Jag HATAR verkligen att vara gravid

Oh yes, jag kom dit och fick då veta att jag fick en ny tid nu i januari. Som gav ungefär lika mycket den. Typ, "vi kan inte göra så mycket".

Trist att du behövde jobba i julas, hade nog egentligen behövt göra det jag också men det var en fysisk omöjlighet så sjuk som jag var. :-/

Jag får panik! Vecka 31 idag, alltså 10-12 veckor kvar av detta elände. Och min foglossning är nu så överjävlig att jag har ont HELA tiden. Jag kan inte sova hur trött jag än är för att det gör så ont. Ligga gör ont, sitta gör ont, stå gör ont. Och tröttheten gör att jag känner mig konstant bakfull, illamående, orkelös. Känner mig som världens sämsta mamma som inte orkar hitta på något kul alls. Vill inte jobba, har helt tappat lusten till allt. Vill bara att det ska vara över, NU. (Alltså, skulle typ förtidsbörd hota skulle jag inte se det som ett hot just nu, snarare en välsignelse, och det är ju sjukt hemskt att tänka så när det inte vore så bra för bebisen...)
Det enda på den positiva sidan är att det känns som att manshatarhormonerna gått över en smula och jag faktiskt står ut med maken igen och det känns inte som en evig förbannelse att få barn med honom om några månader.
Däremot så har han ju grymt svårt att fatta hur ont det här gör och hur handikappande det är. (Typ, ber man om massage så "får han ont i tummarna" efter tre minuter - då har jag lust att skrika nåt om att jag har för fan ont HELA TIDEN och kan inte göra nåt åt det... Men jag är för väluppfostrad för det. ;) ) Han gör ändå sitt bästa med att ta hand om allt det praktiska.

Jag får panik! Vecka 31 idag, alltså 10-12 veckor kvar av detta elände. Och min foglossning är nu så överjävlig att jag har ont HELA tiden. Jag kan inte sova hur trött jag än är för att det gör så ont. Ligga gör ont, sitta gör ont, stå gör ont. Och tröttheten gör att jag känner mig konstant bakfull, illamående, orkelös. Känner mig som världens sämsta mamma som inte orkar hitta på något kul alls. Vill inte jobba, har helt tappat lusten till allt. Vill bara att det ska vara över, NU. (Alltså, skulle typ förtidsbörd hota skulle jag inte se det som ett hot just nu, snarare en välsignelse, och det är ju sjukt hemskt att tänka så när det inte vore så bra för bebisen...)

Det enda på den positiva sidan är att det känns som att manshatarhormonerna gått över en smula och jag faktiskt står ut med maken igen och det känns inte som en evig förbannelse att få barn med honom om några månader.

Däremot så har han ju grymt svårt att fatta hur ont det här gör och hur handikappande det är. (Typ, ber man om massage så "får han ont i tummarna" efter tre minuter - då har jag lust att skrika nåt om att jag har för fan ont HELA TIDEN och kan inte göra nåt åt det... Men jag är för väluppfostrad för det. ;) ) Han gör ändå sitt bästa med att ta hand om allt det praktiska.

Jag ger gärna min ärliga bild av hur det är att föda vaginalt. Om den sen är densamma som för andra kan jag ju inte lova. Jag har två vaginala förlossningar bakom mig, som båda väl får anses vara rätt "problemfria".

Första startade med vattenavgång, värkar rätt snabbt inpå, etablerade värkar 3 timmar senare och dottern född 12 timmar efter att vattnet gick. Vetevärmare och lustgas som smärtlindring. Värkstimulerande dropp sista två timmarna då jag började vara riktigt trött och bara ville att det skulle vara över. Tre stygn efteråt.

Andra startade med kraftiga värkar, åkte direkt till förlossningen (var väl där efter en timme), var då öppen 7 cm. Sonen född några timmar senare. TENS och lustgas. Inga bristningar eller stygn.

Jag AVSKYR ju att vara gravid (obviously) och tycker därför att förlossningen är något sjukt positivt. ÄNTLIGEN ett slut på eländet. Därför har jag varit glad, lycklig och sjukt taggad genom mina förlossningar. Det som däremot är lite läskigt och skrämmande, det är ju att när man väl är mitt I - då kan man inte backa (även om man vill, jag lovar). Jag brukar säga att det är lite som att vara magsjuk. Man känner att det kommer smygande och då vet man att "shit I helvete, nu finns det inget att göra annat än att åka med, det går inte att hålla emot". Och sen när man är mitt I allt tokspyende, då vill man bara därifrån men det GÅR inte. Det är bara att åka med och man VET att man inom kort faktiskt kommer må helt bra igen, om än lite matt och blek om nosen. Och det är lite precis så. För det GÖR ont. Sjukt ont. (Ffa öppningsskedet, själva utdrivningen tycker jag är helt ok - mycket kortare och mycket mer "produktiv" på nåt sätt.) Och då vill man bara därifrån. Men efteråt mår man ju helt ok, och smärtan är helt borta.

Själva smärtan är ju mest att likna vid mensvärk. Till en början som kraftig mensvärk (typ x4). Ju mer öppen man blir desto intensivare. När det är som värst så sjukt intensiv att man liksom bara åker med, det går inte att försöka kontrollera den eller sig. (typ mensvärk x100) Sen under utdrivningen gör inte värkarna ont på samma sätt, däremot så spänner det ju och drar, men det är helt annorlunda och jag har inte upplevt det som så smärtsamt. Samtidigt är det ju så att värkarna är cykliska, och under förlossningen har man ju mer tid som är helt smärtfri än tid med smärta. Så det är inte som ett enda hav av smärta utan för mig är det hanterbart. Typ som intervallträning. Man tar det bit för bit för bit och kommer liiite närmre mål för varje smärttopp.  

Jag är ärligt talat mycket räddare för snitt och att ha jätteont efter att bebisen kommit istället för innan. Vet inte om ovan beskrivning gav dig det du ville, fråga gärna mer om du vill att jag ska utveckla nåt..

Kram!

Och för foglossningen och hur dåligt du mår just nu. Låter INTE kul! Och känner igen mig så väl - min sambo gör verkligen sitt bästa, men minsta lilla motstånd eller kyla (eller klagomål!!!) från hans sida och jag blir antingen orimligt ledsen eller arg (eller både och). Dock har jag inte alls lika jobbigt som du med foglossningen, fy fasen.

Men din berättelse om förlossningen ger mig så mycket hopp! TACK! Jag hoppas innerligt att denna helvetesgraviditet ska innebära att jag nånstans är mer förberedd på och beredd att acceptera smärtan i en förlossning, än nån som seglat fram i ett lyckorus genom hela graviditeten utan minsta symptom eller åkomma.

Jag får panik! Vecka 31 idag, alltså 10-12 veckor kvar av detta elände. Och min foglossning är nu så överjävlig att jag har ont HELA tiden. Jag kan inte sova hur trött jag än är för att det gör så ont. Ligga gör ont, sitta gör ont, stå gör ont.

Det enda på den positiva sidan är att det känns som att manshatarhormonerna gått över en smula och jag faktiskt står ut med maken igen och det känns inte som en evig förbannelse att få barn med honom om några månader.

Däremot så har han ju grymt svårt att fatta hur ont det här gör och hur handikappande det är. (Typ, ber man om massage så "får han ont i tummarna" efter tre minuter - då har jag lust att skrika nåt om att jag har för fan ont HELA TIDEN och kan inte göra nåt åt det... Men jag är för väluppfostrad för det. ;) ) Han gör ändå sitt bästa med att ta hand om allt det praktiska.