• Ask

    Jag HATAR verkligen att vara gravid

    Som rubriken antyder - vill du läsa en gullegulltråd om hur myyysigt det är med bebis i magen ja då gör du klokast i att scrolla vidare. 


    Jag väntar mitt andra barn. Är gravid i vecka 11, ungefär, och behöver få spy galla över hur vidrigt jag tycker detta tillstånd är. Min förra graviditet var ett känslomässigt helvete med fullständig panik, ångest, rädsla och oro. Den hjälp jag till slut fick blev jag tvungen att söka privat då jag inte fick mycket till förståelse inom MVC. Blev erbjuden antidepressiva men tackade nej eftersom det var stöd jag ville ha, inte kemikalier som trixar med hjärnan. När barnet föddes blev allt bra. I min enfald trodde och hoppades jag att det inte skulle behöva bli likadant om vi valde att skaffa ett syskon. Och här sitter jag nu. 


    De första veckorna har precis som förra gången varit ett evigt velande om jag ska göra abort eller inte. Har haft tid inbokad men förmådde inte gå dit. Eftersom jag är så otroligt ambivalent och dessutom medveten om att jag inte är vid mina sinnens fulla bruk känns det inte rätt att avbryta graviditeten. Men jag mår verkligen skit större delen av dygnet. Jag är så svart och negativ i tankarna att det blir snudd på skrattretande men jag förmår inte tänka positivt. Omöjligt! Jag är förbannad, låg, inåtvänd, trött och retar mig på precis allt i min omgivning. Vill bara fly fältet och bosätta mig på en öde ö för att få vara ifred. Jag har absolut INGA varma känslor för min sambo utan ser bara problem i vårt förhållande och tänker att vi nog borde göra slut. Inte ens för mitt barn känner jag den starka kärlek jag normalt känner och jag är en sur, snäsig, känslomässigt avstängd förälder helt utan tålamod och stubin. 


    Har upplevt korta, korta ögonblick av harmoni och nån slags förväntan men 90% av min vakna tid går fortfarande åt till att älta om det här verkligen är någon bra idé och om det inte vore bäst ändå, fast jag hela tiden velat ha fler än ett barn, att göra slut på pinan. Det övergår mitt förstånd hur jag ska orka gå igenom detta igen. 


    Jag orkar inte se ett enda instagramflöde till med "magbilder" i motljus och kommentarer med hjärtan och rader om hur kvinnor saaaaaknar sina "bulor". Behöver stöd och pepp av andra i liknande situation. Hur gör du? Vad gör du för att försöka må lite bättre? Jag fullkomligt avskyr detta hormonella helvete. Därtill grubblar jag ihjäl mig över hur fa-an jag ska orka med ett barn till, en ny spädbarnsperiod med sömnbrist och hur relationen ska kunna stå pall för det. 

  • Svar på tråden Jag HATAR verkligen att vara gravid
  • Zofster
    Clau skrev 2016-01-26 11:47:54 följande:

    alltså, tacktacktack för den här tråden och för att ni finns!

    Är gravid med nummer 2, något oplanerat men välkommet. Storasyster kommer att vara 20 månader när lillasyster kommer och det kommer säkert att bli så fint.
    Men jävlar vad dåligt jag mår!

    Foglossning som började i vecka 7 och nu i vecka 22 går jag som en pingvin och kan inte sova bekvämt. Ändå vägrade läkaren sjukskrivning ens på 50% då jag helt enkelt bara skulle stå ut. Spyr fortfarande, är konstant yr, är så trött att jag skulle kunna sova konstant men det går ju inte.
    Och maken förstår inte. Han kanske försöker förstå men han förstår inte hur överjävligt det är att ha konstant ont och må konstant dåligt. Känner mej som världens sämsta mamma som vilar en timma efter jobbet innan jag hämtar storasyster på dagis men jag vet inte hur jag skulle orka annars.

    Fick till råga på allt en massiv blodpropp efter förra förlossningen och förlossningsdepression och även om jag är förberedd nu på båda så är jag så rädd för att totalt balla ur.

    Ni som mådde apa och har fött, snälla säg att allt blev rosafluffigt med söta enhörningar och sockervadd? Eller iaf att det blev yttepytte bättre?


    Å, jag förstår precis vad du menar. Jag fick också förlossningsdepression med min dotter, -nu med nummer 2 har jag jättesvårt att se fram emot födseln och bebistiden bara för att jag är livrädd för att må likadant igen! Men samtidigt vet jag att jag inte kommer låta det gå så långt som det gick förra gången, och jag vet vilka mediciner som funkar på mig. Så hoppas att det går lättare med denna! 

    Well, 18 veckor kvar (även för mig). Hoppas de går snabbare än de första 22 (fast vet ju att det mest sannolikt inte blir så!), det här är ju de "bästa" veckorna Flört
  • Elenic
    Oscarsmamma84 skrev 2016-01-26 11:29:17 följande:

    Tycker tiden står stilla. Denna graviditeten är mega lång o jag vill bara att det ska bli juni så jag kan få ut ungen. Har ont överallt o spyr som en gris fortfarande. Imorse vaknade jag med värsta näsblodet. Har ingen ork till sonen o vill absolut inte ha sex. E arg o sur o vill helst bara vara ifred från omvärlden. Nej detta är absolut sista graviditeten. Aldrig att jag utsätter mig för detta en gång till.


