Ask

Äldre 30 Jul 22:36

426 svar

Jag HATAR verkligen att vara gravid

Som rubriken antyder - vill du läsa en gullegulltråd om hur myyysigt det är med bebis i magen ja då gör du klokast i att scrolla vidare.

Jag väntar mitt andra barn. Är gravid i vecka 11, ungefär, och behöver få spy galla över hur vidrigt jag tycker detta tillstånd är. Min förra graviditet var ett känslomässigt helvete med fullständig panik, ångest, rädsla och oro. Den hjälp jag till slut fick blev jag tvungen att söka privat då jag inte fick mycket till förståelse inom MVC. Blev erbjuden antidepressiva men tackade nej eftersom det var stöd jag ville ha, inte kemikalier som trixar med hjärnan. När barnet föddes blev allt bra. I min enfald trodde och hoppades jag att det inte skulle behöva bli likadant om vi valde att skaffa ett syskon. Och här sitter jag nu.

De första veckorna har precis som förra gången varit ett evigt velande om jag ska göra abort eller inte. Har haft tid inbokad men förmådde inte gå dit. Eftersom jag är så otroligt ambivalent och dessutom medveten om att jag inte är vid mina sinnens fulla bruk känns det inte rätt att avbryta graviditeten. Men jag mår verkligen skit större delen av dygnet. Jag är så svart och negativ i tankarna att det blir snudd på skrattretande men jag förmår inte tänka positivt. Omöjligt! Jag är förbannad, låg, inåtvänd, trött och retar mig på precis allt i min omgivning. Vill bara fly fältet och bosätta mig på en öde ö för att få vara ifred. Jag har absolut INGA varma känslor för min sambo utan ser bara problem i vårt förhållande och tänker att vi nog borde göra slut. Inte ens för mitt barn känner jag den starka kärlek jag normalt känner och jag är en sur, snäsig, känslomässigt avstängd förälder helt utan tålamod och stubin.

Har upplevt korta, korta ögonblick av harmoni och nån slags förväntan men 90% av min vakna tid går fortfarande åt till att älta om det här verkligen är någon bra idé och om det inte vore bäst ändå, fast jag hela tiden velat ha fler än ett barn, att göra slut på pinan. Det övergår mitt förstånd hur jag ska orka gå igenom detta igen.

Jag orkar inte se ett enda instagramflöde till med "magbilder" i motljus och kommentarer med hjärtan och rader om hur kvinnor saaaaaknar sina "bulor". Behöver stöd och pepp av andra i liknande situation. Hur gör du? Vad gör du för att försöka må lite bättre? Jag fullkomligt avskyr detta hormonella helvete. Därtill grubblar jag ihjäl mig över hur fa-an jag ska orka med ett barn till, en ny spädbarnsperiod med sömnbrist och hur relationen ska kunna stå pall för det.

Ask

Äldre 9 Jan 11:32

#231

Anonym (Jr) skrev 2016-01-09 11:11:31 följande:

Jag var otroligt stressad över hur detta barn skulle komma ut. Mitt första föddes med ett urakutsnitt efter en igångsättning som inte fungerade. När jag väl fått ett planerat snitt bekräftat den här gången började jag också vela. Om allt går som det ska mår man ju bättre snabbare efter en vaginal födsel.

För mig handlade det nog mest om att ha en plan. Jag bestämde mig för att om förlossningen skulle sätta igång av sig själv så är det för att kroppen är redo och därför kommer det också gå bra! Nu kom jag aldrig så långt eftersom min kropp tydligen inte är gjord för att vars gravid. Det blev ett akutsnitt ändå, 1 månad före BF eftersom mitt blodtryck skenade iväg.

Varför blev du snittad första gången? Vad är det som lockar med en vaginal födsel den här gången? fundera igenom vad det är som lockar och vad som avskräcker, finns det något nån kan göra? För mig hjälpte vetskapen om att situationen inte måste bli lika akut och kaosartad som förra gången.

Tack för input! Planerat snitt förra gången pga helvetesgraviditet. Jag orkade helt enkelt inte riskera att även förlossningen skulle bli en hemsk upplevelse. Rätt beslut för mig då. Nu känner jag ändå att graviditeten inte varit fullt så jävlig och att det på nåt konstigt sätt vore bra för mig att ha gått igenom en vaginal förlossning. Svårt att förklara. Känns som att välja mellan pest och kolera. Den här gången är snittet planerat fyra dagar innan BF. Känner som du att sätter det igång är det väl bara att köra.. Förutom att få ett sargat underliv är jag rädd för att behöva gå över tiden (om inte snittades fanns alltså) för det orkar jag inte. Igångsättning är tydligen inget bra för en som blivit snittad förut, enligt läkaren.

