Jag HATAR verkligen att vara gravid

Kvinnor som ser andra kvinnor som konstiga mentalpatientet för att vi inte trivs med att vara gravida har inte begripit mycket och ni klampar en efter en in i en rutten och förlegad kvinnofälla där vi FÖRVÄNTAS tycka och tänka på ett speciellt sätt bara för att det "borde" vara ett rosenskimrande, saligt tillstånd. Man "får" eventuellt klaga över influensa eller vinterkräksjuka men ve den som uttrycker minsta gnäll över att vara gravid, det är ju ETT BARN (nähä?!) som blir lön för mödan. Sluta vara så in i helvete osysterliga och respektera att alla inte känner som er.

Jag ger gärna min ärliga bild av hur det är att föda vaginalt. Om den sen är densamma som för andra kan jag ju inte lova. Jag har två vaginala förlossningar bakom mig, som båda väl får anses vara rätt "problemfria".

Första startade med vattenavgång, värkar rätt snabbt inpå, etablerade värkar 3 timmar senare och dottern född 12 timmar efter att vattnet gick. Vetevärmare och lustgas som smärtlindring. Värkstimulerande dropp sista två timmarna då jag började vara riktigt trött och bara ville att det skulle vara över. Tre stygn efteråt.

Andra startade med kraftiga värkar, åkte direkt till förlossningen (var väl där efter en timme), var då öppen 7 cm. Sonen född några timmar senare. TENS och lustgas. Inga bristningar eller stygn.

Jag AVSKYR ju att vara gravid (obviously) och tycker därför att förlossningen är något sjukt positivt. ÄNTLIGEN ett slut på eländet. Därför har jag varit glad, lycklig och sjukt taggad genom mina förlossningar. Det som däremot är lite läskigt och skrämmande, det är ju att när man väl är mitt I - då kan man inte backa (även om man vill, jag lovar). Jag brukar säga att det är lite som att vara magsjuk. Man känner att det kommer smygande och då vet man att "shit I helvete, nu finns det inget att göra annat än att åka med, det går inte att hålla emot". Och sen när man är mitt I allt tokspyende, då vill man bara därifrån men det GÅR inte. Det är bara att åka med och man VET att man inom kort faktiskt kommer må helt bra igen, om än lite matt och blek om nosen. Och det är lite precis så. För det GÖR ont. Sjukt ont. (Ffa öppningsskedet, själva utdrivningen tycker jag är helt ok - mycket kortare och mycket mer "produktiv" på nåt sätt.) Och då vill man bara därifrån. Men efteråt mår man ju helt ok, och smärtan är helt borta.

Själva smärtan är ju mest att likna vid mensvärk. Till en början som kraftig mensvärk (typ x4). Ju mer öppen man blir desto intensivare. När det är som värst så sjukt intensiv att man liksom bara åker med, det går inte att försöka kontrollera den eller sig. (typ mensvärk x100) Sen under utdrivningen gör inte värkarna ont på samma sätt, däremot så spänner det ju och drar, men det är helt annorlunda och jag har inte upplevt det som så smärtsamt. Samtidigt är det ju så att värkarna är cykliska, och under förlossningen har man ju mer tid som är helt smärtfri än tid med smärta. Så det är inte som ett enda hav av smärta utan för mig är det hanterbart. Typ som intervallträning. Man tar det bit för bit för bit och kommer liiite närmre mål för varje smärttopp.  

Jag är ärligt talat mycket räddare för snitt och att ha jätteont efter att bebisen kommit istället för innan. Vet inte om ovan beskrivning gav dig det du ville, fråga gärna mer om du vill att jag ska utveckla nåt..

Kram!