    Förstår att du känner så. Jag är i v.33 och förstår inte hur jag ska stå ut i två månader till. För jag räknar dessutom kallt med att gå över.. För mig är det dock en tröst som du säger att tänka att jag garanterat vet att det här är sista gången. Tre barn räcker och sen har jag gjort mitt. Jobbar med positiva målbilder om att jag om två månader dricker bubbel och äter brie... Peppkram!
  • Elenic
    Clau skrev 2016-01-26 11:47:54 följande:

    alltså, tacktacktack för den här tråden och för att ni finns!

    Är gravid med nummer 2, något oplanerat men välkommet. Storasyster kommer att vara 20 månader när lillasyster kommer och det kommer säkert att bli så fint.
    Men jävlar vad dåligt jag mår!

    Foglossning som började i vecka 7 och nu i vecka 22 går jag som en pingvin och kan inte sova bekvämt. Ändå vägrade läkaren sjukskrivning ens på 50% då jag helt enkelt bara skulle stå ut. Spyr fortfarande, är konstant yr, är så trött att jag skulle kunna sova konstant men det går ju inte.
    Och maken förstår inte. Han kanske försöker förstå men han förstår inte hur överjävligt det är att ha konstant ont och må konstant dåligt. Känner mej som världens sämsta mamma som vilar en timma efter jobbet innan jag hämtar storasyster på dagis men jag vet inte hur jag skulle orka annars.

    Fick till råga på allt en massiv blodpropp efter förra förlossningen och förlossningsdepression och även om jag är förberedd nu på båda så är jag så rädd för att totalt balla ur.

    Ni som mådde apa och har fött, snälla säg att allt blev rosafluffigt med söta enhörningar och sockervadd? Eller iaf att det blev yttepytte bättre?


    Åh aaaaarrrgghhh vad sur och förbannad jag blir på läkare som inte förstår. Varför ska man bara acceptera? Varför inte sjuksriva med 50% så man har en chans att palla med? Och nej, tyvärr, männen fattar ju inte. Ber jag om massage på min asonda foglossningsrygg så får maken "ont i händerna" efter fem minuter. Fem minuter!!! Jag har tamejfan ont dygnet runt och kan inte komma ifrån det en enda sekund. :(

    Jag minns iaf från tidigare förlossningar att all den här ilskan och hormonskitstormen för mig försvann rätt fort, men då har jag ju inte erfarenheten av förlossningsdepression. Inte blev det väl rosafluffig sockervadd, men nog kände jag mig glad och lycklig för första gången på 10 månader och till och med kärleksfulla känslor mot min partner. Ser fram emot det...
  • Anonym (Fyfan)

    Är det bara mig som inte haft sex sedan barnet blev till? (20 veckor)

    Jag har n o l l lust.

    Och ful som en gris känner jag mig :(

  • Anonym (TACK)
    Anonym (Fyfan) skrev 2016-01-30 00:39:24 följande:

    Är det bara mig som inte haft sex sedan barnet blev till? (20 veckor)

    Jag har n o l l lust.

    Och ful som en gris känner jag mig :(


    Förstår dig! Vi hade sex några få ynka gånger de veckorna, men aldrig utan att jag spydde rakt ut efteråt.... Ingen lust alls. Det blev lättare från vecka 30 ungefär men fortfarande svårt :( längtar tills detta är över.......
  • Anonym (Tjoho!)

    Tjoho! Tack för den här tråden! Förutom illamående, yrsel, svaghet i kroppen, ångest och klåda fick jag igår uppleva sura uppstötningar "deluxe-versionen" när jag låg i sängen. Fantastiskt vilka mängder som kunde komma upp där, fick dessutom en hostattack av det så hälften hamnade i näsan. Fint som snus!

    Sex är inte att tala om heller. man borde knäböja inför varje gravid kvinna, jag trodde inte man kunde må såhär. 16 veckor kvar!

  • annieh897
    Anonym (Fyfan) skrev 2016-01-30 00:39:24 följande:

    Är det bara mig som inte haft sex sedan barnet blev till? (20 veckor)

    Jag har n o l l lust.

    Och ful som en gris känner jag mig :(


    Vi har haft det en gång sen bebis tillverkades. Och det fick vi avbryta för det gjorde så jädra ont. Blev ju inte direkt mer sugen efter det!
  • Anonym (Fyfan)

    Amen alltså det är ju ett skämt.

    Jag kan inte se mig själv ha sex mer!

    Iallafall inte på jävligt länge!

    Jag är helt osexuell!

    Jag ska iallafall sterilisera mig innan någon form av Sex igen för barn nr 2 blir det INTE sanna mina ord!!

  • Oscarsmamma84

    Här e det oxå dött på sexfronten. Har så jäkla ont i min ena höft/ insidan på låret o ischias nerven så kan knappt gå ens så sex känns överkurs hehe.

    Räknade idag att jag har ca 40 arbetspass kvar.

  • Anonym (TACK)

    Alltså detta är mitt första barn... Är det bara jag som har så fruktansvärt hypade svärföräldrar? Som beter sig som om det är deras barn som väntas komma? Bland annat köpt kassar med barnkläder som är citat "tvättade och klara"? Jag trodde typ man fick nått plagg som gåva när barnet var ute, detta känns bara hysteriskt. Livrädd över hur det blir när ungen är ute......

Svar på tråden Jag HATAR verkligen att vara gravid