Kommer liksom ingenstans i mina tankegångar. Svinjobbigt.

Anonym (Fåttnog)

Äldre 9 Jan 18:07

#232

Ask skrev 2016-01-09 01:44:47 följande:

Kvinnor som ser andra kvinnor som konstiga mentalpatientet för att vi inte trivs med att vara gravida har inte begripit mycket och ni klampar en efter en in i en rutten och förlegad kvinnofälla där vi FÖRVÄNTAS tycka och tänka på ett speciellt sätt bara för att det "borde" vara ett rosenskimrande, saligt tillstånd. Man "får" eventuellt klaga över influensa eller vinterkräksjuka men ve den som uttrycker minsta gnäll över att vara gravid, det är ju ETT BARN (nähä?!) som blir lön för mödan. Sluta vara så in i helvete osysterliga och respektera att alla inte känner som er.

Kunde inte sagt det bättre själv!

Jag har lite aningar om att hela graviditet/förlossning/amningsgrejen är grovt präglad av förlegade kvinnoideal där man förväntas vara på ett visst sätt. Ha en skimrande graviditet, föda vaginalt (helst utan smärtstillande, helt "naturligt"), och amning ska vi inte prata om.. Alla jag känner som ammat har haft problem, ALLA. Jag ska försöka gå min egen väg i största möjliga mån, dvs om jag inte står ut med smärtan under förlossningen så ska jag KRÄVA både epidural och morfin och vafan ge mig allt ni har! Och klarar jag det inte av utmattning eller vafan som helst så ska jag kräva att de snittar mig. Jag försöker ha i bakhuvudet hela tiden "hur skulle en man betett sig i den här situationen?", det brukar ge mig ganska mycket perspektiv. Samma sak med amning, skiter det sig (mjölkstockning, bröstböld eller om jag bara inte tycker om det) så ger jag upp. Jag tänker fan inte plåga mig igenom nåt bara för att det förväntas av mig att jag ska helamma min unge i sex månader. Skulle kunna skriva hur mkt som helst om det här! Men ger mig för stunden ????

LMG

Äldre 9 Jan 18:58

#233

Jag blir GALEN på folk som tror att dom har rätten till att kommentera min kropp nu bara för att jag är gravid! Och folk som tar sig friheten att börja känna på magen utan att ens fråga..

Zofster

Äldre 9 Jan 21:01

#234

Ask skrev 2016-01-09 01:44:47 följande:

Vad fint ni kämpar på med att försöka förklara för arga ifrågasättanden som hittar hit. Finns massor jag skulle vilja säga men skriver i mobilen och det är så himla yxigt. Jag har bara några få veckor kvar nu och har fortfarande inte haft en enda krämpa - inget illamående, ingen foglossning, ingen viktuppgång att tala om. Men ingen kan trots det ta ifrån mig rätten att säga högt att jag inte tycker om att vara gravid. Det har handlat om ett snart 40 veckor långt PMS-liknande tillstånd där jag mest känt aggressioner och hat gentemot min sambo. Hormoner är jävliga för en del (ganska många) av oss. Som andra påpekat - försök inte skuldbelägga oss som hittat varandra i den här tråden. Mig kommer ni åtminstone inte åt och ni borde alla tänka till en gång innan ni öppnar munnarna. Kvinnor som ser andra kvinnor som konstiga mentalpatientet för att vi inte trivs med att vara gravida har inte begripit mycket och ni klampar en efter en in i en rutten och förlegad kvinnofälla där vi FÖRVÄNTAS tycka och tänka på ett speciellt sätt bara för att det "borde" vara ett rosenskimrande, saligt tillstånd. Man "får" eventuellt klaga över influensa eller vinterkräksjuka men ve den som uttrycker minsta gnäll över att vara gravid, det är ju ETT BARN (nähä?!) som blir lön för mödan. Sluta vara så in i helvete osysterliga och respektera att alla inte känner som er.

Nu till mitt egentliga "ärende". Har fått tid för planerat snitt. Mitt andra. Velar och grubblar över vad jag egentligen VILL. Lockas på nåt märkligt sätt av tanken på att föda vaginalt men är så JÄVLA rädd att det ska sluta med skador, inkontinens, sugklocka och stygn. Är rädd att mitt velande är kopplat till normer och prestation, att jag tror jag måste bevisa nåt med att föda vaginalt. Finns det någon i tråden som kan ge en ÄRLIG bild av hur det är att föda vaginalt? Eller någon som nyligen blivit snittad och kan berätta om sina tankegångar innan? Det vore verkligen till hjälp.

