Inlägg från: Anonym (...) |Visa alla inlägg
  • Anonym (...)

    Jag HATAR verkligen att vara gravid

    hundochhäst skrev 2016-04-09 22:18:41 följande:

    Alltså min ischiasnerv är i kläm! Jag kan knappt gå och håller på att bli galen! Ingenting hjälper, rätt var det är så låser sig hela högersidan och jag kommer ingenstans. Det gör så satans ont och jag blir trött och grinig.

    Jag trodde att det skulle gå över men det blir bara värre och värre... Är det någon annan som har samma och har fått hjälp eller är det kört nu? Måste jag sjukskriva mig i vecka 28?


    Gå till en kiropraktor, så får du nog hjälp med det.
  • Anonym (...)
    hundochhäst skrev 2016-04-10 00:46:08 följande:

    Ja jag har försökt få en tid nu i en vecka, dock så gick vår bil sönder, min yngsta dotter blev jättesjuk och jag fick ta en taxi fram och tillbaks till sjukhuset tre dagar i rad. Missade då självklart min inklämda tid till sjukgymnasten.

    Tänkte om det är någon som har något bra tips på vad man kan göra själv i väntan på sjukgymnast/naprapat?


    Oj, vad tråkigt att dottern blev sjuk. Hoppas hon mår bättre nu!
  • Anonym (...)
    hundochhäst skrev 2016-04-11 20:41:26 följande:

    Ja hon mår bättre. De misstänker barnmigrän av alla saker man kan drabbas av. Hon var verkligen så ynklig. Men nu är hon sitt vanliga tjatiga jag igen.


    Haha, härligt att hon är sig själv igen. Hoppas hon slipper må dåligt framöver.
  • Anonym (...)
    mo med liten trea skrev 2016-04-30 17:06:26 följande:

    Jag har verkligen haft en skitgraviditet, som fått mig att kräkas, svimma och kanske kostat mig mitt jobb - och den verkar aldrig vilja ta slut! (v 41 nu)

    Illamående från v 7 som gjorde att jag först gick ner i vikt och förmodligen frisatte varenda tungmetall jag någonsin fått i mig. Har inte tränat över huvud taget på 8 månader och tappat alla muskler jag haft. Lyckades på något sätt gå upp 10 kg, i princip allt mellan v 20-30, men har inte haft någon som helst ork. Hela tiden varit humörpåverkad och så låg att jag knappt velat träffa mina vänner.

    Nu när jag närmar mig mål känns det lite bättre. Kika på mina blogg om ni vill ;)

    slacklinerblog.wordpress.com/barn-babis/mammatraning/

    Framför allt ni som lider av foglossning, Jag är sjukgymnast och har skrivit mycket om hur man kan tackla det!


    Låter ungefär som jag haft/har det (v 39 nu), förutom biten angående arbetet. Dock sjukskriven sedan okt.
  • Anonym (...)
    Anonym (Tess) skrev 2016-04-30 21:38:52 följande:

    Gravid i v.9

    Mår så fruktansvärt illa hela jävla tiden! Kan inte sova och kräks då och då när som helst

    Hade magsjuka i början av veckan och kräktes helt sjukt mycket i ett dygn..

    Tror jag fått magkatarr eller nåt, den svullnar och krampar så fort jag äter nåt

    Gått ner i vikt och visst jag är överviktig men känns fortfarande inge bra

    Äcklas av allt och vill inte äta, är samtidigt hungrig hela tiden och måste äta för att inte kräkas (värre iaf) blir mätt på ingenting

    Får härlig diarre då och då också.. en gång hann jag inte...!?

    Har ett barn på 2år, kräktes och mådde skit hela den graviditeten, tredje gången jag är gravid nu och jag hatar det! Funderar dagligen på om de verkligen är värt det.. känner mig så otacksam och värdelös och livrädd för att få uppleva en lika traumatisk förlossning igen och få förlossningsdepression, igen.. (utan hjälp..)

    Har ingen att prata med heller :( vill inte lägga mer på sambon och mina systrar fattar inte..


    Usch, stackare. Känner igen mig med illamåendet, och jag kräks också. Sover ca 1-3 h/natt, ibland inget alls pga mycket aktivitet i magen. Ja, och så foglossning också. Gör såååå ont att vända mig i sängen.

    Har även magkatarr sedan innan graviditeten, fått några rejäla "anfall" under graviditeten. Försök att äta typ Varma kroppens sparrissoppa en dag, och nästa dag kokt fisk med kokt potatis. Banan ca 30 min innan jag ska sova brukar lugna magen för mig, och att dricka vatten.

