Ask skrev 2016-01-09 01:44:47 följande:
Vad fint ni kämpar på med att försöka förklara för arga ifrågasättanden som hittar hit. Finns massor jag skulle vilja säga men skriver i mobilen och det är så himla yxigt. Jag har bara några få veckor kvar nu och har fortfarande inte haft en enda krämpa - inget illamående, ingen foglossning, ingen viktuppgång att tala om. Men ingen kan trots det ta ifrån mig rätten att säga högt att jag inte tycker om att vara gravid. Det har handlat om ett snart 40 veckor långt PMS-liknande tillstånd där jag mest känt aggressioner och hat gentemot min sambo. Hormoner är jävliga för en del (ganska många) av oss. Som andra påpekat - försök inte skuldbelägga oss som hittat varandra i den här tråden. Mig kommer ni åtminstone inte åt och ni borde alla tänka till en gång innan ni öppnar munnarna. Kvinnor som ser andra kvinnor som konstiga mentalpatientet för att vi inte trivs med att vara gravida har inte begripit mycket och ni klampar en efter en in i en rutten och förlegad kvinnofälla där vi FÖRVÄNTAS tycka och tänka på ett speciellt sätt bara för att det "borde" vara ett rosenskimrande, saligt tillstånd. Man "får" eventuellt klaga över influensa eller vinterkräksjuka men ve den som uttrycker minsta gnäll över att vara gravid, det är ju ETT BARN (nähä?!) som blir lön för mödan. Sluta vara så in i helvete osysterliga och respektera att alla inte känner som er.
Nu till mitt egentliga "ärende". Har fått tid för planerat snitt. Mitt andra. Velar och grubblar över vad jag egentligen VILL. Lockas på nåt märkligt sätt av tanken på att föda vaginalt men är så JÄVLA rädd att det ska sluta med skador, inkontinens, sugklocka och stygn. Är rädd att mitt velande är kopplat till normer och prestation, att jag tror jag måste bevisa nåt med att föda vaginalt. Finns det någon i tråden som kan ge en ÄRLIG bild av hur det är att föda vaginalt? Eller någon som nyligen blivit snittad och kan berätta om sina tankegångar innan? Det vore verkligen till hjälp.
Jag hejar på oss alla!
Jag var otroligt stressad över hur detta barn skulle komma ut. Mitt första föddes med ett urakutsnitt efter en igångsättning som inte fungerade. När jag väl fått ett planerat snitt bekräftat den här gången började jag också vela. Om allt går som det ska mår man ju bättre snabbare efter en vaginal födsel.
För mig handlade det nog mest om att ha en plan. Jag bestämde mig för att om förlossningen skulle sätta igång av sig själv så är det för att kroppen är redo och därför kommer det också gå bra! Nu kom jag aldrig så långt eftersom min kropp tydligen inte är gjord för att vars gravid. Det blev ett akutsnitt ändå, 1 månad före BF eftersom mitt blodtryck skenade iväg.
Varför blev du snittad första gången? Vad är det som lockar med en vaginal födsel den här gången? fundera igenom vad det är som lockar och vad som avskräcker, finns det något nån kan göra? För mig hjälpte vetskapen om att situationen inte måste bli lika akut och kaosartad som förra gången.
