Jag HATAR verkligen att vara gravid

Får jag vara med? Gravid i vecka 9 med första barnet. Växlar mellan att kräkas och sova, eller vilja kräkas och sova. Har hittills inte kommit på nåt mer positivt med att vara på smällen än att min sambo ger mig fotmassage om kvällarna. Det har han tydligen läst nånstans och det är ju skönt. I övrigt är det vidrigt. Jag har dessutom en historia av ätstörningar bakom mig, så tanken på att kroppen ska förändras är betydligt tuffare än jag trodde. Inte en enda gång har jag fantiserat om hur mysigt det ska bli när ungen väl är ute. Jag funderar snarare på vad tusan vi gett oss in på. Livet är rätt gott utan barn också kan jag meddela. 

Och så vill jag bita huvudet av alla som tycker att det är sååå mysigt att vara gravid och ännu mer av min mamma som envisas med att kalla min mage för pyret och ojar sig och gullar och varenda dag frågar hur jag mår och hur jag har det. Jag HATAR att daltas med i vanliga fall och ännu mer nu. Det är inget pyre i min mage. Det är för tillfället en parasit. 

Och så vill jag träna ordentligt. Jag vill springa intervaller tills det flimrar för ögonen på mig. Nu räcker det med att gå de sju våningarna upp till kontoret för att det ska börja flimra redan på våning fem.

Så, 30 veckor kvar (planerat snitt, tack gud...) av eländet. Blir det trevligare? Annars blir det här enda barnet i den här familjen, det kan jag lova!

Jag blir som en obstinat fyraåring. Jag ska flytta imorgon och fick förmaningen att ta det lite lugnt, tänka på mig själv och inte lyfta. I helskotta heller, tänker jag och fräste till svar att jag minsann tänkte lyfta bäst jag ville. Tyvärr får jag galet ont i ryggen, men det kan det vara värt.

/Mogen kvinna

Haha, det är ju fantastiskt!

Samma här. Vi blev spontangravida två veckor innan kallelsen till ivf kom. Och ändå mår jag så här och känner mig inte ett dugg tacksam.

Idag kom jag till insikt om att mitt mående inte är normalt. Jag skulle få kortison i en led och kom på att jag kanske inte kunde få det på grund av graviditeten. Då meddelade jag min sambo att om läkaren sa nej skulle jag boka tid för abort. På allvar. Det sliter på mig och det sliter på vår relation. På torsdag när jag ska till bm ska jag berätta att jag tror att jag behöver prata med någon som kan sådana här saker.

Vi går också tillsammans. Det ger honom en större förståelse och mig lite minneshjälp

Ja, det är sjukt jobbigt att fullkomligt balla ut så här och inte känna igen sig själv på en enda punkt. Jag hoppas att det är övergående, för det är en stund till oktober...