Jag HATAR verkligen att vara gravid

Hej och TACK för att ni finns! Ni är fanimej helt jvla underbara! Har läst hela tråden från början. Är såå skönt att få känna att jag inte är ensam, att det inte är något fel på mig, att det är ok att må dåligt och att man inte behöver bli en dålig mamma för det.

Första grav för mig, är i v18 nu. Var halvt oplanerat. Jag var deprimerad (väntar fortfarande på att få terapihjälp) och arbetslös när jag fick veta att jag var gravid. Började må sjukt illa och blev jättetrött from v6 så tur ändå att jag var arbetslös, för jag hade aldrig klarat att gå till jobbet v6-13! Sen några veckor har illamåendet börjat ge med sig, men är fortfarande helt utmattad, typ jämt. Har tvingat mig igenom fyllefester (aldrig mer!), resor hit å dit hela jävla julen och jag känner mig helt död när jag har jobbat. Hade jättedåliga järnvärden, men BM tyckte att det räckte med att börja ta tillskott vid RUL i v20 (Wtf?!). Började, efter pepp från farmor (man ska få må bra och fokusera på att vara stark), här om dagen iaf och hoppas jag ska bli lite piggare och slippa bli ännu mer förstoppad.

Har de senaste tio veckorna haft så jävla ont i ländryggen. I min enfald väntade jag på att det skulle gå över, tänkte att det var alldeles för tidigt in i grav för att det skulle kunna vara sån där hemsk foglossning man hört så mycket om. Men skiten blir bara värre och värre. Har tid hos BM på måndag och hoppas kunna pressa henne att få både terapihjälp asap och sjukgymnast (har dock svårt att se att det senare ska hjälpa just). Vet inte hur jag ska klara av att jobba april ut...

Humöret ska vi inte ens prata om, det är värre än det värsta tonårsskit jag varit med om. Jag börjar bli fet, för när jag mådde som sämst levde jag på mackor och frukt och jag har ju varit/är sängliggande/stilla mest hela tiden.

Så, här vaggar/linkar jag fram som en gammal tant och grinar varje dag för att det gör så jävla ont, ibland kan jag inte resa mig upp. Att ta mig ur sängen och till toaletten är en jävla tortyr. Här om dagen kissade jag på mig lite grann för att det gör så jävla ont att knipa och gå samtidigt. Är rädd att få bölder i arslet, är livrädd för förlossningen, att min sambo ska börja tycka jag är fet ful å oattraktiv, att mina kompisar ska tycka jag är tråkig, att jag ska få förlossningsdepression, att min sambo inte ska hjälpa till tillräckligt hemma så vi blir ojämnställda, att jag aldrig kommer ta mig till gymmet igen och... 

I vanliga fall lever jag ett väldigt aktivt liv. Nu kan jag inte träna som jag brukar och min hobby som jag älskar och känner mig levande av kan jag inte utöva för det är en sk. extremsport. Det har varit och är fortfarande en väldigt stor omställning för mig, men tack och lov är jag inte riktigt lika bitter över det nu som för ett tag sen Jag vet ju att det är värt det, och jag vet att det finns massa människor som har det värre, att jag bara är barnslig å gnällig och att jag är en slav under hormoner osv, osv. Men fortfarande. Jag kan inte kontrollera det, jag kan inte hejda mig när jag får vansinnesutbrott och gråtattacker. 

Trodde jag skulle få en sån där perfekt graviditet, utan smärtor och bara gå runt och känna mig fridfull och lycklig. Ha! Vilket jävla skämt!

Jag får panik! Vecka 31 idag, alltså 10-12 veckor kvar av detta elände. Och min foglossning är nu så överjävlig att jag har ont HELA tiden. Jag kan inte sova hur trött jag än är för att det gör så ont. Ligga gör ont, sitta gör ont, stå gör ont. Och tröttheten gör att jag känner mig konstant bakfull, illamående, orkelös. Känner mig som världens sämsta mamma som inte orkar hitta på något kul alls. Vill inte jobba, har helt tappat lusten till allt. Vill bara att det ska vara över, NU. (Alltså, skulle typ förtidsbörd hota skulle jag inte se det som ett hot just nu, snarare en välsignelse, och det är ju sjukt hemskt att tänka så när det inte vore så bra för bebisen...)
Det enda på den positiva sidan är att det känns som att manshatarhormonerna gått över en smula och jag faktiskt står ut med maken igen och det känns inte som en evig förbannelse att få barn med honom om några månader.
Däremot så har han ju grymt svårt att fatta hur ont det här gör och hur handikappande det är. (Typ, ber man om massage så "får han ont i tummarna" efter tre minuter - då har jag lust att skrika nåt om att jag har för fan ont HELA TIDEN och kan inte göra nåt åt det... Men jag är för väluppfostrad för det. ;) ) Han gör ändå sitt bästa med att ta hand om allt det praktiska.