Jag HATAR verkligen att vara gravid

Hej och TACK för att ni finns! Ni är fanimej helt jvla underbara! Har läst hela tråden från början. Är såå skönt att få känna att jag inte är ensam, att det inte är något fel på mig, att det är ok att må dåligt och att man inte behöver bli en dålig mamma för det.

Första grav för mig, är i v18 nu. Var halvt oplanerat. Jag var deprimerad (väntar fortfarande på att få terapihjälp) och arbetslös när jag fick veta att jag var gravid. Började må sjukt illa och blev jättetrött from v6 så tur ändå att jag var arbetslös, för jag hade aldrig klarat att gå till jobbet v6-13! Sen några veckor har illamåendet börjat ge med sig, men är fortfarande helt utmattad, typ jämt. Har tvingat mig igenom fyllefester (aldrig mer!), resor hit å dit hela jävla julen och jag känner mig helt död när jag har jobbat. Hade jättedåliga järnvärden, men BM tyckte att det räckte med att börja ta tillskott vid RUL i v20 (Wtf?!). Började, efter pepp från farmor (man ska få må bra och fokusera på att vara stark), här om dagen iaf och hoppas jag ska bli lite piggare och slippa bli ännu mer förstoppad.

Har de senaste tio veckorna haft så jävla ont i ländryggen. I min enfald väntade jag på att det skulle gå över, tänkte att det var alldeles för tidigt in i grav för att det skulle kunna vara sån där hemsk foglossning man hört så mycket om. Men skiten blir bara värre och värre. Har tid hos BM på måndag och hoppas kunna pressa henne att få både terapihjälp asap och sjukgymnast (har dock svårt att se att det senare ska hjälpa just). Vet inte hur jag ska klara av att jobba april ut...

Humöret ska vi inte ens prata om, det är värre än det värsta tonårsskit jag varit med om. Jag börjar bli fet, för när jag mådde som sämst levde jag på mackor och frukt och jag har ju varit/är sängliggande/stilla mest hela tiden.

Så, här vaggar/linkar jag fram som en gammal tant och grinar varje dag för att det gör så jävla ont, ibland kan jag inte resa mig upp. Att ta mig ur sängen och till toaletten är en jävla tortyr. Här om dagen kissade jag på mig lite grann för att det gör så jävla ont att knipa och gå samtidigt. Är rädd att få bölder i arslet, är livrädd för förlossningen, att min sambo ska börja tycka jag är fet ful å oattraktiv, att mina kompisar ska tycka jag är tråkig, att jag ska få förlossningsdepression, att min sambo inte ska hjälpa till tillräckligt hemma så vi blir ojämnställda, att jag aldrig kommer ta mig till gymmet igen och... 

I vanliga fall lever jag ett väldigt aktivt liv. Nu kan jag inte träna som jag brukar och min hobby som jag älskar och känner mig levande av kan jag inte utöva för det är en sk. extremsport. Det har varit och är fortfarande en väldigt stor omställning för mig, men tack och lov är jag inte riktigt lika bitter över det nu som för ett tag sen Jag vet ju att det är värt det, och jag vet att det finns massa människor som har det värre, att jag bara är barnslig å gnällig och att jag är en slav under hormoner osv, osv. Men fortfarande. Jag kan inte kontrollera det, jag kan inte hejda mig när jag får vansinnesutbrott och gråtattacker. 

Trodde jag skulle få en sån där perfekt graviditet, utan smärtor och bara gå runt och känna mig fridfull och lycklig. Ha! Vilket jävla skämt!

Hej och TACK för att ni finns! Ni är fanimej helt jvla underbara! Har läst hela tråden från början. Är såå skönt att få känna att jag inte är ensam, att det inte är något fel på mig, att det är ok att må dåligt och att man inte behöver bli en dålig mamma för det.

Första grav för mig, är i v18 nu. Var halvt oplanerat. Jag var deprimerad (väntar fortfarande på att få terapihjälp) och arbetslös när jag fick veta att jag var gravid. Började må sjukt illa och blev jättetrött from v6 så tur ändå att jag var arbetslös, för jag hade aldrig klarat att gå till jobbet v6-13! Sen några veckor har illamåendet börjat ge med sig, men är fortfarande helt utmattad, typ jämt. Har tvingat mig igenom fyllefester (aldrig mer!), resor hit å dit hela jävla julen och jag känner mig helt död när jag har jobbat. Hade jättedåliga järnvärden, men BM tyckte att det räckte med att börja ta tillskott vid RUL i v20 (Wtf?!). Började, efter pepp från farmor (man ska få må bra och fokusera på att vara stark), här om dagen iaf och hoppas jag ska bli lite piggare och slippa bli ännu mer förstoppad.

