg, inåtvänd, trött och retar mig på precis allt i min omgivning. Vill bara fly fältet och bosätta mig på en öde ö för att få vara ifred. Jag har absolut INGA varma känslor för min sambo utan ser bara problem i vårt förhållande och tänker att vi nog borde göra slut. Inte ens för mitt barn känner jag den starka kärlek jag normalt känner och jag är en sur, snäsig, känslomässigt avstängd förälder helt utan tålamod och stubin. 


    Har upplevt korta, korta ögonblick av harmoni och nån slags förväntan men 90% av min vakna tid går fortfarande åt till att älta om det här verkligen är någon bra idé och om det inte vore bäst ändå, fast jag hela tiden velat ha fler än ett barn, att göra slut på pinan. Det övergår mitt förstånd hur jag ska orka gå igenom detta igen. 


    Jag orkar inte se ett enda instagramflöde till med "magbilder" i motljus och kommentarer med hjärtan och rader om hur kvinnor saaaaaknar sina "bulor". Behöver stöd och pepp av andra i liknande situation. Hur gör du? Vad gör du för att försöka må lite bättre? Jag fullkomligt avskyr detta hormonella helvete. Därtill grubblar jag ihjäl mig över hur fa-an jag ska orka med ett barn till, en ny spädbarnsperiod med sömnbrist och hur relationen ska kunna stå pall för det. 

  • Svar på tråden Jag HATAR verkligen att vara gravid
  • Ask

    En annan knäpp grej jag varit med om under båda graviditeterna: Jag tror att jag är kär i någon annan än min partner. Förra grav drömde jag hela tiden om ett ex och var även i vaket tillstånd säker på att jag ville ha tillbaka honom. Den här graviditeten är det en kollega jag suktar efter i hemlighet. Drömde om honom inatt (IGEN) och tänkte när jag vaknade att honom måste jag bara hångla med när ungen kommit ut. Vad i hela friden handlar detta om? Nån som känner igen?

    Till dig här ovanför, idag har jag haft en jättebra dag och känt mig som en bra förälder. Häromdagen kände jag precis som du. Kopplar det starkt till hur mycket sömn jag fått på natten. Hoppas det känns bättre för dig imorgon!

  • annieh897

    Järnbristanemi säger läkaren. Magen tål ej järn så måste få injektion, men det ges inte förrän man är jättedålig så jag får kanske fortsätta att lida om remissen nekas.

    Totalt sammanbrott över hur överjävligt det ser ut här hemma. Sambon är usel på att städa men har bättrat sig. Jag orkar ingenting, är utslagen efter jobbet trots halvtidstjänst. Vill ha det fint och rent omkring mig men är högar av kläder, papper, damm, brödsmulor och annat skit ÖVERALLT.

    Oroar mig över bebis mer än vad som antagligen är hälsosamt, vilket gör att jag oroar mig för att att oron skadar barnet = mer oro.

    Jag vill vara pigg och glad och njuta av att vänta barn men det går inte.

  • Elenic
    Ask skrev 2016-02-03 20:47:09 följande:

    Shit jävla pommes frites. Går snart in i v 39 är I NT E redo. Trodde väl aldrig att jag skulle skriva detta men det går alldeles för fort nu!! Trots att jag inte älskar att vara gravid har det den här gången (bortsett från kanske v 15-25 eller nåt) gått fruktansvärt fort. Det borde ju kännas enbart bra men jag ÄR verkligen inte redo. Har haft nån slags känningar i flera dygn nu så det känns verkligen att det inte är långt kvar men jag tror det kommer att bli chockartat att det hux flux kommer ut en bebis. 


    Status nu på slutet:


    Trött, andfådd, inåtvänd, sammandragningar så fort jag rör mig, förbannad på min sambo och vill helst slippa vara i samma rum som honom (detta har varit oförändrat hela graviditeten), törstig, sugen på kolhydrater och snask och allmänt irriterad och låg. Oroar mig för hur i hela friden jag ska orka med sömnbrist och amning och förbannar mig själv för att jag är så helvetes plikttrogen att jag fortfarande jobbar fast jag borde vara hemma och SOVA. Idioti. Har dessutom haft en period då jag toknojat över att det kanske är en pojke. Har varit helt säker på tjej hela tiden men enligt TUL kommer barnets födslovikt att vara 3600 g och med tanke på hur pytteliten min första (tjej) var insåg jag plötsligt att det här kanske är en pojke. Nojandet har mattats av en aning men det känns fortfarande läskigt att det kan komma ut en med snopp. 


    Ang påstridiga svärföräldrar och andra. Fattar inte att ni står ut. Gör inte det! Jag tycker VERKLIGEN att man får markera genom att säga åt människor att nu får de faktiskt backa lite. 


    Tack för sammanfattningen! Förstår nog hur du känner. Jag går in i vecka 35 i övermorgon och är verkligen INTE redo för bebis. Samtidigt pallar jag inte en dag av graviditet till känns det som. Har fått så sjukt ont i fogarna att jag inte sover alls längre känns det som. Är så gräsligt deppig att jag inte fattar hur jag ska kunna bli glad igen. :(

    Och du, jag är säker på (rätt säker iaf) att när bebis väl är ute, hormonerna stabiliserat sig efter nån vecka och så att allt blir bra igen. Längtar! Och du är snart där...
  • Elenic
    Ask skrev 2016-02-03 20:51:14 följande:

    Sex förresten, hahahahaha. Inte en chans. Kan iofs vara riktigt sugen men inte på att ligga med barnets far som retar gallfeber på mig med hur han låter, äter, rör sig osv. Tror f ö det är ömsesidigt för han kommer inte med några direkta inviter... Jag känner nu att jag kommer att ha svårt att någonsin förlåta honom för hur ointresserad han varit av ALLT som rör den här graviditeten. Tror han (pliktskyldigt) har sagt EN gång att jag är fin (och jag är faktiskt ganska fin) och NOLL gånger att jag gör det bra som bakar hans bebis i min kropp. 