    Jag är sjukskriven sedan oktober pga graviditeten. Orkar knappt träffa någon osv. Var jättesjuk med kraftig infektion och inlagd vid två tillfällen förra graviditeten. En minst sagt otrevlig förlossning på det. Men jo, det kommer helt klart vara värt det denna gång också känner jag.

    Jag har försökt tänka att det finns de som har det värre i livet. Och att detta är en relativt kort period i mitt liv, även om det har känts som en evighet. Klen tröst för dig kanske, men det är det som har fått mig att klara varje dag.

    All styrka till dig!
  • Anonym (...)
    Anonym (Tess) skrev 2016-05-03 16:04:27 följande:

    Ringde till mvc igår och grät

    Läkaren ska fixa recept på lergigan idag men jag kan inte hämta ut de förren imorrn

    Så jag missade ett viktigt möte på AF idag :(

    Och när jag hämtade sonen på förskolan tänkte jag att de var en bra ide att köpa middag och en glass, mådde bra när vi gick in och de var inte så lång kö

    Men klart som fan att alla gick till kassan precis när jag gjorde och typ alla storhandlade eller skulle lämna tillbaka nåt, och kassören började bråka med en kollega mitt i allt.. jag blev bara mer och mer illamående och yr, höll på att kräkas rakt ut! Så släppte korgen på golvet och sprang ut med vagnen.. så jävla pinsamt!

    Fick sitta på en bänk utanför och hyperventilera 20min innan jag kunde gå hem..

    Kan inte göra någonting med det här jävla illamåendet :(

    På lördag är det meningen att vi ska ha kalas, jag kan inte städa för jag kan inte böja mig ner utan att börja hulka.. baka något är helt uteslutet, och jag älskar att baka..

    Väldigt svårt att tänka något positivt om hen i min mage just nu..


    stackare! Tror mig, jag förstår dig. Är i v 39 nu, och är en av de få som haft det så i princip hela graviditeten. Förhoppningsvis går ditt över om ett tag, som det gör för de flesta. Hoppas Lergigan kan hjälpa dig. Kämpa på!
  • Anonym (...)
    Anonym (Tess) skrev 2016-05-04 08:15:55 följande:

    Mådde illa och kräktes hela graviditeten med sonen

    Andra gången blev jag gravid oplanerat när han var 11 månader, hade förlossningdepression till han var 10 månader så jag hade precis börjat må bättre

    Var mycket prat fram och tillbaka, var inte så bra mellan sambon och mig heller och jag ville så gärna uppleva en sommar med sonen när jag mådde bra.. när jag började kräkas i princip dygnet runt så bestämde vi oss för att göra abort, slutade må dåligt bara nån timme efter det var gjort

    Jag blev så lättad och glad över att ha den möjligheten att göra det, bästa beslutet för mig/min familj.

    Den här graviditeten var planerad men det gick på första försöket vilket var chockerande och jag trodde jag var mer förberedd men halva vårt kontaktnät har försvunnit (flytt 6 timmar bort och flytt utomlands) och jag mår ännu sämre nu och jag har ju sonen att ta hand om, sambon hjälper så mycket han kan och har tagit ledigt, vabbat och slutat tidigare mycket nu

    Jag har inga större förhoppningar om att illamåendet kommer gå över..

    Sonens förskola ligger 1,5km bort (inte vårt förstahandsval, ska få byta till en närmare men inte förren i Aug) och det är uppförsbacke hela vägen dit :( det innebär en promenad på 6km 4 dagar i veckan

    Det gick okej innan jag blev gravid, nu är det ren tortyr..

    Ska ge Lergigan comp 1 vecka, men blir de inte bättre så måste han sluta på förskolan, vilket inte är så bra då det haft positiv effekt på hans språkutveckling och han älskar att vara där

    Känner mig väldigt otillräklig och har dåligt samvete att jag ställer till det för hela familjen med mitt mående


    Vilken pärs du har gått igenom, och så nu detta. Låter verkligen inte skoj alls.

    Tycker absolut inte du ska känna att du ställer till det för hela familjen. Jag kan förstå att du känner så, men du kan ju inte hjälpa att du mår som du gör.

    Hoppas som sagt Lergigan kan hjälpa dig så att du mår lite bättre, och så att sonen kan vara kvar på förskolan. Blir kanske inte så utvecklande för honom om du inte mår bra, och då inte har energi att aktivera honom. Håller tummarna för att det ska ordna sig.
  • Anonym (...)
    Anonym (Tess) skrev 2016-05-05 15:27:38 följande:

    Fan vad jag bara vill ge er alla en stor kram som har skrivit snälla och empatiska svar till mig!