Jag hejar på oss alla!

Jag älskar verkligen den här tråden! Jag kan heller inte direkt klaga över hemska graviditetssymtom iaf inte superhemska, ja jag har haft min del av att må illa och nu börjar jag få mysiga foglossningar- suck. Men mest hatar jag hormonerna och att långsamt förvandlas till en boll i kroppen! Ihhh, jag som gravid blir som en f-ing barbamamma, med gigantiska boobs (som jag också hatar)!

Men nu till mitt andra svar. Att föda vaginalt verkar vara som natt å dag beroende på vem man frågar. Min första förlossning (är nu gravid med nr.2) var ärligt talat inte alls så farlig, tog bara 3 timmar (kanske 4 från allra första värken). Det mest onda var att sys efter- fy sjutton!!! Hann inte få bedövning till förlossningen å den där tandläkarsprayen eller vad det nu var funkade inte alls. Men, förutom det kan jag verkligen inte klaga. Men det är så olika! Gör inget för att du "bör" göra det. Går vattnet innan ditt planerade snitt å du känner att det sätter igång rejält så är nog chanserna rätt goda för att det kan gå snabbt och relativt enkelt, men det finns ju aldrig några som helst garantier. Gör det du är bekväm med. En vaginal förlossning är mest ont under och snabbare återhämtning (tror jag) -det som syddes på mig läkte trots allt ihop rätt snabbt. Snitt vet ju du bäst hur det fungerar. Så länge bebis kommer ut säkert så spelar det ju mindre roll med hur det sker! Men njut av att kunna ta ett djupt andetag igen för mig som har mååånga veckor kvar!!!

Anonym (Fyfan)

Äldre 10 Jan 01:39

#235

Ask skrev 2016-01-09 11:19:51 följande:

I vilken vecka är du? Inom mödravården brukar de hävda att värsta hormonstormen lugnar sig vid v 16 men jag vet inte jag. Gå och prata med en psykolog/terapeut och se till att sova så mycket du kan. Det är egentligen de enda råden jag kan ge. Trötthet gör att allt blir ännu tyngre, det är åtminstone min upplevelse.

Sova är det enda jag prövar att göra då jag absolut inte är till nytta för någon just nu..

Är i 15+1 (16) idag och idag har varit ett helvete mentalt :( men jag önskar du har rätt så får vi se..

Ska till Psykolog måndag och troligtvis be om anti dep, jag har haft det dåligt mentalt hela graviditeten så den här tråden är toppen för mig :)

Anonym (Kii)

Äldre 10 Jan 11:20

#236

Anonym (Fyfan) skrev 2016-01-09 02:01:18 följande:

Jag orkar snart inte mer.

jag undrar när all skit vänder?

Kan man plötsligt bli lycklig en dag? Eller är det såhär pissigt tills man föder?!

Jag påstår inte att jag blivit lycklig och att graviditeten är rosablåskimmrande men för mig har det lättat lite grann i alla fall. Nu är det verkligen för sent att ångra mig och göra något åt det. Jag accepterar graviditeten och jag vet att jag ser fram emot resultatet. Jag känner oxå ett stort stöd i denna tråd att faller jag tillbaka i det jobbiga och mörka så är det ok och det finns proffesionell hjälp att få.

Min stora tröskel nu är att göra det officiellt. Jag vet inte om jag orkar med allt graviditetssnack och spekulation om kön. Jag vet inte heller om jag orkar med mina kollegor om jag ärligt säger att jag inte tycker om att vara gravid. De känns som om de tillhör det rosablåskimmrande gardet, antingen får de barnbarn eller på väg mot ett första barn. Ingen som harvar runt i småbarnsträsket.

Elenic

Äldre 11 Jan 12:26

#237

Anonym (Besviken) skrev 2016-01-04 23:15:22 följande:

Gott nytt år på er!!

Glad att din julhelg blev bättre än förväntat, Elenic. Tyckte samma sak själv faktiskt, även om jag (som alltid) blev tvungen att jobba en del trots semester/röda dagar. Min familj och sambo skötte sig däremot :)

Läste jag det rätt att din sjukgymnast ställde in mötet först EFTER att du kommit dit?! Och då dessutom skjuter upp tiden med en MÅNAD!? Människan är ju inte klok!