    Precis samma här! Har stor sexlust men vill absolut inte ligga med in make. Honom vill jag ju typ slå i ansiktet varje gång jag ser honom... (Usch, det har verkligen varit det värsta med den här graviditeten.)

    Är också grymt besviken på hans beteende. Det är ju hans första barn och jag hade räknat med att 1, Bli behandlad som en prinsessa och väldigt bortskämd 2, Att han skulle gå in med hull och hår och shoppa på sig massor av bebisprylar och läsa varenda bok som finns. Men nej. Snarare har han väl jobbat mer än någonsin, brytt sig mindre om mig än någonsin (mest troligt pga att jag inte bryr mig om honom eller gullar och duttar med honom utan istället är småsur hela tiden..). Börjar faktiskt tveka kring om jag öht vill ha med honom på förlossningen...
  • Elenic
    Ask skrev 2016-02-04 21:19:18 följande:

    En annan knäpp grej jag varit med om under båda graviditeterna: Jag tror att jag är kär i någon annan än min partner. Förra grav drömde jag hela tiden om ett ex och var även i vaket tillstånd säker på att jag ville ha tillbaka honom. Den här graviditeten är det en kollega jag suktar efter i hemlighet. Drömde om honom inatt (IGEN) och tänkte när jag vaknade att honom måste jag bara hångla med när ungen kommit ut. Vad i hela friden handlar detta om? Nån som känner igen?

    Till dig här ovanför, idag har jag haft en jättebra dag och känt mig som en bra förälder. Häromdagen kände jag precis som du. Kopplar det starkt till hur mycket sömn jag fått på natten. Hoppas det känns bättre för dig imorgon!


    Oh ja, stor igenkänning. Både i kär och dåligt/bra föräldraskap.

    Ang. det förstnämnda drömmer jag massor om att jag både är tillsammans med men också bara har sex med tidigare pojkvänner, flörtar etc. Särskilt en som det aldrig "blev nåt med" pga att jag i samma veva träffade min make och valde honom, men nu drömmer jag minst en gång i veckan att jag träffar honom och har sex.. Märkligt! 
  • Supertess

    En tanke bara till er som upplever er nedstämda/deprimerade/uttrötta etc, många gravida får ett underskott av essentiella fettsyror under sin grav och efter, vilket kan öka dessa nedstämda känslor då hjärnan inte fungerar som den ska. Jag dömer inte, har själv suttit med liknande tankar och skulden som kommer automatisk men tänker om det har lite att göra med att hjärnan inte riktigt får allt som den behöver så vill man kanske göra ngt åt det för att må bättre själv. Ess. fettsyror har även visat minska effekten av sk babyblues och nedstämdhet efter förlossning.
    Man kan alltså öka intaget av bra fetter i sin kost, eller ta tillskott som ex AlgOmega3 och linfröolja. Lycka till! // Therese - www.traningformammor.se

  • mliten

    Haha. Sexdrömmar har jag haft massor under grav. men knappt sex alls med sambon. Knäppt.

    Men nu är jag så leeeeeeesssssss!!!! V38 nu och jag har fått snittkontrakt och planerad igångsättning efter samtal med Aurora. Iaf nått. Så gruvligt sjukt trött, tung och LESS!


    Den enda ändan och har du sett vilket sätt!
  • Ask

    f


    mliten skrev 2016-02-06 17:52:56 följande:

    Haha. Sexdrömmar har jag haft massor under grav. men knappt sex alls med sambon. Knäppt.

    Men nu är jag så leeeeeeesssssss!!!! V38 nu och jag har fått snittkontrakt och planerad igångsättning efter samtal med Aurora. Iaf nått. Så gruvligt sjukt trött, tung och LESS!


    Vad innebär snittkontrakt?
  • Ask
    Elenic skrev 2016-02-06 09:59:59 följande:

    Precis samma här! Har stor sexlust men vill absolut inte ligga med in make. Honom vill jag ju typ slå i ansiktet varje gång jag ser honom... (Usch, det har verkligen varit det värsta med den här graviditeten.)

    Är också grymt besviken på hans beteende. Det är ju hans första barn och jag hade räknat med att 1, Bli behandlad som en prinsessa och väldigt bortskämd 2, Att han skulle gå in med hull och hår och shoppa på sig massor av bebisprylar och läsa varenda bok som finns. Men nej. Snarare har han väl jobbat mer än någonsin, brytt sig mindre om mig än någonsin (mest troligt pga att jag inte bryr mig om honom eller gullar och duttar med honom utan istället är småsur hela tiden..). Börjar faktiskt tveka kring om jag öht vill ha med honom på förlossningen...


    Slå i ansiktet, hahaha. Ja vilka jävla förväntningar man har. Jag kommer vilken dag som helst att låta grodorna hoppa och säga att det är jag ensam som tagit mig igenom den här graviditeten. STOLT Örjan över det men också galet förbannad på hans slappa ointresserade attityd. De måste vara korkade på nåt sätt. Känner också precis som du, att jag lika gärna kan föda ensam också.
  • Ask

    Örjan? Vem fan är det. Ingen jag haft sexdrömmar om i alla fall. ÄR JAG, skulle det stå. Damn you auto correct.

Svar på tråden Jag HATAR verkligen att vara gravid