    Gick till apoteket direkt efter att jag lämnade sonen på förskolan igår, men de var inte öppet, väntade men när de var 10min kvar klarade jag inte av att stanna utan fick gå hem och lägga mig ner för att inte kräkas.. min sambo hjälpte mig senare att hämta ut medicinen, han har som tur de fullmakt för mig för jag klarade inte av att stå vid kassan ens!

    Tog en Lergigan comp till middagen igår och sen på kvällen försvann illamåendet!!!

    Samma sak imorse, så dom funkar på mig

    Är som att få tillbaka iaf en del av sitt liv!

    Dock har jag fått andra problem, igår på förmiddagen började mina händer skaka, tänkte inte så mycket på de men de är värre nu :(

    Högt/lågt blodtryck, diabetes eller järn/b12 brist är något av de jag gissar på...

    Har inte ont och kan stå och gå, så tänkte försöka stå ut till 10e, men i värsta fall blir de akuten i helgen

    Frustrerande när ett problem blir hjälp och så kommer nästa på en gång


    Men åh vad skönt att Lergigan funkar på dig! Förstår att du är glad över det. Typiskt att det dykt upp annat skit för dig. Hoppas det går över eller att du kan få hjälp genom sjukvården.
  • Anonym (...)
    Anonym (Orkar inte) skrev 2016-05-05 20:19:40 följande:

    Allt har varit helt ok ändå, jag har stått ut med krämpor och lite humörsvängningar. Nu, i vecka 30, började helvetet. Dödsångest deluxe, känner sån fruktansvärd rädsla och hopplöshet. Har brutit ihop tre gånger på kort tid nu, och när jag inte bryter ihop (gråter, hulkandes) så går jag omkring med en känsla av panik och oro som liksom ligger latent i kroppen. Jag har haft denna ångest tidigare, en gång för 14 år sen och en gång för tre år sen, men aldrig så fruktansvärt som detta. Helt brutalt är det! Min stackars man vet inte vad han ska göra, men finns där och tröstar mig så gott han kan. Känns så hemskt att må så här när vi väntar vårat första gemensamma barn och det borde vara ren och skär lycka (vilket det också var fram till nu). Jag hoppas verkligen att de sista veckorna går väldigt, väldigt fort! Det här är varken bra för mig, för förhållandet eller för bebis.


    Oj, låter inte bra för dig och er. Tror du det kan vara bra för dig med samtalshjälp? Fråga din BM var du kan vända dig. I min kommun får man det gratis på Kvinnokliniken när man är gravid.
  • Anonym (...)
    Anonym (Orkar inte) skrev 2016-05-06 09:01:43 följande:

    Jag tror att det finns möjlighet att prata med kurator, men jag gruvar mig för det. Ju mer jag pratar om det, desto värre blir det, och jag vet inte om jag orkar sitta och storgråta i en timme varje gång jag går dit. Tidigare har den här typen av depression gått över när någon typ av förändring sker, ett mönster bryts. Som nu går jag hemma hela dagarna pga graviditeten och känner mig värdelös som inte gör något vettigt och är deppad över det. Antagligen det som triggat igång det. Försöker komma på vad jag skulle kunna sysselsätta mig med om dagarna som inte innebär för mycket rörelse, då jag har foglossning.


    Förstår. Det är många som blir deprimerade av att vara sjukskrivna.

    Du skriver att du känner dig värdelös som går hemma hela dagarna och inte gör något vettigt. Men det är just vad du gör, något vettigt alltså. Du är sjukskriven av en anledning. En anledning som är utom din kontroll. Du har blivit sjukskriven så att du kan ta hand om dig själv, och bebisen i magen. Det kallar jag att göra något vettigt. Det är det viktigaste för dig nu, att ta hand om dig själv på bästa möjliga vis. Försök tänka så istället.

    Jag har själv varit 100 % sjukskriven sedan sept/okt. Så jag vet hur det kan vara att "gå hemma hela dagarna". Men att tänka så som jag skrev ovan är en av anledningarna till att jag tar mig igenom varje dag. Det är inte lätt, men det hade varit jobbigare att arbeta. Skulle vilja säga, omöjligt.

    Önskar att jag kunde hjälpa dig. Men det enda jag kan göra är att önska dig lycka till och hoppas att du känner dig bättre snart.
  • Anonym (...)
    Anonym (Orkar inte) skrev 2016-05-07 07:42:28 följande:

    Du har rätt såklart, det är ju för en vettig anledning. Det är nog bara jag själv som kan ta mig igenom detta och förbi det jobbiga, men tack för att du säger så, och tack för all omtanke!


    Så lite så. Jag hoppas verkligen du kommer på bättre tankar. Kanske blir det lite bättre nu när vädret blir lite trevligare. Tänker att det gör ganska mycket att kunna komma ut...

    Stor kram till dig.
Svar på tråden Jag HATAR verkligen att vara gravid