Oh yes, jag kom dit och fick då veta att jag fick en ny tid nu i januari. Som gav ungefär lika mycket den. Typ, "vi kan inte göra så mycket".

Trist att du behövde jobba i julas, hade nog egentligen behövt göra det jag också men det var en fysisk omöjlighet så sjuk som jag var. :-/

Elenic

Äldre 11 Jan 12:45

#238

Anonym (Fåttnog) skrev 2016-01-09 18:07:03 följande:

Kunde inte sagt det bättre själv!

Jag har lite aningar om att hela graviditet/förlossning/amningsgrejen är grovt präglad av förlegade kvinnoideal där man förväntas vara på ett visst sätt. Ha en skimrande graviditet, föda vaginalt (helst utan smärtstillande, helt "naturligt"), och amning ska vi inte prata om.. Alla jag känner som ammat har haft problem, ALLA. Jag ska försöka gå min egen väg i största möjliga mån, dvs om jag inte står ut med smärtan under förlossningen så ska jag KRÄVA både epidural och morfin och vafan ge mig allt ni har! Och klarar jag det inte av utmattning eller vafan som helst så ska jag kräva att de snittar mig. Jag försöker ha i bakhuvudet hela tiden "hur skulle en man betett sig i den här situationen?", det brukar ge mig ganska mycket perspektiv. Samma sak med amning, skiter det sig (mjölkstockning, bröstböld eller om jag bara inte tycker om det) så ger jag upp. Jag tänker fan inte plåga mig igenom nåt bara för att det förväntas av mig att jag ska helamma min unge i sex månader. Skulle kunna skriva hur mkt som helst om det här! Men ger mig för stunden ????

Jag är faktiskt en av få som inte haft något problem alls med amning och tycker att det är världens smidigaste grej. (Skulle aldrig orka att pumpa eller flaska.) Men det är ju inget jag försöker övertala andra att göra om de inte vill så klart. Det som stör mig allra mest är just det du skriver, hur skulle en man betett sig eller krävt att bli bemött? Jag är helt övertygad om att om det var män som fick foglossning, skulle föda barn, amma etc. så skulle stödet vara 1000 ggr bättre. Nu är det bara "bit ihop och gört, annars är du dålig" som gäller... Arg!

Elenic

Äldre 11 Jan 13:00

#239

Ask skrev 2016-01-09 01:44:47 följande:

Vad fint ni kämpar på med att försöka förklara för arga ifrågasättanden som hittar hit. Finns massor jag skulle vilja säga men skriver i mobilen och det är så himla yxigt. Jag har bara några få veckor kvar nu och har fortfarande inte haft en enda krämpa - inget illamående, ingen foglossning, ingen viktuppgång att tala om. Men ingen kan trots det ta ifrån mig rätten att säga högt att jag inte tycker om att vara gravid. Det har handlat om ett snart 40 veckor långt PMS-liknande tillstånd där jag mest känt aggressioner och hat gentemot min sambo. Hormoner är jävliga för en del (ganska många) av oss. Som andra påpekat - försök inte skuldbelägga oss som hittat varandra i den här tråden. Mig kommer ni åtminstone inte åt och ni borde alla tänka till en gång innan ni öppnar munnarna. Kvinnor som ser andra kvinnor som konstiga mentalpatientet för att vi inte trivs med att vara gravida har inte begripit mycket och ni klampar en efter en in i en rutten och förlegad kvinnofälla där vi FÖRVÄNTAS tycka och tänka på ett speciellt sätt bara för att det "borde" vara ett rosenskimrande, saligt tillstånd. Man "får" eventuellt klaga över influensa eller vinterkräksjuka men ve den som uttrycker minsta gnäll över att vara gravid, det är ju ETT BARN (nähä?!) som blir lön för mödan. Sluta vara så in i helvete osysterliga och respektera att alla inte känner som er.

Nu till mitt egentliga "ärende". Har fått tid för planerat snitt. Mitt andra. Velar och grubblar över vad jag egentligen VILL. Lockas på nåt märkligt sätt av tanken på att föda vaginalt men är så JÄVLA rädd att det ska sluta med skador, inkontinens, sugklocka och stygn. Är rädd att mitt velande är kopplat till normer och prestation, att jag tror jag måste bevisa nåt med att föda vaginalt. Finns det någon i tråden som kan ge en ÄRLIG bild av hur det är att föda vaginalt? Eller någon som nyligen blivit snittad och kan berätta om sina tankegångar innan? Det vore verkligen till hjälp.

