Inlägg från: Anonym (Orkar inte) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Orkar inte)

    Jag HATAR verkligen att vara gravid

    Allt har varit helt ok ändå, jag har stått ut med krämpor och lite humörsvängningar. Nu, i vecka 30, började helvetet. Dödsångest deluxe, känner sån fruktansvärd rädsla och hopplöshet. Har brutit ihop tre gånger på kort tid nu, och när jag inte bryter ihop (gråter, hulkandes) så går jag omkring med en känsla av panik och oro som liksom ligger latent i kroppen. Jag har haft denna ångest tidigare, en gång för 14 år sen och en gång för tre år sen, men aldrig så fruktansvärt som detta. Helt brutalt är det! Min stackars man vet inte vad han ska göra, men finns där och tröstar mig så gott han kan. Känns så hemskt att må så här när vi väntar vårat första gemensamma barn och det borde vara ren och skär lycka (vilket det också var fram till nu). Jag hoppas verkligen att de sista veckorna går väldigt, väldigt fort! Det här är varken bra för mig, för förhållandet eller för bebis.

  • Anonym (Orkar inte)
    Anonym (...) skrev 2016-05-05 23:30:49 följande:

    Oj, låter inte bra för dig och er. Tror du det kan vara bra för dig med samtalshjälp? Fråga din BM var du kan vända dig. I min kommun får man det gratis på Kvinnokliniken när man är gravid.


    Jag tror att det finns möjlighet att prata med kurator, men jag gruvar mig för det. Ju mer jag pratar om det, desto värre blir det, och jag vet inte om jag orkar sitta och storgråta i en timme varje gång jag går dit. Tidigare har den här typen av depression gått över när någon typ av förändring sker, ett mönster bryts. Som nu går jag hemma hela dagarna pga graviditeten och känner mig värdelös som inte gör något vettigt och är deppad över det. Antagligen det som triggat igång det. Försöker komma på vad jag skulle kunna sysselsätta mig med om dagarna som inte innebär för mycket rörelse, då jag har foglossning.
  • Anonym (Orkar inte)
    Anonym (...) skrev 2016-05-07 00:59:46 följande:

    Förstår. Det är många som blir deprimerade av att vara sjukskrivna.

    Du skriver att du känner dig värdelös som går hemma hela dagarna och inte gör något vettigt. Men det är just vad du gör, något vettigt alltså. Du är sjukskriven av en anledning. En anledning som är utom din kontroll. Du har blivit sjukskriven så att du kan ta hand om dig själv, och bebisen i magen. Det kallar jag att göra något vettigt. Det är det viktigaste för dig nu, att ta hand om dig själv på bästa möjliga vis. Försök tänka så istället.

    Jag har själv varit 100 % sjukskriven sedan sept/okt. Så jag vet hur det kan vara att "gå hemma hela dagarna". Men att tänka så som jag skrev ovan är en av anledningarna till att jag tar mig igenom varje dag. Det är inte lätt, men det hade varit jobbigare att arbeta. Skulle vilja säga, omöjligt.

    Önskar att jag kunde hjälpa dig. Men det enda jag kan göra är att önska dig lycka till och hoppas att du känner dig bättre snart.


    Du har rätt såklart, det är ju för en vettig anledning. Det är nog bara jag själv som kan ta mig igenom detta och förbi det jobbiga, men tack för att du säger så, och tack för all omtanke!
  • Anonym (Orkar inte)
    Höna Pöna skrev 2016-05-13 09:45:52 följande:

    Sitter i liknande sits. Fick en samtalskontakt och försökte se det som en chans att få ösa ur mig all skit som pågår och som jag inte vill lägga på min partner. Han drar redan ett stort lass. Var rätt skönt för oss båda att jag fick en annan ventil. Och det är rätt skönt att bara få gråta ut skiten...  Tänker att det är det som är vitsen med mötena. Ribban ligger rätt långt just nu.

    Är också hemma med fruktansvärd foglossning. Det är ensamt och det är tungt att plötsligt byta ut sitt vanliga liv mot att ligga som en klubbad säl i soffan. Försöker hitta på saker att göra, men när det känns som ett träningspass att bara gå på toaletten så blir det inte så lätt. För min del har något av det svåraste varit att inte kunna komma ut som jag vill. Nu har jag fått fatt på en rullstol som gör att jag kan komma ut  och vara med lite mer och inte börja gråta av smärta efter 5 minuter.


    Jag har bokat tid med psykolog nu via min barnmorska, då mitt psykiska mående har blivit ännu sämre denna vecka. Skulle haft tiden i onsdags, men givetvis ändrade psykologen den till nästa vecka istället. Jobbigt när jag är i akut behov av hjälp. Min stackars man får ta smällarna just nu istället och det funkar inte länge till. Har fruktansvärda gråtattacker i princip varje dag i timmar, ständigt ett tryck av ångest i bröstet, som aldrig släpper helt. Kan inte bli glad på riktigt åt nånting alls. Jag hoppas att det hjälper med psykolog, det är den enda utvägen jag ser just nu, och som du säger är det bra med en ventil, framför allt för min mans skull. Jag hoppas hon kan ge mig verktyg så jag kan klara vardagen, för det här är ohållbart.

    Oj, det låter som din foglossning är en del värre än min. Jag kan röra mig och så, bara inte så länge åt gången. Skönt att du kan ta dig ut med rullstol nu iallafall! Och tur att foglossningen inte varar för evigt. Jag vet vad du menar med förändringen av livsstil. Det jobbigaste för min del är nog all tid ensam, jag träffar knappt någon på dagarna och jag är van att träffa folk jämt, via jobbet främst. Om jag någonsin utsätter mig för det här igen, så lär jag jobba fram till bf oavsett hur ont det gör.
Svar på tråden Jag HATAR verkligen att vara gravid