Jag HATAR verkligen att vara gravid
Vad fint ni kämpar på med att försöka förklara för arga ifrågasättanden som hittar hit. Finns massor jag skulle vilja säga men skriver i mobilen och det är så himla yxigt. Jag har bara några få veckor kvar nu och har fortfarande inte haft en enda krämpa - inget illamående, ingen foglossning, ingen viktuppgång att tala om. Men ingen kan trots det ta ifrån mig rätten att säga högt att jag inte tycker om att vara gravid. Det har handlat om ett snart 40 veckor långt PMS-liknande tillstånd där jag mest känt aggressioner och hat gentemot min sambo. Hormoner är jävliga för en del (ganska många) av oss. Som andra påpekat - försök inte skuldbelägga oss som hittat varandra i den här tråden. Mig kommer ni åtminstone inte åt och ni borde alla tänka till en gång innan ni öppnar munnarna. Kvinnor som ser andra kvinnor som konstiga mentalpatientet för att vi inte trivs med att vara gravida har inte begripit mycket och ni klampar en efter en in i en rutten och förlegad kvinnofälla där vi FÖRVÄNTAS tycka och tänka på ett speciellt sätt bara för att det "borde" vara ett rosenskimrande, saligt tillstånd. Man "får" eventuellt klaga över influensa eller vinterkräksjuka men ve den som uttrycker minsta gnäll över att vara gravid, det är ju ETT BARN (nähä?!) som blir lön för mödan. Sluta vara så in i helvete osysterliga och respektera att alla inte känner som er.
Nu till mitt egentliga "ärende". Har fått tid för planerat snitt. Mitt andra. Velar och grubblar över vad jag egentligen VILL. Lockas på nåt märkligt sätt av tanken på att föda vaginalt men är så JÄVLA rädd att det ska sluta med skador, inkontinens, sugklocka och stygn. Är rädd att mitt velande är kopplat till normer och prestation, att jag tror jag måste bevisa nåt med att föda vaginalt. Finns det någon i tråden som kan ge en ÄRLIG bild av hur det är att föda vaginalt? Eller någon som nyligen blivit snittad och kan berätta om sina tankegångar innan? Det vore verkligen till hjälp.
Jag hejar på oss alla!
Men nu till mitt andra svar. Att föda vaginalt verkar vara som natt å dag beroende på vem man frågar. Min första förlossning (är nu gravid med nr.2) var ärligt talat inte alls så farlig, tog bara 3 timmar (kanske 4 från allra första värken). Det mest onda var att sys efter- fy sjutton!!! Hann inte få bedövning till förlossningen å den där tandläkarsprayen eller vad det nu var funkade inte alls. Men, förutom det kan jag verkligen inte klaga. Men det är så olika! Gör inget för att du "bör" göra det. Går vattnet innan ditt planerade snitt å du känner att det sätter igång rejält så är nog chanserna rätt goda för att det kan gå snabbt och relativt enkelt, men det finns ju aldrig några som helst garantier. Gör det du är bekväm med. En vaginal förlossning är mest ont under och snabbare återhämtning (tror jag) -det som syddes på mig läkte trots allt ihop rätt snabbt. Snitt vet ju du bäst hur det fungerar. Så länge bebis kommer ut säkert så spelar det ju mindre roll med hur det sker! Men njut av att kunna ta ett djupt andetag igen för mig som har mååånga veckor kvar!!!