Jag hejar på oss alla!

Jag ger gärna min ärliga bild av hur det är att föda vaginalt. Om den sen är densamma som för andra kan jag ju inte lova. Jag har två vaginala förlossningar bakom mig, som båda väl får anses vara rätt "problemfria".

Första startade med vattenavgång, värkar rätt snabbt inpå, etablerade värkar 3 timmar senare och dottern född 12 timmar efter att vattnet gick. Vetevärmare och lustgas som smärtlindring. Värkstimulerande dropp sista två timmarna då jag började vara riktigt trött och bara ville att det skulle vara över. Tre stygn efteråt.

Andra startade med kraftiga värkar, åkte direkt till förlossningen (var väl där efter en timme), var då öppen 7 cm. Sonen född några timmar senare. TENS och lustgas. Inga bristningar eller stygn.

Jag AVSKYR ju att vara gravid (obviously) och tycker därför att förlossningen är något sjukt positivt. ÄNTLIGEN ett slut på eländet. Därför har jag varit glad, lycklig och sjukt taggad genom mina förlossningar. Det som däremot är lite läskigt och skrämmande, det är ju att när man väl är mitt I - då kan man inte backa (även om man vill, jag lovar). Jag brukar säga att det är lite som att vara magsjuk. Man känner att det kommer smygande och då vet man att "shit I helvete, nu finns det inget att göra annat än att åka med, det går inte att hålla emot". Och sen när man är mitt I allt tokspyende, då vill man bara därifrån men det GÅR inte. Det är bara att åka med och man VET att man inom kort faktiskt kommer må helt bra igen, om än lite matt och blek om nosen. Och det är lite precis så. För det GÖR ont. Sjukt ont. (Ffa öppningsskedet, själva utdrivningen tycker jag är helt ok - mycket kortare och mycket mer "produktiv" på nåt sätt.) Och då vill man bara därifrån. Men efteråt mår man ju helt ok, och smärtan är helt borta.

Själva smärtan är ju mest att likna vid mensvärk. Till en början som kraftig mensvärk (typ x4). Ju mer öppen man blir desto intensivare. När det är som värst så sjukt intensiv att man liksom bara åker med, det går inte att försöka kontrollera den eller sig. (typ mensvärk x100) Sen under utdrivningen gör inte värkarna ont på samma sätt, däremot så spänner det ju och drar, men det är helt annorlunda och jag har inte upplevt det som så smärtsamt. Samtidigt är det ju så att värkarna är cykliska, och under förlossningen har man ju mer tid som är helt smärtfri än tid med smärta. Så det är inte som ett enda hav av smärta utan för mig är det hanterbart. Typ som intervallträning. Man tar det bit för bit för bit och kommer liiite närmre mål för varje smärttopp.

Jag är ärligt talat mycket räddare för snitt och att ha jätteont efter att bebisen kommit istället för innan. Vet inte om ovan beskrivning gav dig det du ville, fråga gärna mer om du vill att jag ska utveckla nåt..

Kram!

Elenic

Äldre 11 Jan 13:06

#240

Jag får panik! Vecka 31 idag, alltså 10-12 veckor kvar av detta elände. Och min foglossning är nu så överjävlig att jag har ont HELA tiden. Jag kan inte sova hur trött jag än är för att det gör så ont. Ligga gör ont, sitta gör ont, stå gör ont. Och tröttheten gör att jag känner mig konstant bakfull, illamående, orkelös. Känner mig som världens sämsta mamma som inte orkar hitta på något kul alls. Vill inte jobba, har helt tappat lusten till allt. Vill bara att det ska vara över, NU. (Alltså, skulle typ förtidsbörd hota skulle jag inte se det som ett hot just nu, snarare en välsignelse, och det är ju sjukt hemskt att tänka så när det inte vore så bra för bebisen...)
Det enda på den positiva sidan är att det känns som att manshatarhormonerna gått över en smula och jag faktiskt står ut med maken igen och det känns inte som en evig förbannelse att få barn med honom om några månader.
Däremot så har han ju grymt svårt att fatta hur ont det här gör och hur handikappande det är. (Typ, ber man om massage så "får han ont i tummarna" efter tre minuter - då har jag lust att skrika nåt om att jag har för fan ont HELA TIDEN och kan inte göra nåt åt det... Men jag är för väluppfostrad för det. ;) ) Han gör ändå sitt bästa med att ta hand om allt det praktiska.

Jag HATAR verkligen att vara gravid

INNEHÅLL