Har de senaste tio veckorna haft så jävla ont i ländryggen. I min enfald väntade jag på att det skulle gå över, tänkte att det var alldeles för tidigt in i grav för att det skulle kunna vara sån där hemsk foglossning man hört så mycket om. Men skiten blir bara värre och värre. Har tid hos BM på måndag och hoppas kunna pressa henne att få både terapihjälp asap och sjukgymnast (har dock svårt att se att det senare ska hjälpa just). Vet inte hur jag ska klara av att jobba april ut...

Humöret ska vi inte ens prata om, det är värre än det värsta tonårsskit jag varit med om. Jag börjar bli fet, för när jag mådde som sämst levde jag på mackor och frukt och jag har ju varit/är sängliggande/stilla mest hela tiden.

Så, här vaggar/linkar jag fram som en gammal tant och grinar varje dag för att det gör så jävla ont, ibland kan jag inte resa mig upp. Att ta mig ur sängen och till toaletten är en jävla tortyr. Här om dagen kissade jag på mig lite grann för att det gör så jävla ont att knipa och gå samtidigt. Är rädd att få bölder i arslet, är livrädd för förlossningen, att min sambo ska börja tycka jag är fet ful å oattraktiv, att mina kompisar ska tycka jag är tråkig, att jag ska få förlossningsdepression, att min sambo inte ska hjälpa till tillräckligt hemma så vi blir ojämnställda, att jag aldrig kommer ta mig till gymmet igen och... 

I vanliga fall lever jag ett väldigt aktivt liv. Nu kan jag inte träna som jag brukar och min hobby som jag älskar och känner mig levande av kan jag inte utöva för det är en sk. extremsport. Det har varit och är fortfarande en väldigt stor omställning för mig, men tack och lov är jag inte riktigt lika bitter över det nu som för ett tag sen Jag vet ju att det är värt det, och jag vet att det finns massa människor som har det värre, att jag bara är barnslig å gnällig och att jag är en slav under hormoner osv, osv. Men fortfarande. Jag kan inte kontrollera det, jag kan inte hejda mig när jag får vansinnesutbrott och gråtattacker. 

Trodde jag skulle få en sån där perfekt graviditet, utan smärtor och bara gå runt och känna mig fridfull och lycklig. Ha! Vilket jävla skämt!

Vad fint ni kämpar på med att försöka förklara för arga ifrågasättanden som hittar hit. Finns massor jag skulle vilja säga men skriver i mobilen och det är så himla yxigt. Jag har bara några få veckor kvar nu och har fortfarande inte haft en enda krämpa - inget illamående, ingen foglossning, ingen viktuppgång att tala om. Men ingen kan trots det ta ifrån mig rätten att säga högt att jag inte tycker om att vara gravid. Det har handlat om ett snart 40 veckor långt PMS-liknande tillstånd där jag mest känt aggressioner och hat gentemot min sambo. Hormoner är jävliga för en del (ganska många) av oss. Som andra påpekat - försök inte skuldbelägga oss som hittat varandra i den här tråden. Mig kommer ni åtminstone inte åt och ni borde alla tänka till en gång innan ni öppnar munnarna. Kvinnor som ser andra kvinnor som konstiga mentalpatientet för att vi inte trivs med att vara gravida har inte begripit mycket och ni klampar en efter en in i en rutten och förlegad kvinnofälla där vi FÖRVÄNTAS tycka och tänka på ett speciellt sätt bara för att det "borde" vara ett rosenskimrande, saligt tillstånd. Man "får" eventuellt klaga över influensa eller vinterkräksjuka men ve den som uttrycker minsta gnäll över att vara gravid, det är ju ETT BARN (nähä?!) som blir lön för mödan. Sluta vara så in i helvete osysterliga och respektera att alla inte känner som er.

Nu till mitt egentliga "ärende". Har fått tid för planerat snitt. Mitt andra. Velar och grubblar över vad jag egentligen VILL. Lockas på nåt märkligt sätt av tanken på att föda vaginalt men är så JÄVLA rädd att det ska sluta med skador, inkontinens, sugklocka och stygn. Är rädd att mitt velande är kopplat till normer och prestation, att jag tror jag måste bevisa nåt med att föda vaginalt. Finns det någon i tråden som kan ge en ÄRLIG bild av hur det är att föda vaginalt? Eller någon som nyligen blivit snittad och kan berätta om sina tankegångar innan? Det vore verkligen till hjälp.

Jag hejar på oss alla!

Jag orkar snart inte mer.

jag undrar när all skit vänder?

Kan man plötsligt bli lycklig en dag? Eller är det såhär pissigt tills man föder?!